Kraften och funktionen i det profetiska ordet

En av medarbetarna här i Lysekil fick en spännande profetisk bild under bönen före gudstjänsten i söndags. Bilden var av en kläpp som satt på en stor dörr. Kläppen hade formen av en stor metallring och i nederkanten var det ett kors på ringen. När man tog i korset och klappade på dörren så lyfte det en örn som satt på överkanten av kläppen. Dörren öppnades och örnen flög upp och svävade ut över stora vidder och höga höjder.

Under tiden sedan jag hörde bilden upplever jag att Gud talat till mig om den. Jag tror det är en viktig bild och jag tror den förklarar att det finns ett tydligt samband mellan det profetiska ordet och det andliga skeendet. Den talar också om vikten av att ordet talas ut, därför att det profetiska ordet är bärare av Guds kraft.  Gud har valt att verka genom ordet och vi ser det både i skapelsen och i historien. Det profetiska ordet är inta bara något som bereder marken för Guds verk utan det förlöser Guds handlande. När ett ord från Gud talas ut startar ett skeende som inte slutar förrän det har fullbordat tanken och planen med ordet. Ibland sker det ögonblickligen och i andra fall fullbordas det hundratals, ja tusentals år senare, men det är aldrig förgäves.

”så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det,” Jes 55:11

 

En tydlig bild för detta är Jungfru Marie bebådelse och Jesu födelse. Inför fjärde advent och jul blir det åter aktuellt. Genom historien har många profetord vittnat om och lett historien till händelserna i Nasaret och Betlehem som träder fram i julfirandet. När ängeln Gabriel talar ut ordet att Maria skall bli havande är det något som sker i det ögonblicket. Helig Ande, Guds kraft kommer över ordet och det startar en växt, ett liv. Från det ögonblicket tar himlen sin boning i vår värld i en ny dimension. Det är konkret och verkligt. Nio månader senare föds Jesus fram i det synliga men det  är inte mer konkret eller mer verkligt på juldagen än det var i bebådelseögonblicket.

I den tid vi lever i nu behövs den profetiska tjänsten och den profetiska församlingen. Det är viktigt att genom det profetiska ordet och den profetiska handlingen vara den tjänare som öppnar för Guds verk och ger Guds rikes liv till världen. Kyrkan har fått det uppdraget och det som jag slås av idag är att en liten församling, obetydlig på kartan eller i världen får ha stor betydelse genom det profetiska ordet.  Jungfru Maria och Betlehem får vara en påminnelse om det inför julen 2013.
Jeremia blev påmind av Gud att inte låta sin ringa ålder vara ett hinder, inte heller värdslig framgång eller rikedom. Han fick uppdraget av Gud att ” gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig ” Jer 1:7 vidare ”Jag sätter dig idag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.” Jer 1:10

 

Inför året 2014 tror jag att Gud kommer att låta denna kallelse och denna tjänst bli tydlig i vårt land. Församlingar som har en särskild profetisk kallelse kommer att få kraft att tala ut och handla till förnyelse och förvandling.  Den profetiska tjänsten kommer att få större betydelse och människor som levt i väntan, i öknen kommer att träda fram och tala Guds ord. Detta är nödvändigt för att Guds rike skall gå fram och Guds planer för oss som kyrka och nation skall fullbordas. Jag tror att Gud säger " Tiden är inne! Guds rike är nu här! Ni som väntat i det fördolda, i ödemarken, träd fram, ta er plats och tala det jag lägger på ert hjärta!"/Hans

 

Ett lovsångens år

”Se jag gör allting nytt” Upp21:5

För några veckor sedan delade en av våra förebedjare en bild om församlingen. Jag uppfattade det som om församlingen visade sig som en triangel och att den nu bytte ställning. Den fick en ny bas och en ny sida upp. Det var uppmuntrande för bilden visade att Gud gjorde något nytt och att församlingens bas förändrades och också dess riktning. Jag tror att Gud påtalat tre saker som har med det kommande kyrkoåret att göra. Gud kommer att föra sitt verk mot sin fullbordan. Vi har redan sett det börja ske och det är så spännande det Gud gör. Vi ser nu en tillväxt och en fördjupning som är märkbar. Det ligger ett tydligt skifte bakom oss men det har ännu inte fullbordats. Det kommer mera! Den andliga kamp som många känt av så tydligt under denna höst tror jag är födslovåndor då det gamla gör ett sista försök att behålla greppet, men det Gud gör går inte att stoppa utan det är en förlossning och den är smärtsam. Jesus krossade ormens huvud men dess raseri är stort innan alla dess dödsryckningar avklingat. Jfr Upp 12:17 Denna kamp sker mot församlingen, inom församlingen och inom oss. Det nya vinet som Gud ger kan inte tömmas i de gamla läglarna. Det behövs en förnyelse och den kostar på. När Gud smyckar sin brud klär han av henne de gamla kläderna och ger henne nya, vita och skinande. Om jag har rätt i detta så är dessa födslovåndor, hur kämpiga de än verkar, något uppmuntrande. Tiden är inne för det nya att bryta igenom med full kraft!

Året som kommer är:

1. Ett lovsångens år. Bruden som Gud förbereder för sin Son, brudgummen, är en förälskad, hängiven och lovsjungande församling. Den lovsångsförnyelse som vi sett runt om i hela den kristna kyrkan kommer att fördjupas och leda till en förvandling av församlingen från en församling som har tillfällen för lovsång till en lovsjungande församling. Det har med att basen i ”församlingstriangeln” kommer att breddas och gälla hela församlingen och lovsången kommer att ha en tydligt riktning. Den kommer att handla om Jesus och vara till Jesus. Fokuset skiftas från oss, våra tvivel, synder, kamp till han som kommer, Jesus! Därför behöver vi fortsätta att arbeta med tillbedjan och låta oss formas till en lovsjungande församling.
   
2. Ett frigörande år. Gud vill befria hela församlingen till att göra det han tänkt med oss. Vi kommer att se många fler utrustas och satta fria till tjänst. Tiden då församlingen var en präst/pastor och några medarbetare som gjorde allt och som hade allt ansvar är över. Gud sätter sin församling på fötter och han kommer att frigöra mycket mer kraft än vi tidigare sett när detta sker. Alla kan, alla får och alla vill! Jag tror att vi under ett antal år förkunnat tydligt att alla kan och att alla får göra Jesus gärningar men det nya är att Gud kommer förvandla brudens vilja. Hon kommer att vilja därför att kärleken driver henne. Hängivenheten till Jesus kommer att bryta fruktan och försagdhet och den helige Anden kommer att göra en fantastisk förvandling av människor. Större förvandling än vi kan föreställa oss. Här behöver vi höra vad Anden säger till församlingen och vi behöver öppna oss och positionera oss för Guds Ord så att Anden kan komma med sin kraft.
   
3. Ett heliggörande år! Jag är övertygad om att den brud som som Gud förbereder nu kommer att vara helig. Tvättad och iklädd vita kläder. När Gud går på djupet med församlingen så innebär det att han kommer att döma det orena i församlingen. Domen börjar alltid med Guds hus och det som är emot Guds vilja i våra liv kommer att bli outhärdligt och omöjligt att hålla fast vid. Guds Ande går inte ihop med synden och därför har Anden alltid en renande effekt. Guds närvaro i församlingens mitt är glöden, värmen som förvandlar hela församlingens kultur. Härden renar järnet genom att smälta bort slagget. Denna del är inte enkel utan fylld med kamp och smärta, men helt nödvändig. Processen kommer att upprätta Guds Ord i församlingen och i våra liv. För många kommer det att bli tydligt att församlingen är Guds helgad för att ges som brud åt hans son. En återupptäckt i vår tid./Hans
   

Herrens hus

”Kom låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi vandrar på hans stigar,” Jes 2:3

Under slutet av kyrkoåret vänds vår blick mot Jesu återkomst. Det är utmanande texter som uppmanar oss att vara redo, vaksamma och göra det som Herren har befallt. I liknelserna som Jesus berättar om den yttersta tiden finns det ett fokus på bruden, församlingen och i vissa berättelsen talas det om tjänarna i Herrens hus. En viktigt poäng som Jesus lyfter fram är vikten att ha olja i lamporna, d.v.s. vara fyllda av den helige Anden. Utan oljan som hjälper oss att göra Jesu gärningar och som ger en Kristusdoft i huset riskerar vi att bli lämnade utanför. Hur blir vi en församling, ett Guds hus där människor möter Gud, lär känna hans vilja och förvandlas av hans närvaro? Här kommer några tankar som jag tror kommer från Gud och som är viktiga för oss och vårt land nu.

