Tidigt denna morgon var jag på sjön och såg solen gå upp
i öster över kyrkan i Lysekil. Bilden var magnifik och ingen av alla de
hummerfiskare som var på sjön kunde undgå att häpna. Skapelsen bär vittnesbörd om Guds storhet.
Men det var något mer i scenen som gjorde starkt intryck på mig. Det var som om
jag nu med mina verkliga ögon såg en bild som kom till mig under veckan som
gick. Jag såg eld över staden men elden var inte högt upp utan överallt i
luften. Människor behövde bara lyfta sina händer så var dem i elden. Gud talade
om att hans rike var ”för handen” eller inom ”räckhåll”. Alla kunde bara
sträcka upp sina händer och så blev händerna också eld. Detta är en bild jag
känner igen från den österlänska kyrkan och från någon av de heliga staretserna,
möjligen Serafim av Sarov(1759-1833). Det var starkt uppmuntrande att Guds
närvaro var så tydlig och så tillgänglig men trots att det är så nära måste var
och en själv, fullständigt frivilligt lyfta sina händer.
Den andra bilden som rymdes i morgonens storslagna vy med
soluppgången var att jag hade sett människor som samlar sig på olika berg för
att tillbe och lovsjunga. Dessa berg kunde vara stora eller små och det fanns
en historia kring varje topp. Här hade tidigare andra makter lovsjungits och
tillbetts. Men nu oavsett om det var många eller få som samlades för att tillbe
Herren så öppnade sig himlen över varje skara av tillbedjare. Töcknet och
mörkret försvann och ljus strömmade ner inte bara över själva berget utan också
över trakten runt omkring. När himlen öppnades över gudstillbedjarna så såg jag
guldstoft komma från himlen. Detta guld var Guds rikedom som kom över området
som hade gått från mörker till ljus. Guds himmelska förråd var öppna och det
betyder välstånd, utveckling och hälsa för hela området. Shalom, frid kommer
från himlen.
Den tredje bilden som jag denna hummerfiskets första
morgon blev påmind om var den dubbla strömmen. Strömmen var stark och
oberäknelig på havet idag och bilden från Hes 47:9 har Gud lagt på mitt hjärta
under några veckor. Under ett bönepass i veckans 24/7 bön blev jag påmind om
altartavlan i min barndoms kyrka. Det var den gamla missionskyrkan i Kungälv
och tavlan var det himmelska Jerusalem och strömmen som rinner fram ur templet.
”Gud är vår tillflykt” Ps 46:2 stod det skrivet på den. Jag tror Gud har talat till mig om
välsignelser som nu kommer när Gud kallar människor från alla nationer att
komma hit till Lysekil och när Gud sänder ut människor härifrån över världen.
De flesta som kommer hit är flyktingar men de bär med sig en rikedom och när
Gud får möta dem här blir deras rikedom till liv för oss. Men det finns en
dubbel ström i att dessa nya vänner från jordens olika konflikthärdar skall få
bära med sig välsignelse tillbaka till sina länder och släkter. Jag tror att
Gud har en mycket större plan med dessa människor som vi ibland ”bara” ser som
offer för ondskan. Gud kommer att resa upp missionärer, församlingsbyggare och
grundstenar för nya husbyggen runt om i världen av dessa människor. Det är helt avgörande för Guds stora plan att
vi alltid och i alla sammanhang öppnar vår gemenskap för dessa människor som
Gud sänder hit. Det finns ingen slump i Guds rike utan Gud har lett dem hit och
vi behöver ta emot dem och innesluta dem i vår gemenskap helt och fullt. När
Gud befaller oss att ta emot flyktingen är det inte bara en barmhärtighetsgärning
utan att välkomna flyktingen innebär också att ta emot Jesus själv.
Den dubbla strömmen innebär att vi som församling också
får sända ut människor både nära och fjärran för att ta den rikedom som finns i
Kristus ut i världen. För många år sedan såg jag en bild att ungdomar från
Lysekil skulle föra evangeliet ut till alla världsdelar. Detta sker nu och blir mer och mer en
självklarhet för oss. När vi ger drabbas vi av den dubbla strömmens effekter.
Liv och liv i överflöd. Det gäller både församlingen här och platserna dit
strömmen för människor./Hans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar