I centrum av ett pulsslag

 

Under de senaste två veckorna så har vi blivit påminda om Guds hjärta för alla de som håller på att gå förlorade. Vi hade en väldigt god helg om evangelisation med vänner från Lugnetkyrkan i Falun och man kan säga att temperaturen för att nå människor med det glada budskapet höjdes ibland oss. Ibland behöver man trimma seglen för att båten skall kunna hålla upp tillräckligt mot sjön och klyva vågorna påminde Gud en av våra förebedjare inför en gudstjänst. Det finns ett uppdrag och en riktning i våra liv som vi ibland råkar tappa bort. Gud vill förnya vår kurs och hjälpa oss att ha målet för ögonen.  Gud är inte otydlig och han har gett allt för att vi skall kunna leva tillsammans med honom, för att vi skall kunna bli Guds barn. Joh 1:12 ”Åt alla dem som tog emot honom, gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”  Det slog mig under läsningen av de första kapitlen i Lukasevangeliet att allt som den helige Ande gör är att föra människor till ett möte med Jesus  som ger frälsning och frid, se Luk 2:25ff. Det andra som händer när Anden är åfärde är att engagera och samla Guds barn i Faderns gärningar och i hans närhet, Luk 2:49. Ju mer vi ber om Guds Ande desto mer tror jag att Jesus kommer att bli synlig i och ibland oss.

Dagen efter gick jag i kvällningen runt Marstrandsön och såg solen gå ner bakom Pater Nosterskären i väster. Även om jag inte hörde Guds röst med mina fysiska öron så talade Gud så tydligt att inte en del av min kropp eller själ vara oberörd. Det jag kände var både omskakande, överväldigande och samtidigt befriande. Det jag hörde var: ”En dag så kommer solen att gå ner en sista gång för dig också” samtidigt som himlen färgades orange och övergick i mörkt rött. ”Den dagen är det bara min son Jesus som öppnar dörren till det eviga livet”. Jag vandrade sakta vidare stavandes på Fader vår och var oändligt tacksam för att Gud gett mig tro på Jesus och i det ögonblicket fanns ingen fasa eller ens sorg över döden. Hela min kropp fylldes av tacksamhet och jag tänkte: – Jag förstår inte hur jag skulle kunna leva en dag utan tron och allt annat verkade med ens fullständigt tomt och meningslöst utan Jesus. Först Jesus, tänkte jag och sedan får det bli hur som helst med resten. I det jag såg och kände så fanns det också en smärta för vänner och människor runt mig som ännu inte tagit emot honom. Jag tror inte det var min egen smärta. I det oändligt vackra upplevde jag att jag kände Guds hjärtslag och jag tänker när jag skriver detta på en sångtext av den kristna gruppen Salt , ” I centrum av ett pulsslag lever vi”. (Salt från skivan Tidlöst spel).  Det pulsslaget ber jag att församlingen skall leva i./Hans