I Guds hus är Jesus ensam Herren!

Det är han som kallat och friköpt sin församling och han har satt sitt sigill och sitt namn på sina tjänare. I hans hus:

1. Sker hans vilja. Jag tror att vi som församling behöver ta Jesus på orden och göra det han säger till oss i sitt ord. I hans hus skall man finna tjänare som tvättar fötter, förbinder sår, botar alla slags sjukdomar och är så uppfyllda av ljuset, Jesus närvaro, så att mörkret fördrivs. Befrielse för de fångna är ett av de främsta kännetecknen på Jesus närvaro. Jag tror att vi lever i en tid då människor kommer att sättas fria från slaveri, men också fria till att leva som Guds barn och smorda lärjungar till Jesus.
   
2. Tillbeder man Gud i ande och sanning. I så många församlingar idag pågår det en kamp om lovsången och så få har förstått att Guds vilja sker under det att vi lovsjunger. Vi har ingen viktigare uppgift eller tjänst än att tillbe och lovsjunga. David befallde att lovsången skulle pågå dygnet runt i templet. 1 Krön 16 och 23. Templet som var mötesplatsen mellan himmel och jord, Guds boning skulle vara en plats där sången inte tystnade. Den eviga lovsången inför Guds tron har koppling till  församlingens tillbedjan. Tillbedjan är i sig själv renande, uppbyggande och helande. Den lovsjungande församlingen är den församling som kommer att vara bärare av Guds närvaro. Guds närvaro och lovsång hör ihop.
3. 
   Tjänar vi varandra, förnekar världens sätt att kämpa och skaffa sig inflytande och makt på. Agape är den grekiska benämningen på Guds självutgivande kärlek. Denna kärlek finns i och doftar Guds hus av. Att lärjungarna skall älska varandra är ett bud av Jesus som kommer att bli uppfyllt i Guds hus innan hans återkomst. Det handlar om hur vi bemöter, talar och tänker om varandra. Bara Guds Ande kan ge oss Jesus kärlek till varandra och till dem som står oss emot. Inser vi att kärleken lämnar oss inget val? Är det Jesus som är husets Herre är det hans anda som ger huset dess prägel och atmosfär!

Här i Lysekil är det nu en väldigt "spännande" tid. Jag säger inte att det är bättre än någon annan stans, inte heller sämre. Vi ser mycket av Guds verk och samtidigt mycket kamp i och runt oss. Men jag kan konstatera att Gud talar till många människor här och har gjort så under den senaste tiden. Bilder, drömmar och profetiska ord kommer i en strid ström och genom många människor. Detta uppmuntrar mig och ger mig tro för att Gud nu formar sitt hus!

Jag tror att det är ett glashus, fullständigt transparent. Det finns inget hemligt, fördolt eller exkluderande i Guds hus. Det ligger som staden på berget synligt för alla och det tål att skärskådas.

Gud har talat om öppna dörrar och Jesus säger att han har ställt en dörr öppen för församlingen. Upp 3:8 Jag tror att det är en dörr öppen mot himmelen. Gud har öppnat sina himmelska förråd och han håller inget tillbaka. Vi har fritt tillträde! Vi har access till Guds tron och vi får komma inför honom i lovsång. Gud har öppnat en dörr så att människor nu kan möta honom i sitt hus. Vi kommer att se människor komma till Guds hus långt ifrån och möta honom! Som en parentes tror jag att det nu också på ett särskilt sätt gäller de människor som kommit som flyktingar från främmande land. Gud har öppnat en dörr för dem in i hans hus! Till sist har Gud öppnat en tung och stängd dörr som är tyngd av smärta, bitterhet och sår mellan kristna syskon. Mellan samfund och mellan syskon i församlingen. Försoningens tid är här. Upprättelsens tid! Är vi beredd att gå in genom den? 2 Kor 5:11ff

Skall vi vara Herrens hus, ett hus som han finner i ordning och doftande av hans närvaro när han kommer tillbaka har vi inget val. Var och en av dessa dörrar behöver stå öppna i Guds hus nu!/Hans

Faran med att försöka hälla vatten på olja

Jag skulle vilja dela en bild som kan sätta fokus på något som jag upplever vara aktuellt. Bilden handlar om olja som används i en stekpanna för matlagning. Plötsligt tar oljan eld och lågor slår upp ur pannan. Det blir en explosionsartad utveckling i stekpannan och någon tar den och sätter den under kranen. Effekten blir det motsatta till avsikten och en väldig låga slår upp och hotar bränna den som försökte släcka.

 Två tankar har jag med mig utifrån bilden och det ena är att där Guds olja är blir det svårsläckt och den andra är faran i att kämpa mot Gud själv! Det kan i bästa fall få konsekvensen att ”lågan” sprider sig och i värsta fall innebära allvarlig skada för den som vill kontrollera eller försöka släcka den. Paulus uppmanar ”Släck inte Anden!” 1 Thess 5:19 och Jesus varnar för synd och hädelse mot den Helige Ande som på något sätt rymmer innebörden att ge Andens verk namn av mörker. Jfr Matt 12:31. Om det är viktigt att välkomna Guds verk och den som Gud sänder är det också avgörande att inte avvisa eller stå emot Guds utvalda. Det får konsekvenser och det är något som vi inte får ta lätt på idag. Det finns något viktigt i att stenen som byggarbetarna ratade har blivit en hörnsten och samma sten kan bli en stötesten. Jfr Matt 21:41, 13:57

Under hösten har jag funderat en del på varför Jesus gärningar, goda gärningar, väcker motstånd. Varför massmedia och faktiskt hela vår kultur förlöjligar och hånar människor som är iklädda Guds kraft.  När Jesus hade uppväckt Lasarus bestämde översteprästerna och medlemmar ur rådet att han skulle röjas ur vägen. Joh 11:53 Detta är ett återkommande tema i johannesevangeliet att de religiösa ledarna sammarbetar för att döda Jesus, släcka lågan. Vi ser också att världens ledare blir vänner i sitt gemensamma beslut att lösa problemet Jesus på mänskligt vis, d.v.s.  att eliminera honom. Luk 23:12

 Jag tror att det finns platser i ett land också i vårt, där detta blir tydligare på än andra. Jag tror att Stockholm är en sådan plats därför att det vår huvudstad och den mest inflytelserika regionen i vårt land. Jerusalem var känd som platsen som dräpte profeterna och det var i Jerusalem som till sist Jesus dödades. Det är också där i Jerusalem som Andens eld flammar upp och sprider sig över världen. När Gud nu vill sända en "väckelse" över vårt land kommer det att bli ett hårdare klimat i vår huvudstad men jag tror att vi kommer att bli överaskade vilken vändning detta motstånd kommer att få.

Det tycks finnas ett ”naturligt” och spontant motstånd mot Gud och hans utvalde, hans smorde i den fallna skapelsen. Det sker inte bara i biblisk tid utan det fortsätter genom hela kyrkans historia. Vi ser det tydligt i apostlagärningarna, Apg 4:27ff, och vidare i hur Paulus blir förföljd och motarbetat av hedningarna, judarna, men också av delar av den Kristna församlingen. Bilden är mer komplex men jag tror att man kan säga att ett tydligt motstånd inom församlingen kommer från den judekristna gruppen. Det finns en stark spänning mellan gammalt och nytt som var påtaglig i Jesus tjänst men också i den första församlingen. Vad som händer när Guds Ande rör sig över en människas liv eller tjänst och varför det är så svårt för samtiden att ta emot och omfamna det som Gud gör behöver vi reflektera över. Profeterna i gamla testamentet blev förföljda av sin samtid och erkända först av en senare tid. Så är det med många reformatorer och människor som varit redskap för väckelse i kyrkohistorien. Det är snarare regel än undantag att människor som varit smorda av Guds Ande blivit förföljda, förlöjligade under sina liv för att senare i historien bli erkända. Erkännandet har ofta med att Gud bekänt sig till deras verk och med lite perspektiv har Guds verk blivit synligt genom dem. Men i deras samtid har det varit helt annorlunda.

