torsdag 18 oktober 2018

Korsdrag




Ibland talar vi om att det i en speciell tid eller i en särskild situation finns ett öppet fönster. Då menar vi att det är ett tillfälle som på något sätt är unikt. Under sommar och höst har Gud talat om en sådan tid och att den tiden är nu. Vi har haft en öppen dörr stående i kyrkan som ett profetiskt tecken och när vi hade församlingsläger så fick vi inbjudan att gå igenom denna dörr som en symbolhandling att vi vill vara med i det nya som Gud gör. Tilltalet från Herren har varit att det öppnar sig ett nytt landskap, att det finns mer, oändligt mycket mer för oss om vi låter Herren fatta oss vid handen och föra oss in det han nu öppnar.

Perspektivet tror jag är viktigt att känna igen. Det är något nytt som sker nu och som vi inte kan greppa vidden av eller ha kontroll över. När man öppnar en dörr eller ett fönster så känner man av det. Det drar och man kan se detta genom att gardiner, blommor eller annat rör sig i draget. Vi känner det i vår kropp och med åldern kan man bli än känsligare för drag. Herren har ställt ett fönster, en dörr på glänt och vi märker av det. Vi känner det. 

Herren leder oss ut i ödemarken och genom Röda havet för att vi skall fira gudstjänst. Det är berättelsen vi har med oss för 2018. Det är ett landskap där vägarna saknas och där vi blir helt beroende av Guds ledning men också av Guds försörjning och Guds kraft. Det ligger i bilden att vägen tillbaka är för alltid stängd och det finns bara en väg och det är framåt.
Om tilltalet för i år handlar om att gå igenom Röda havet så handlar hösten om att komma upp på andra sida där det nya landskapet breder ut sig. 2 Mos 14 har vi talat om under våren men när det nya börjar är det två saker som sker inledningsvis. (2 Mos 15) Det första är att Mose och hela Israels folk sjunger lovsång till Herren. Man kan höra jublet och kraften i den sången. Fienden ligger begravd och som genom ett mirakel har Gud räddat dem. Lovsången är tonen och kulturen i det nya landskapet, i den nya gudstjänsten. Genom lovsången etableras Guds seger i folkets medvetande och är också plattformen för att fira gudstjänst, att vara i Guds närvaro. Det är Guds närvaro som folket nu till 100% är beroende av och därför behöver folket hela tiden tillbe på helig mark och ha sin uppmärksamhet på Guds närvaro. I hans närvaro ser och hör folket Gud kommunicera och utifrån den närvaron ger Gud folket synliga tecken på närvaron. Eldstoden och molnstoden hade ju lett dem  men nu när tabernaklet utformas, ämbetet och offerkulten gestaltas blir det som om närvaron tar sig många konkreta uttryck, blir kött och blod bland folket. För oss i Lysekil så handlar det öppna fönstret om att himlen är öppen och att lovsången nu bereder plats för Guds närvaro bland hans folk.