Jag tänker att där smörjelsen från Gud blir tydlig finns det också en spänning mellan himmelskt och jordiskt. Jesus talar om att man måste vara född av Anden för att kunna komma in i Guds rike, Joh 3:5 och att han har ett himmelskt ursprung som är förmer än Mose vilket innebär att han kan ge Guds liv, göra Guds gärningar och känner Guds vilja som ingen annan. Det förefaller som om ”Djävulen, världen och vårt eget kött” reagerar starkt på Guds smörjelse. Den naturligt spontana reaktionen är att försöka släcka elden, hälla vatten på den.

En annan reaktion är upprördhet över en upplevd orättvisa eller att jämlikheten skulle vara satt ur spel. Att Gud skulle ge mer kraft till vissa människor eller större gåvor är inget vi alltid gläder oss över.  Inget i vår värld är mer främmande eller väcker så starka reaktioner som att Gud på ett särskilt sätt skulle ha utvalt det judiska folket också tanken att kyrkan skulle ha en utkorelse och en uppenbarelse som är given av Gud framför alla andra religioner tycks vara mycket anstötligt.

Men i hela den kristna traditionen har det varit en grundtanke att Gud utväljer det svaga, ringa för att fullborda sitt verk. Bibeln ger flera skäl för att så är fallet. Dels är det för att Gud skall få ära för sitt verk och det verkar som om Guds egenskaper och kraft uppenbaras tydligare i det som är omöjligt mänskligt sett.  Utkorelsen skall vara ett vittnesbörd för hela världen vem Gud är och att människan är helt beroende av honom. Det är intressant att alltifrån Israels historia, till Jungfru Maria och lärjungarna tycks ringhet och svaghet vara något som nästan är en förutsättning för Guds utkorelse.  Jfr Luk 1:51ff. Detta gör att beroendet av Guds Ande är fullständigt för att kunna göra Guds verk.  Anden kan inte förtjänas eller kontrolleras utan bara tas emot i svaghet genom Guds nåd och för att fullborda Guds vilja. Anden kommer med kraft för att Guds Ord skall fullbordas och att Jesus, den smorde skall bli tydlig. Det gör att vi måste ledas av Anden, formas av Anden och därmed lämna över kontrollen till Gud.  Här kommer kampen mellan himmel och jord, mellan den fallna mänskligheten och den pånyttfödda, mellan ande och kött i oss i öppen dager. Tidsandan föraktar Guds smörjelse och här tycker jag det blir tydligt att Gud bekänner sig till den kyrka som vill ta emot Jesus och bevara hans ord. Jfr  Joh 14:15 Väckelse finns idag i tredje världen medan den högutbildade sekulariserade kristenheten i västvärlden har en tendens att förneka bibelns ord och saknar kraft.  Så blir också de församlingar och de sammanhang som söker Guds smörjelse förlöjligade och hånade i västvärlden.  Det behövs ingen större profetisk klarsyn för att inse att detta är den urgamla kampen mellan Guds smorde och denna världens furste.

 

En tid då Jesus förvandlar vatten till vin

”Du ha sparat det goda vinet ända tills nu” Joh 2:10

Bröllopet i Kana är en text som Gud talat till mig om flera gånger. Det är enligt Johannes Jesus första tecken och det ger en programförklaring för Jesus hela tjänst och den är en nyckel för att förstå några viktiga aspekter av Guds rike. Det finns också en profetisk dimension av vinundret där Jesus uppenbarar att det bästa vinet kommer att serveras på slutet. Det är viktigt att förstå att vi har det bästa framför oss och inte bakom oss i historien. Personligen har jag blivit övertygad om att Jesus här också hänvisar till en världsomfattande väckelse i den yttersta tiden. Vi kommer att få se en Andeutgjutelse utan motstycke i historien som ett sista skeende innan Jesu återkomst. En tid då profetian från Joel 2:28 som Petrus hänvisar till på den första pingstdagen kommer att uppfyllas i sin helhet.  Den kommer att komma överraskande och jag tror att en utlösande faktor är att Jesus lärjungar kommer att följa Marias uppmaning: ”Gör vad han än säger till er” Joh 2:5.  För någon vecka sedan när jag återigen läste Johannes 2 slog det mig att vi lever i en tid då Jesus förvandlar vatten till vin. Människor runt om i vårt land och glädjande nog också här bland oss gör det han säger nu i en helt ny utsträckning. Det har också medfört en ny våg av under och tecken ibland oss.

 Under de senaste veckorna har mycket av det jag hört mina medarbetare undervisa om, och som jag själv återkommit till flera gånger, handlat om att Gud ger syn åt de blinda. Detta gäller både fysiskt men det är också ett andligt seende som gör att ett verkligt paradigmskifte för kyrkan äger rum. Det handlar om att se på ett nytt sätt. Se vad Gud gör, se vad vi har i vårt barnaskap hos Gud, se Guds rike och se hur verkligheten ter sig med ögon som är upplysta av Guds ord. I Joh 9:39 står det ”Jesus sade: Till en dom har jag kommit för att de som inte ser skall se och för att de som ser skall bli blinda”. Idag när jag skriver detta fick jag sms från Bangladesh och våra praktikanter som är där, att över 600 människor ikväll tog emot Jesus och att två blinda eller personer med mycket nedsatt syn fick seendet tillbaka!

Nu är tid för det goda vinet tyckte jag mig höra Gud säga för några dagar sedan och efter det har mina tankar gått till processen att framställa vin. Jag är ingen expert på detta så kanske jag missförstått några detaljer men det är som om Gud velat visa mig något.  När ett barn skall födas så ger lite längre tid med fostervärkar en lite lindrigare förlossning jämfört med en mycket snabb. Detta kanske är en generalisering men att vidga passagen och mjuka upp leder och muskler tar tid. Vid ett snabbt skeende är risken att det spricker och går sönderbetydligt större. Så är vinframställning en lång process för att smak och styrka skall mogna ändå så verkar det som om den sista ”vinserveringen” sker oväntat, hastigt och genom ett under.  Ett under är per definition något som går utöver naturlagarna och när en lång process plötsligt händer snabbt innebär en stor påfrestning och det är också smärtsamt.

När det gäller vintillverkning har jag förstått att man skiljer på vinodling och vinframställning och några av stegen i själva framställningen kanske kan ge klarare bild av vad ett väckelseskeende och den sista tidens andeutgjutelse kan innebära.

1.       Den första fasen i framställningen är sortering. Det som inte är vindruvor sorteras bort. Jag tror att redan här finns det en smärta också i oss när det som inte är Guds liv rensas bort. Det som inte är fött av Anden. Men druvor sorteras också efter mognad för att användas till olika viner och smaker. Vi behöver vara vaksamma på en hållning där vi ser med ”oblida ögon” på välsignelser som Gud ger till andra människor genom sin Ande.  Alla ges inte samma uppdrag, samma tjänst eller funktion och detta är faktiskt något som är viktigt. Låt oss ta tillvara på olikheter och skillnader i mått av tro, talanger, smörjelse etc för att bli berikade och församlingen uppbyggd.

2.       Krossning och avstjälkning. Förr fottrampades druvan och stjälken sorterades bort. Det finns något som behöver krossas i mig och det har slagit mig att många andliga ledare, Petrus är ett exempel, och profeter vittnar om nödvändigheten av att brytas ner för att en ny smak av Kristus skall kunna komma fram. Svaghet och bräcklighet är en förutsättning för Guds kraft.

3.       Mecerationstid. Den tid då skallmassan får färga och smaksätta druvsaften. Detta tror jag är en ytterst viktig tid i varje människas andliga liv och också i församlingen. Det tar tid för en gåva skall bli en ”självklar” del av vårt liv .  Att använda en gåva trots motstånd, omognad och oerfarenhet ger när tiden är inne smak och färg i liv och tjänst.

4.       Pressning. Skilja druvornas saft från skalmassan. Det finns en andlig kamp som vi inte kommer ifrån innan en ny fas av Guds verk i oss och genom oss kan ske. En del av det som Gud tidigare gett och som har varit nödvändigt behöver nu tas bort. Det är som om stadier i växt kräver olika saker. Det innebär inte att det varit fel eller ogjort utan snarare tvärtom. Men tiden kommer när det gamla blir en slaggprodukt istället för att ge liv. Så kan det som föddes som andligt liv bli död tradition om vi håller fast vid det för länge. Många väckelser har slutat i stela former och som människor vakat över långt efter det att Guds Ande lämnat det.

5.        Jäsning av druvsaften. Så fort druvan krossas så sätter jäsningen igång. Sockret i druvan förvandlas till alkohol. Det sista vinet Jesus låter komma är starkt. Vilket jag tror innebär kraftfullt. Större kraft än vi kunnat drömma om och än vi kan på mänskligt sätt producera eller ens tillhandahålla. Jag tror det handlar både om Andens kraft men också om Andens glädje och hängivenhet.

6.       Lagring. Idag lagras vin på fat och jag tror att den sista väckelsen kommer att ha smak av hela kyrkohistorien och alla tidigare väckelse. Jag tror också att bibelns vittnesbörd om Jesus liv och tjänst kommer att framträda med större fullhet i församlingen än tidigare. Kyrkan är ”vinfatet” som lagrat Andens erfarenhet och Jesus vittnesbörd vilket ger en smak av fullhet.

7.       Klarning. Sista tidens församling kommer att vara helgad och iklädd Jesus rättfärdighets klädnad. Helgelse och kraft är två sidor som hör intimt samman med den tidens församling.

 

När allt detta plötsligt händer och som bibeln uttrycker det ”med hast” blir det smärtsamt och underbart på en och samma gång. Det kommer bli så både  i oss men också i Kristi kropp. Man skulle kunna tro att allt i oss skulle jubla när Gud är å färde men så är det inte riktigt. När Hesekiel får kraft att profetera liv in i de döda benen i kapitel 37 blev det ett ”rassel och se det blev ett sorl” v.7.  Det finns något smärtsamt när det gamla skall förlossas och något nytt bryta fram. Men när väl smaken av det vinet får fylla oss har vi snart glömt de tidigare./Hans

I centrum av ett pulsslag

 

Under de senaste två veckorna så har vi blivit påminda om Guds hjärta för alla de som håller på att gå förlorade. Vi hade en väldigt god helg om evangelisation med vänner från Lugnetkyrkan i Falun och man kan säga att temperaturen för att nå människor med det glada budskapet höjdes ibland oss. Ibland behöver man trimma seglen för att båten skall kunna hålla upp tillräckligt mot sjön och klyva vågorna påminde Gud en av våra förebedjare inför en gudstjänst. Det finns ett uppdrag och en riktning i våra liv som vi ibland råkar tappa bort. Gud vill förnya vår kurs och hjälpa oss att ha målet för ögonen.  Gud är inte otydlig och han har gett allt för att vi skall kunna leva tillsammans med honom, för att vi skall kunna bli Guds barn. Joh 1:12 ”Åt alla dem som tog emot honom, gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”  Det slog mig under läsningen av de första kapitlen i Lukasevangeliet att allt som den helige Ande gör är att föra människor till ett möte med Jesus  som ger frälsning och frid, se Luk 2:25ff. Det andra som händer när Anden är åfärde är att engagera och samla Guds barn i Faderns gärningar och i hans närhet, Luk 2:49. Ju mer vi ber om Guds Ande desto mer tror jag att Jesus kommer att bli synlig i och ibland oss.

Dagen efter gick jag i kvällningen runt Marstrandsön och såg solen gå ner bakom Pater Nosterskären i väster. Även om jag inte hörde Guds röst med mina fysiska öron så talade Gud så tydligt att inte en del av min kropp eller själ vara oberörd. Det jag kände var både omskakande, överväldigande och samtidigt befriande. Det jag hörde var: ”En dag så kommer solen att gå ner en sista gång för dig också” samtidigt som himlen färgades orange och övergick i mörkt rött. ”Den dagen är det bara min son Jesus som öppnar dörren till det eviga livet”. Jag vandrade sakta vidare stavandes på Fader vår och var oändligt tacksam för att Gud gett mig tro på Jesus och i det ögonblicket fanns ingen fasa eller ens sorg över döden. Hela min kropp fylldes av tacksamhet och jag tänkte: – Jag förstår inte hur jag skulle kunna leva en dag utan tron och allt annat verkade med ens fullständigt tomt och meningslöst utan Jesus. Först Jesus, tänkte jag och sedan får det bli hur som helst med resten. I det jag såg och kände så fanns det också en smärta för vänner och människor runt mig som ännu inte tagit emot honom. Jag tror inte det var min egen smärta. I det oändligt vackra upplevde jag att jag kände Guds hjärtslag och jag tänker när jag skriver detta på en sångtext av den kristna gruppen Salt , ” I centrum av ett pulsslag lever vi”. (Salt från skivan Tidlöst spel).  Det pulsslaget ber jag att församlingen skall leva i./Hans

 

Soluppgång över staden och bergen!

Tidigt denna morgon var jag på sjön och såg solen gå upp i öster över kyrkan i Lysekil. Bilden var magnifik och ingen av alla de hummerfiskare som var på sjön kunde undgå att häpna.  Skapelsen bär vittnesbörd om Guds storhet. Men det var något mer i scenen som gjorde starkt intryck på mig. Det var som om jag nu med mina verkliga ögon såg en bild som kom till mig under veckan som gick. Jag såg eld över staden men elden var inte högt upp utan överallt i luften. Människor behövde bara lyfta sina händer så var dem i elden. Gud talade om att hans rike var ”för handen” eller inom ”räckhåll”. Alla kunde bara sträcka upp sina händer och så blev händerna också eld. Detta är en bild jag känner igen från den österlänska kyrkan och från någon av de heliga staretserna, möjligen Serafim av Sarov(1759-1833). Det var starkt uppmuntrande att Guds närvaro var så tydlig och så tillgänglig men trots att det är så nära måste var och en själv, fullständigt frivilligt lyfta sina händer.

 

Den andra bilden som rymdes i morgonens storslagna vy med soluppgången var att jag hade sett människor som samlar sig på olika berg för att tillbe och lovsjunga. Dessa berg kunde vara stora eller små och det fanns en historia kring varje topp. Här hade tidigare andra makter lovsjungits och tillbetts. Men nu oavsett om det var många eller få som samlades för att tillbe Herren så öppnade sig himlen över varje skara av tillbedjare. Töcknet och mörkret försvann och ljus strömmade ner inte bara över själva berget utan också över trakten runt omkring. När himlen öppnades över gudstillbedjarna så såg jag guldstoft komma från himlen. Detta guld var Guds rikedom som kom över området som hade gått från mörker till ljus. Guds himmelska förråd var öppna och det betyder välstånd, utveckling och hälsa för hela området. Shalom, frid kommer från himlen.