Det andra som händer när folket kommer igenom Röda havet är att ”profetissan Mirjam” leder kvinnorna i musik och dans. Den profetiska kreativiteten tillsammans med tillbedjan leder folket in i det nya. Där Guds Ande är där är frihet, skriver aposteln. Det innebär att gåvor och talanger som ligger i oss människor kommer fram och tar sig uttryck., ger avtryck. Dessa gåvor, i all sin mångfald, förhärligar Gud, hjälper folket att dras in i ett gudsskeende, skapar en förmåga till följsamhet och gör Gud tydligare. Så att vi liksom ser den osynlige. Denna kreativitet har med hantverksskicklighet, formgivning, skrivande, administration, musik, rytm, ledarskap m.m. att göra. Den berör livets alla områden och förlöser gudomligt perspektiv på stora och små situationer.  Mirjam går före och ”alla kvinnorna följde henne”. Gud reser upp människor som Mirjam att gå före och som p.g.a. att Gud har talat och initierat det får andra att följa efter. De förlöser kreativitet, hänförelse och tillbedjan hos andra som dras med och följer in i det nya. Jag tror att  Gud påminner oss om att det finns något konkret med tamburin och dans nu. I vår församling har vi tillverkat en trumbur. Det har tagit tid och som vanligt har vi inte köpt ett färdigt koncept eller valt den enkla vägen. Men nu står den sedan terminsstarten på plats och har börjat användas. Jag tror det finns en andlig rytm för det som nu sker. Ett profetiskt trummande som får folket att gå i takt men som också kallar folket till samling och handling. Denna rytm förenar himmel och jord och med risk att bli lite överandlig så tror jag att den har med den himmelska härskaran att göra. Om det inte är vi som skall strida utan Gud och det är inte vi som skall hitta vägen utan följa och inte vi som skall skaffa försörjning utan Gud så finns det en marschorder också för den himmelska härskaran. När vi läser om att Jakob förbereder sig för mötet med Esau står det att han mötte Guds änglar. Han kallade platsen Mahanajim. Det betyder ”två skaror”. Jag tror att det förflutna hinner upp oss och det vi har flytt ifrån behöver vi försonas med innan vi drar vidare. Jag talar inte om fienden som ligger på Röda havets botten utan bröder och systrar som vi kommit på kant med och som kanske tvingat oss att överge vårt hem. Det öppna fönstret har med tillfälle till försoning att göra men också att det är svårt att gå in i det nya i splittring.  Jag upplever att där försoning sker är detta ofta ett ingripande från himlen som gör det möjligt och som förbereder det. Trummor har ofta kallade folk till samling och att förbereda sig för uppbrott. Många trumslagare tillhör vår tids profeter och deras funktion är profetisk. Genom att slå i en "himmelsk" takt förlöser de himmelsk närvaro och aktivitet.


 Det andra Mirjam gör är att dansa. Dans har med frihet att göra men också följsamhet. Det är ett uttryck för glädje och hänförelse och är styrt av rytmen i musiken. Jag tror det finns en lovsång och en rytm för vår tid som påverkar kropp, själ och ande. En lovsång som hjälper oss att tro och som smittar av sig. Det är svårt att stå emot och lätt att ”jazza” med.  Jag ser framför mig ett lovsjungande och dansande folk vars glädje drar med sig människor och förlöser nytt mod att leva i rytmen från himlen inte bara i gudstjänst utan också vardagen i hem och på arbetsplatser. Dansen gör oss även rörligare och har vi väl kommit i rörelse så går en del av bara farten. 

I det 15 kapitlet så förstår vi att vandringen in i det nya och mot ett liv i gudstjänst inte bara är ”en dans på rosor”. Törsten ökar och det är inte alltid lätt att finna vattnet. Men Gud ledde Mose så att han kunde förse folket med friskt vatten och Gud uppenbarade sig som ”Herren din läkare”. Det är till sist något som vi ser med trons ögon. Vår erfarenhet är att Gud helar men vi ser också mycket sjukdom, lidande och död som vi inte kommer till rätta med. När vi kommer in under det öppna fönstret, genom dörren så kommer Gud att uppenbara sig som ”Herren din läkare” på ett nytt sätt. Jag tror att vi kommer att få se en ny nivå av helande och i en omfattning som kommer att göra oss häpna. Löftena om Guds närvaro och vårt tillträde till Guds närvaro i tillbedjan och bön är ett område där vi kommer få nya erfarenheter. 2Mos 15 avslutas med att folket kommer till oasen i Elim där det fanns ett överflöd av vatten och palmer. Även om vi inte sett allt än så har Gud talat om källor och palmer. Liv och seger mitt i en omgivning där det är omöjligt att leva. Kontrasten mellan att leva i Guds närvaro eller frånvaro blir lika tydlig som natt och dag. Då tror jag Gud inte i första hand talar om människor som tror eller inte utan om församlingar och kristna sammanhang. Församlingen kan få slå läger i Elim eller vandra i öknen Shur och vi kommer att tydligt märka skillnaden. (2Mos 15:22-27) Vi känner vinden och den drar oss att  gå in, gå vidare och längre./Hans