 

Den tredje bilden som jag denna hummerfiskets första morgon blev påmind om var den dubbla strömmen. Strömmen var stark och oberäknelig på havet idag och bilden från Hes 47:9 har Gud lagt på mitt hjärta under några veckor. Under ett bönepass i veckans 24/7 bön blev jag påmind om altartavlan i min barndoms kyrka. Det var den gamla missionskyrkan i Kungälv och tavlan var det himmelska Jerusalem och strömmen som rinner fram ur templet. ”Gud är vår tillflykt” Ps 46:2 stod det skrivet på den.  Jag tror Gud har talat till mig om välsignelser som nu kommer när Gud kallar människor från alla nationer att komma hit till Lysekil och när Gud sänder ut människor härifrån över världen. De flesta som kommer hit är flyktingar men de bär med sig en rikedom och när Gud får möta dem här blir deras rikedom till liv för oss. Men det finns en dubbel ström i att dessa nya vänner från jordens olika konflikthärdar skall få bära med sig välsignelse tillbaka till sina länder och släkter. Jag tror att Gud har en mycket större plan med dessa människor som vi ibland ”bara” ser som offer för ondskan. Gud kommer att resa upp missionärer, församlingsbyggare och grundstenar för nya husbyggen runt om i världen av dessa människor.  Det är helt avgörande för Guds stora plan att vi alltid och i alla sammanhang öppnar vår gemenskap för dessa människor som Gud sänder hit. Det finns ingen slump i Guds rike utan Gud har lett dem hit och vi behöver ta emot dem och innesluta dem i vår gemenskap helt och fullt. När Gud befaller oss att ta emot flyktingen är det inte bara en barmhärtighetsgärning utan att välkomna flyktingen innebär också att ta emot Jesus själv. 

Den dubbla strömmen innebär att vi som församling också får sända ut människor både nära och fjärran för att ta den rikedom som finns i Kristus ut i världen. För många år sedan såg jag en bild att ungdomar från Lysekil skulle föra evangeliet ut till alla världsdelar.  Detta sker nu och blir mer och mer en självklarhet för oss. När vi ger drabbas vi av den dubbla strömmens effekter. Liv och liv i överflöd. Det gäller både församlingen här och platserna dit strömmen för människor./Hans

Tankar från Peruolia

 

När man sitter på förstukvisten till den lilla lägenhet jag hyr, har man några fina olivträd alldeles framför sig. De skänker skugga på eftermiddagen och tydligen har huset byggts för att passa in i denna olivlund som från början rymde 160 träd. Villa Olivias värdinna berättade om hur skörden går till. Tidigare har jag alltid hört hur man håller ut stora nät, slår på grenarna och så faller oliverna ner. Det gör man förvisso, men först efter att man helt enkelt sågat av de grenar som bär mest frukt. Dessa grenar är då ca tre år. När man som jag nu haft förmånen att i en dryg vecka vandra bland flera tusen olivträd, ser man att nästan alla grenar är nya. De är mjuka, ljust silvergröna och böjer sig lätt i vinden. De växer rakt ut från få, gamla grenar och de bär frukt.

Mina tankar vandrar hem till församlingen och till Sverige där vi pratar mycket om hur Gud gör något nytt. Det är sant, det är t.o.m bibliskt! (Ps.104:30, Jes. 43:19, 2 Kor. 5:17) men det väcker lite blandade känslor. Också i mig. Betyder det att allt gammalt är fel? Måste man köra på så? Tänk om jag tillhör "det gamla" som ingen längre vill ha? Jag tycker att bilden av olivträden ger svar. Ett uråldrigt träd men som ständigt skjuter nya skott, som producerar det som är friskt och levande och som är som vackrast när det blåser. När vi talar om det nya Gud gör så är det för att ta fasta på det som nu är det som böjer sig när vinden, Anden, blåser. Det som växer som en respons på Guds tilltal och hans närvaro. Men det nya är inte förutan rot och en gammal, trogen stam.

Vi märker det när vi ser på andra, på hur fort saker sker som förut varit omöjliga, när fler kommer till, när undret sker i en människas liv osv. Utmaningen är att också se det i sitt eget liv och bejaka det som är friskt. Jag tänker inte att det går en skiljelinje i första hand mellan människor, som om vissa vore passé och andra att räkna med, utan främst inom oss själva. I mig samsas både gammalt och nytt men vad när jag? Vad är känsligt för den helige Ande? Det är det som bör vårdas. Det andra kan lämnas därhän.

Det kräver tid för reflektion eller kanske snarare rum för eftertanke. Att reflektera behöver nämligen inte betyda att det dras i en inre långbänk. Ibland räcker det att sova på saken. Men att hitta sitt inre rum för urskiljning är nödvändigt så att vi inte förväxlar entusiasm med Gudsnärvaro och inte heller ställer till majbrasor på färska grenar! Urskiljning måste förstås ha sin grund i Ordet och den handlar inte om vad jag ska tänka ut, utan vad Gud behöver övertyga mig om med mitt godkännande. Erövra mina tankar, mitt sinne, mitt hjärta igen och igen, för hans rike. Att först vara tveksam behöver inte betyda att  det slutar med ett nej, snarare tvärtom. Frågor som väcks och reaktioner i oss kan vi inte bara hoppa över men de kan å andra sidan inte heller användas för att rättfärdiga våra tvivel eller vår ovilja. Han vinner oss genom sin fasta kärlek.

 

 

 

 
Här är obeskrivligt vackert; berg som faller ner mot Medelhavet, med toppar högre än Kebnekajse, mil efter mil med redan nämna olivlundar, vattnet som skiftar mellan sammet och blå svärta över dagen. Det andra som jag då funderar på är vår fallenhet att vilja skilja på naturligt och övernaturligt. Vår fantastiska Far har skapat överskönt och väldigt och det kan vi njuta av och möta honom i. Det är ju övernaturligt att Gud gjorde allt detta, det gick ju s.a.s inte till på naturlig väg... Ändå har vi en tendens att tycka att detta är naturligt men när Gud gör kraftgärningar ibland oss, övernaturligt, blir det lite för mycket på nåt vis. Inom New Wine används ibland uttrycket naturligt övernaturligt eller övernaturligt naturligt. I och genom en människa är Guds väldiga styrkas kraft verksam (Ef. 1:19) och det är egentligen inget konstigt med det. Jesus gjorde det möjligt. Vi vet att han avstod från allt och verkligen delade våra villkor. Han var så sant mänsklig som någon kan vara. Men det är faktiskt ingen tröstande tanke om detta är vad Jesus stannar vid, att ständigt förstå oss och trösta oss. Han delade våra villkor, öppnade vägen till Fadern för att vi ska leva .på hans villkor. Vem Gud är och vad Han kan ryms inte alltid inom vår förståelse. Inte desto mindre förväntar Han sig att vi lever i detta naturligt övernaturliga, trots vår uppenbara svårighet att greppa det. Vi ser gärna en kompromiss mellan dessa båda storheter men en kompromiss kan aldrig härbärgera sanning.

När Egyptens folk led under de plågor som Farao åsamkade dem genom sin olydnad mot Gud,( 2 Mos.7 ff)  försökte han få Mose att kompromissa för att få ett slut på eländet. Gud hade gett Mose tydliga instruktioner men Farao försökte; ni kan väl fira gudstjänst här, bara ni män kan väl gå (!) och till slut; hela folket kan gå men lämna er boskap. Mose var obeveklig- vi gör bara som Gud har sagt. Befrielsen gällde allt och alla. Jag tror att människors fullständiga befrielse, platsers förvandling mm är beroende av Guds folks accepterande av att vara mycket naturliga men vara bärare av det övernaturliga. Att förstå och demonstrera riket i all vår svaghet men i dess fulla styrka. På Guds villkor, inte våra.

Till sist,
jag lovade där hemma att jag skulle komma hem 'rar och underbar' när jag nu fick möjlighet till dessa dagar i Grekland. Jag tror att det nya som vi pratat om, Guds manifesterade närvaro i våra liv och i församlingen, leder till just det. Att bli rar i betydelsen UNIK, där ingen gren är den andra lik och ändå bedövande vacker. Att vara underbar i betydelsen UNDERBAR!  / Linus

 

På spaning inför hösten

Sommaren är över och den första höstmånaden har kommit. En tid då mycket av sommarens växt skall skördas i naturen. Också när det gäller Guds rike finns det en skörd i höst. Jag tror att Gud talat detta år om att inta landet. Det har jag skrivit om tidigare i Navigera och det betyder att vi nu, i fall detta stämmer, kommer att  se konsekvenserna av att Guds rike går fram. Vi har haft en fantastisk sommar i Sverige när det gäller väder men  vi har också upplevt det  i kyrkor, på läger och på konferenser. Rapporterna är samstämmiga om att en ny ton ljuder. Det finns en ny dimension av Gudsnärvaro som visar sig i människors tillbedjan. Nya mått och erfarenheter av läkedom är en annan frukt i det som Gud gjort.  Detta är för mig tecken på det stora som Gud gör och som vi får vara en del av men också ta sikte på.

När landet intas är det några saker jag tror sker som har med atmosfär att göra. Det märks vem som är kung i landet. Den anda som finns i palatset, tronsalen sprider sig i landet. Där Guds rike går fram märks det tydligt. Jag talar inte bara om de tecken som skall följa de troende, se Mark 16:15ff, som vi har många rapporter från både här i Lysekil och runt om i vårt land utan om den ”andliga miljön”.

På ledardagar med New Wine i veckan talade Birgitta Sjöström Aasa om vad Danny Silks budskap på New Wines sommarkonferens och i hans nyöversatta bok ”Heder i Guds rike” hade betytt för henne. Jag tror att det Danny Silk förde med sig till Sverige i sommar kommer att bära rik frukt.  När människor blev berörda av budskapet om att vi skall hedra varandra så startade något som går vidare av bara farten. En hedrande kultur är så attraktiv och annorlunda att den drar människor till sig. Jesus säger ”när jag blir upphöjd skall jag dra alla till mig” Joh 12:32. Där Jesus upphöjs, äras och hedras ger Guds Ande kraft till att se Jesus i varje människa och att hedra dem. Heder är att konkret lyfta upp, tjäna och älska dem man möter. Ordet heder måste bli kött ibland oss och  det innebär bl.a. att gå den extra milen, böja sig djupare, ge med glädje också till den minste etc. Det gäller den som står emot oss likaväl som den som älskar oss. Konkreta kärleksgärningar förändrar atmosfären och om vi börjar överträffa varandra i ömsesidiga hedersbetygelser som Paulus talar om, har en ny kung tillträtt. Rom 12:10 Jag tror att detta är något helt avgörande för det Gud gör. Vi kan få vara med i erövrandet av landet, men bara frivillig. Om vi ber och överlåter oss till det Gud gör. Jesus sa ”Tiden är fullordad och Guds rike är här. Omvänd er och tro evangelium!” Mark 1:15

I den atmosfären drömmer människan också stora drömmar. Dessa drömmar gäller vad Gud kan göra med församlingen, staden och landet. Men de börjar med att vi får visioner för vad Gud kan göra i och med andra människor. En atmosfär där synd, erfarenhet eller oförmåga inte definierar oss utan en hedrande kultur där Gud får tillträde till oss. Där ser vi vad som kan ske när hans möjligheter och hans vilja förlöses in i människors liv. Det blir en atmosfär där vi inte talar och begränsas av det omöjliga utan lever i tro på att för Gud är allt möjligt. Det är ett statement som proklamerats i lovsång den här sommaren. För vår Gud är allting möjligt!

Det jag också ser är att det är en kultur där människor verkligen sträcker sig mot Gud och går för det han säger. Lärjungarna lämnade fiske, släkt och vänner när Jesus kallade dem och enligt löftet får de igen redan här i tiden. Det intressanta är om vi nu får se en andlig miljö där människor brinner av hängivenhet och väljer det som Herren säger. Tar radikala beslut på Guds tilltal. Den kreativa, uppmuntrande och frigörande atmosfären är oskiljaktigt från Guds rike.

 

Det sista som jag vill dela här i ingången till skördetiden är min tro på att allt detta sker samtidigt som intimiteten med Gud blir allt viktigare och det helt avgörande. I naturen är höst en tid av kyla men i relation till Gud är det en bröllopstid. Tid för en behaglig värme, för kärlek.  Jag tror att Gud klär av sin brud så att hon blir naken. Det gäller både församlingen och den enskilde som låter sig avklädas. Han tar av de sista kläderna som vi döljer oss under eller som vi har vår egen trygghet, tro eller roll i för att vi skall kunna komma riktigt nära. I begynnelsen var vi nakna utan skuld och skam satta att regera tillsammans på jorden. Vi umgicks ansikte mot ansikte med Gud och det är vårt ursprung.  Att vi nu upplever en större Gudsnärvaro ibland oss innebär också att Gud klär av oss och saker som vi älskar, tror oss beroende av, längtar efter m.m.  Det kan upplevas svårt och smärtsamt men är helt nödvändigt. Jag tror Guds Ande med ytterst varsamhet gör det med dem som söker honom. Det är lite skrämmande men också underbart att leva i en tid då Guds löften infrias./Hans

Från en verksamhetsorienterad gemenskap till en närvarocentrerad

Vi har under flera år fått tilltal om att Gud håller på att göra något nytt och det har gällt både oss här i Lysekil och Sverige i stort. Flera profetior har förberett oss för det och vi har under det här året fått smaka lite mer av det nya. Därför har ett viktigt samtalsämne också varit hur vinläglarna skall se ut som kan rymma det nya vinet? Vi har tagit emot profetiska tilltal om de nya läglarna och jag har i samtal och bön med ledare inom New Wine känt en bekräftelse på att Gud håller på att upprätta ett nytt sätt att leda församlingen.

Grundläggande för det nya är att det är församlingen, Kristi kropp och alla som är en del av den som nu utrustas och bemyndigas att göra Jesu gärningar. Personligen så har jag en vision om att den kallelse för helande som vi har inte innebär i första hand att enskilda helbrägdagörare träder fram utan att alla i församlingen kommer att förmedla läkedom och helande med ny kraft och frimodighet. När jag skrivit detta så tror jag samtidigt som detta sker kommer också helandetjänsten att växa i vissa människors liv. Det är ingen motsättning utan ett samband som finns i Guds rike mellan helheten och enskilda människor.

Utifrån detta tror jag för egen del att en av de viktigaste bitarna på New Wines sommarkonferens i Vänersborg var det budskap som Danny Silk hade med sig. Han visade en profetisk bild av tjänstegåvorna där fem hästar, olika varandra sprang fram med en örn svävande ovanför sig. Ingen kunde säga vem som ledde, ingen utmärkte sig på de andras bekostnad och alla hade örnen, Anden, den profetiska gåvan som ledde dem framåt. Danny poängterade att upprättelsen av tjänstegåvorna inte handlade om titlar och makt utan om något nytt.

Det finns två stora drag i det nya som jag vill nämna. Det första handlar om att församlingen får ett nytt centrum och en ny förståelse av sitt uppdrag. En ny självbild växer fram både hos den enskilde kristne och i gemenskapen. Bilden av att vara älskade och utvalda av Gud, Guds barn, söner och döttrar med arvsrätt till vår himmelske Far. En identitet där det inte handlar om vad vi gör utan vilka vi är. Vi går från en verksamhetsorienterad gemenskap till en närvarocentrerad. Gemenskapens uppgift blir nu att tillsammans urskilja var Gud är och vad han gör, för att kunna samlas kring hans närvaro. Det innebär att focus flyttas från oss till Gud. Tillsammans, och det är nyckel, kan vi med större precision urskilja var Gud är och gör vilket kommer att förändra allt. Plötsligt handlar det om något som bara Gud kan ge och som han ger fritt och för intet, nämligen gåvan att se i tro. Det ger församlingen ett nytt beroende av den helige Anden. Utan Anden är det omöjligt att känna igen Guds närvaro. De gamla strukturerna skakar nu i grunden i våra församlingar. De gamla och det nya går inte att förena. Bara de som är beredda att släppa kontrollen över sina liv och sin tjänst kommer att ha förmågan att se vad Gud gör. Gamla meriter och positioner är inte till någon hjälp och det innebär en väldig omställning för alla. Ju mer en människa låter Guds ord stämma tonen inom sig, lovsången ljuda i hjärtat och bönens Ande får rumstera i den enskilda kammaren desto mer kommer man att känna igen Guds närvaro. Jag tror att smärtan och förvirringen som många idag känner kommer av att det inte längre fungerar att var kyrka på det gamla sättet. I en aspekt blir församlingen som förening satt helt ur spel. Det konstruktiva samtalet handlar inte längre om vad vi vill, våra planer eller vad vi tror människor behöver utan om vad Gud gör. Det helt avgörande blir hur vi lyckas forma en gemenskap som följer honom och låter allt uteslutande handla om det.

Det andra som jag känner igen är att Gud nu håller på att upprättar tjänstegåvorna på nytt och lär oss hur dem förhåller sig till varandra. Varje kristen är smord av den helige Ande och människor längtar idag efter att få följa smörjelsen. Jag tycker mig ha sett en helt ny hunger och iver i vårt land efter Gud och det nya som han för med sig. Det innebär att vi först nu är redo att låta Gud leda oss och ta emot det han vill ge. Församlingen behöver alla tjänster som Gud ger och vi behöver smorda människor som är villiga att tjäna. Det är Anden vi ska följa och vill följa. Den helige Ande i människor och inget annat. Därför behöver församlingen vara ett växthus där vi tillsammans låter människor växa i smörjelse och där gemenskapen i sig blir korrigerande men framförallt uppmuntrande och frigörande. Det gamla sättet att leda har handlat om makt och position. Ett hierarkiskt sätt där toppen på pyramiden format gemenskapen och bevarat och bevakat positioner.

Jag tror att Gud nu håller på och upprättar de fem tjänstegåvorna och för oss är det en viktig del av vår kallelse. Både att forma en gemenskap som präglas av detta nya men också att vi skall få vara med och träna och utrusta andra i sin tjänst. Det är en del i vår profetiska kallelse att vara med och urskilja, befria och smörja människor till tjänst. Den nya strukturen är inte uppbyggd vertikalt efter ett hierarkiskt mönster utan är horisontel till sin grund. Där Anden i ledarskapet ger en känslighet att gå framåt sida vid sida och där smörjelsen, det profetiska ordet och övriga Andens gåvor gör att vi kan följa Anden och Andens ledning. Det för med sig en helt ny nivå av överlåtelse till varandra och öppenhet för Gud. Det behövs samtidigt ett mycket större mått av insyn i varandras liv. Ledarskapet behöver vara en gemenskap lik den som rådde under församlingens första tid och som vi läser om i apostlagärningarna. Där talas det om att de hade allt gemensamt och räknade inte något som sitt eget.

Danny Silk utmanade oss med att lyfta fram att församlingen har apostlarnas och profeterna som grund.  Det säger något om relationerna inbördes mellan tjänstegåvorna och de utmanar en församlingssyn som i stor utsträckning präglats av herdetjänsten, Den nya vinlägeln har till uppgift att bära kraft så att Guds vilja i större utsträckning kan ske på jorden såsom den sker i himlen. Församlingens främsta uppgift är att bära Guds närvaro. En sådan församling kan inte präglas av människofruktan utan måste i allt först söka Guds rike. Där handlar tjänsterna om att leda församlingen till att orientera sig efter var Gud är och följa honom där han går.

 Till slut vill jag nämna något som varit väldigt levande för mig de senaste veckorna. Det är vikten av att vi tillsammans prövar det vi tror kommer från Gud. Urskiljningens gåva är oerhört viktig i det nya. Allt det som växer fram nu är inte från Gud och alla under som vi tycker oss se är inte Guds verk och inte heller kommer alla tilltal och profetiska bilder från Gud. För att vi skall hamna rätt måste vi vara noggranna i vår prövning. Där är tiden är en viktig prövosten vid sidan av urskiljningens gåva och Guds ord. Tiden kommer att utvisa vad som är av Gud och inte. Tiden innebär också att vi lyssnar på erfarenheterna från fäderna och mödrarna som gått före oss och låter dem vara ett instrument för vår navigation framåt! /Hans

Hörde jag rätt? Reflektion efter New Wine sommarkonferens i Vänersborg 2013

"Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig." (Jes 60:1)

Förra veckan hade vi New Wines sommarkonferens i Vänersborg. Konferensen hölls i den stora bandyhallen Arena Vänersborg och det var första gången som New Wine var där. Själva platsen innebär att New Wine intar en Vision som kom för flera år sedan. 1200-1500 människor har varit med men det finns potential för många fler. Tillväxtpotentialen i lokalerna var ett profetiskt budskap bara det. När vi får vara med och söka visioners uppfyllelser är vi delaktiga av ett skeende där Gud verkar. Jag tror det gäller också oss som var med från Lysekil. Vi var 30-40 människor som varit med under konferensen och jag har sett hur många har blivit starkt berörda av Gud och fått vara med och betjäna andra. När vi som kristna rör oss i en miljö där Gud är påtagligt närvarande så är det lätt att be, lätt att tro och lätt att förmedla helande, kraft och profetiska tilltal.

När vi samlades till bön kvällen före konferensen var det flera deltagare, oberoende av varandra, som erfor eller såg Guds närvaro komma och inta Arenan. I en våg eller virvelvind kom den himmelska härskaran till platsen. Erfarenheten av Guds tyngd och helighet kändes tydligt av många av oss som var där. Vid flera tillfällen under konferensen har detta upprepats inte minst under lovsången. Under veckan har detta varit något som Gud gång på gång visat mig och talat till mig om. När Gud är närvarande på det sättet är det lätt att följa och börjar man spana efter hans närvaro, hans ”vinkar”, leder det till konkreta handlingar och konkreta resultat. Återigen har jag blivit påmind om att Gud älskar att bli kött ibland oss. Att bli närvarande på ett konkret sätt med tydliga konsekvenser och nedslag.

Mycket av undervisningen har handlat om vad en gudsrikeskultur är och vad det innebär att Gud regerar. Det jag tror mig hört är en kallelse att leva i denna närvaro och bära denna närvaro i vår församling och vår stad. Det kommer att innebära stora förändringar i församlingarna men kyrkorna kommer då också att påverka sina städer på ett radikalt nytt sätt.

Ett profetiskt budskap som en av mötesdeltagarna fick var att både enskilda människor och församlingar var brinnande ljus men en lampskärm hindrade ljuset på sidorna. Ljuset lyste bara rätt upp och budskapet var att Gud ville i lyfta bort denna lampskärm. Jag tror att det var ett budskap till hur vi skulle leda betjäningen på det kvällsmötet, men det fanns mer än så i bilden. Jag tror att den eld och gudsnärvaro som vi känt här i Lysekil under våren och som många församlingar runt om vårt land också vittnat om har inneburit en påtaglig förnyad erfarenhet av ljus och härlighet. Det är fr.a. i lovsången, bönen och betjäningen som vi sett det. Kontakten mellan himmel och jord har förnyats, intensifierats och vi har sett under och tecken i våra samlingar i en helt ny dimension . När Gud får avlägsna skärmen kommer ljuset att lysa ut i våra städer och skingra mörkret.  Guds närvaro blir då påtaglig på gator, torg, skolor, arbetsplatser, idrottsanläggningar och köpcentra. ”Församlingen är en termostat inte en termometer”, sa Danny Silk på ett av sina seminarier. Gud vill använda den lokala församlingen för att förändra vårt samhälle och vår kultur.

För att denna transformation skall ske behöver mycket förnyas och förvandlas. Jag bär med mig några punkter som jag blivit påmind om under veckan. Dessa är inte bara något vi sträcker oss emot i framtiden utan också något som Gud i allra högsta grad skapar förutsättningar för nu:

1.       Mer av Guds kraft och mindre av verksamhet i våra församlingar. Många människor knäar under allt som måste göras för att hålla församlingarna flytande. Perspektivet måste ändras så att församlingen bara gör det Gud säger och ger kraft till. Att se vad Gud redan gör och följa med i det. Gud uppenbarar sin vilja i Ordet, i bibeln och genom profetiska tilltal. Till det ordet är Gud alltid villig att ge sin Ande och kraft. Den avgörande frågan i allt församlingsarbete blir då: Vad gör Gud nu? Vart känner vi igen hans närvaro? Hela bibeln visar att Guds folk är ett folk lett av Guds Ande, Guds närvaro.

2.       Vi behöver fokusera på vad Gud gör och inte på vad han inte gör. Mycket av Danny Silks undervisning handlade om hur vi kan etablera en annorlunda kultur präglad av Guds närvaro. Där vi hela tiden uppmuntrar och försöker se det som Gud gör i människor vi möter. En profetisk kultur där människor hela tiden vägleds och befrias till tjänst genom att Guds tilltal får kalla fram och putsa av guldet i människan. Om Gud inte är en kritisk, straffande Gud utan den gode Fadern så är vår uppgift som hans barn att se och möte människor med Guds ögon och med hans hjärta. Det är intressant att ett av den ondes namn, Satan betyder just anklagaren. Hur ofta är inte vi, i Guds namn, våra bröders anklagare och därmed allierade med fel makt. Kan vi överhuvudtaget föreställa oss en miljö där uppmuntran är det viktigaste och att se varje människa och bedöma varje sammanhang utifrån Guds perspektiv. Jag tror att det skulle sätta oss fria till att verkligen kunna förvandla våra städer. Vi skulle bli lika attraktiva för människor som ett ljus är för insekter i sommarnatten.

 

3.       Det tredje och sista jag vill dela är att församlingen är kallade att helt bryta med världens sätt att regera och utöva makt. Gud har utmanat oss den gångna veckan och talat om att våra hierarkiska strukturer begränsar oss och låter oss bara använda en liten del av den potential vi har i gemenskap med honom. I en miljö där Gud regerar finns fullständig frihet. Där kan vi växa in i det liv och den kraft som Gud gett oss. Där är inte ålder, kön eller bakgrund det som definierar vår tjänst eller potential. Gud vill i varje människa som genom tron på Jesus blivit ett Guds barn gjuta mer kraft än vi kan drömma om. Därför tror jag också att vi kommer att få se barn och ungdomar utföra kraftgärningar som vi andra aldrig sett. Jag tror att när vi avvisar denna världens definition av makt så kommer vi att få en gemenskap där smörjelse blir det viktiga. Auktoritet kommer att ges åt dem som Guds Ande vilar över. Inte auktoritet över andra människor utan över det onda. Församlingen är kallad att följa smörjelsen... Vi har varit så upptagna med frågan vem som skall bestämma att vi blivit blinda och missat vad vårt uppdrag är. Att göra Jesus gärningar genom att i Andens kraft förkunna de goda nyheterna. Utan Guds kraft kan vi inget göra men med hans Ande är inget omöjligt. I församlingen reser Gud upp män och kvinnor, unga och gamla som har en sak för ögonen och en längtan i sitt hjärta: Att få se Guds vilja ske här såsom den sker i himlen. En församling av äventyrare och hjältar som söker Guds rike före allt annat och som är bärare av en gudsnärvaro som kommer att tränga undan fienden överallt där de går fram.

Jag har redan fått flera vittnesbörd från deltagare på konferensen att när de kom hem så bar de med sig mer av detta och människor har blivit frälsta och helade som följd!  /Hans

Anden vill leda oss till ett större beroende av Jesus

”Vem är hon som kommer hit upp från öknen, stödd på sin vän” (HV 8:5)

Vi lever i en mycket spännande och avgörande tid nu. Här i Lysekil har vi under detta år sett flera av Guds löften till oss uppfyllas och vi har under våren talat om ett paradigmskifte.  En ny nivå av Guds närvaro vilket fört med sig en helt ny verklighet. Vi ser många fler tecken på Guds rikes närvaro än vi gjort tidigare och mycket som varit omöjligt förut händer nu regelbundet ibland oss. Vi kan känna igen Guds Andes ledning på många områden inte minst i våra gudstjänster.

Under de senaste veckorna tror jag att Gud talat till oss om att Anden leder oss djupare in ett beroende av Jesus och att Gud gör något verkligt avgörande i det fördolda med oss. Det är Jesus som har ”getts all makt i himmelen och på jorden” (Matt 28:18) och det är under hans fötter som ormen krossats. (1Mos 3:15). Det är Jesu namn och person som får fienden att fly.  När Jesus växer till i oss innebär det också att fler områden och starkare fästen läggs under Jesu makt. Jag tror att öknen är platsen där detta sker och jag tror att öken är något som Anden leder oss in i och igenom för att vi skall komma ut ”stödd på vår vän”, i hans kraft och auktoritet.

När Jesus hade blivit döpt i helig Ande vid Jordan ledde Anden honom ut i öknen. I öknen mötte han Djävulen och genom Guds Ord besegrade han honom. Därför skriver Lukas: ” I Andens kraft vände Jesus tillbaka”. (Luk 4:14) I öknens ensamhet visade sig Jesus helt lydig och beroende av Fadern och hans ord. I Andens kraft, inte sin egen, återtog han den auktoritet som Adam genom olydnad lämnat ifrån sig till Djävulen. Människosonen kommer ur öknen smord av helig Ande och kraft, Messias, konungen inför vilken den onde nu är maktlös. Ur öknen med Andens kraft.

Israels folk hade långt tidigare gått samma väg ledda av Anden och inte förrän de var fullständigt beroende av Gud kunde de gå in i landet. Haltande och avklädda sin egen duktighet och kraft intar de landet, ”stödda på sin vän”. Jakobs förvandling till Israel och hans brottning med Gud i öknen innehåller ett liknande mönster. När Elia genom ökenvandring kommer till Guds berg möter han en ny dimension av Guds närvaro. Det får till konsekvens att ännu mer av Guds kraft bryter in och en tid då Guds tilltal på ett ännu mer konkret sätt förverkligas. Vi vet med vårt intellekt att det inte är genom vår styrka och kraft Guds rike kan komma utan genom Guds Ande.(Sak 4:6) Men jag tror att Gud nu leder oss in i och igenom öken för att vi som Guds folk skall få en djupare och större erfarenhet av kraft och auktoritet. Ett liv där Jesus ärt större och verkligare i oss så att det onda måste fly.

Det betyder inte att vi kommer att vara utan Guds närvaro eller behöver bli förvirrade i öknen men vi kommer att komma haltande ur brottningen med Gud liksom Jakob. När Guds Ande leder oss in i vår öken är det för att vårt högmod, tron på vår egen förmåga skall få sig en knäck och när vi kommer ur detta så är vi i större grad burna och beroende av vännen.  Det är nödvändigt för att Jesus skall få den plats som är nödvändig för att Guds rike skall gå fram,

 

Jag har planterat frön av det Afrikanska Baobabträdet här hemma efter återkomsten från Tanzania och det har varit både en profetisk handling och ett tilltal till mig. En påminnelse om vad Gud gör i det fördolda, under ytan ibland oss och som snart kommer att visa sig. Men i den enkla handlingen att plantera ett frö ligger vetskapen om att hela den genetiska koden för en av världens största och uråldriga örter (det är inget träd utan en ört), nu genomgår ett groende och utveckling, vilket snart kommer att bli synligt för ögat och känt av alla som ser det. Jag tror att detta är vad Gud gör nu i församlingen, både med oss enskilt och tillsammans. Det sker i det fördolda men snart bryter det igenom ytan och blir synligt för världen.

Har jag rätt kan vi förvänta oss både en tid av väckelse och en tid av konfrontation. Det var det som skedde när Jesus kom ur öknen. Vi kommer att få se ännu mer segrar och murars fall som när Josua intog Jeriko och en tid av väckelse och tillväxt som i apostlagärningarnas första tid. Men vi behöver vara medvetna om att det kommer att bli motstånd, mycket motstånd även nära oss. Det jag tror Gud säger är att vi inte har något att frukta. Det kommer att bli annorlunda när vi nu kommer att gå vidare, steg för steg stödd på vår vän Jesus!  /Hans