När man sitter på förstukvisten till den
lilla lägenhet jag hyr, har man några fina olivträd alldeles framför sig. De
skänker skugga på eftermiddagen och tydligen har huset byggts för att passa in
i denna olivlund som från början rymde 160 träd. Villa Olivias värdinna
berättade om hur skörden går till. Tidigare har jag alltid hört hur man håller
ut stora nät, slår på grenarna och så faller oliverna ner. Det gör man
förvisso, men först efter att man helt enkelt sågat av de grenar som bär mest
frukt. Dessa grenar är då ca tre år. När man som jag nu haft förmånen att i en
dryg vecka vandra bland flera tusen olivträd, ser man att nästan alla grenar är
nya. De är mjuka, ljust silvergröna och böjer sig lätt i vinden. De växer rakt
ut från få, gamla grenar och de bär frukt.
Mina tankar vandrar hem till
församlingen och till Sverige där vi pratar mycket om hur Gud gör något nytt.
Det är sant, det är t.o.m bibliskt! (Ps.104:30, Jes. 43:19, 2 Kor. 5:17) men
det väcker lite blandade känslor. Också i mig. Betyder det att allt gammalt är
fel? Måste man köra på så? Tänk om jag tillhör "det gamla" som ingen
längre vill ha? Jag tycker att bilden av olivträden ger svar. Ett uråldrigt
träd men som ständigt skjuter nya skott, som producerar det som är friskt och
levande och som är som vackrast när det blåser. När vi talar om det nya Gud gör
så är det för att ta fasta på det som nu är det som böjer sig när vinden,
Anden, blåser. Det som växer som en respons på Guds tilltal och hans närvaro.
Men det nya är inte förutan rot och en gammal, trogen stam.
Vi märker det när vi ser på andra, på
hur fort saker sker som förut varit omöjliga, när fler kommer till, när undret
sker i en människas liv osv. Utmaningen är att också se det i sitt eget liv och
bejaka det som är friskt. Jag tänker inte att det går en skiljelinje i första
hand mellan människor, som om vissa vore passé och andra att räkna med, utan
främst inom oss själva. I mig samsas både gammalt och nytt men vad när jag? Vad
är känsligt för den helige Ande? Det är det som bör vårdas. Det andra kan
lämnas därhän.
Det kräver tid för reflektion eller
kanske snarare rum för eftertanke. Att reflektera behöver nämligen inte betyda
att det dras i en inre långbänk. Ibland räcker det att sova på saken. Men att
hitta sitt inre rum för urskiljning är nödvändigt så att vi inte förväxlar
entusiasm med Gudsnärvaro och inte heller ställer till majbrasor på färska
grenar! Urskiljning måste förstås ha sin grund i Ordet och den handlar inte om
vad jag ska tänka ut, utan vad Gud behöver övertyga mig om med mitt
godkännande. Erövra mina tankar, mitt sinne, mitt hjärta igen och igen, för hans
rike. Att först vara tveksam behöver inte betyda att det slutar med ett nej, snarare tvärtom.
Frågor som väcks och reaktioner i oss kan vi inte bara hoppa över men de kan å
andra sidan inte heller användas för att rättfärdiga våra tvivel eller vår
ovilja. Han vinner oss genom sin fasta kärlek.
Här är obeskrivligt vackert; berg som faller ner mot Medelhavet, med toppar högre än Kebnekajse, mil efter mil med redan nämna olivlundar, vattnet som skiftar mellan sammet och blå svärta över dagen. Det andra som jag då funderar på är vår fallenhet att vilja skilja på naturligt och övernaturligt. Vår fantastiska Far har skapat överskönt och väldigt och det kan vi njuta av och möta honom i. Det är ju övernaturligt att Gud gjorde allt detta, det gick ju s.a.s inte till på naturlig väg... Ändå har vi en tendens att tycka att detta är naturligt men när Gud gör kraftgärningar ibland oss, övernaturligt, blir det lite för mycket på nåt vis. Inom New Wine används ibland uttrycket naturligt övernaturligt eller övernaturligt naturligt. I och genom en människa är Guds väldiga styrkas kraft verksam (Ef. 1:19) och det är egentligen inget konstigt med det. Jesus gjorde det möjligt. Vi vet att han avstod från allt och verkligen delade våra villkor. Han var så sant mänsklig som någon kan vara. Men det är faktiskt ingen tröstande tanke om detta är vad Jesus stannar vid, att ständigt förstå oss och trösta oss. Han delade våra villkor, öppnade vägen till Fadern för att vi ska leva .på hans villkor. Vem Gud är och vad Han kan ryms inte alltid inom vår förståelse. Inte desto mindre förväntar Han sig att vi lever i detta naturligt övernaturliga, trots vår uppenbara svårighet att greppa det. Vi ser gärna en kompromiss mellan dessa båda storheter men en kompromiss kan aldrig härbärgera sanning.
När Egyptens folk led under de plågor som Farao åsamkade dem genom sin olydnad mot Gud,( 2 Mos.7 ff) försökte han få Mose att kompromissa för att få ett slut på eländet. Gud hade gett Mose tydliga instruktioner men Farao försökte; ni kan väl fira gudstjänst här, bara ni män kan väl gå (!) och till slut; hela folket kan gå men lämna er boskap. Mose var obeveklig- vi gör bara som Gud har sagt. Befrielsen gällde allt och alla. Jag tror att människors fullständiga befrielse, platsers förvandling mm är beroende av Guds folks accepterande av att vara mycket naturliga men vara bärare av det övernaturliga. Att förstå och demonstrera riket i all vår svaghet men i dess fulla styrka. På Guds villkor, inte våra.
Till sist,
jag lovade där hemma att jag skulle komma hem 'rar och underbar' när jag nu fick möjlighet till dessa dagar i Grekland. Jag tror att det nya som vi pratat om, Guds manifesterade närvaro i våra liv och i församlingen, leder till just det. Att bli rar i betydelsen UNIK, där ingen gren är den andra lik och ändå bedövande vacker. Att vara underbar i betydelsen UNDERBAR! / Linus
Några tankar:
SvaraRaderaEn väldigt vacker bild med olivträdet. Du beskriver så fint det gamla och det nya.
Intressant tanke med det naturliga/övernaturliga- att vi (ja, en del av oss) har svårt att tro på det helt övernaturliga. En fråga kring det: låt oss säga att någon går till förbön för smärta i en nacke. Trots förböner kvarstår smärtan. Personen i fråga tar då en kur Voltaren eller något sånt och smärtan försvinner. Eller att någon går till förbön för ont i magen. Smärtan kvarstår och personen går till doktorn som opererar bort blindtarmen och smärtan förvinner. Exakt varför skulle det vara ”bättre”, ”finare” med att smärtan försvinner genom förbön. Är inte alla vinningar på medicinens område, vad gäller både salvor, operationer, hostmedicin eller sjukgymnasitk, Guds goda gåvor till oss? Förståndet hos människor, kraften a och viljan att förbättra, förstå teknik och vetenskap vad är det om inte Guds generösa gåvor? Naturligtvis används ju de felaktigt ibland (atombomben är väl det värsta exemplet) men för det mesta har väl ändå läkekonten varit till Guds glädje? Frågar förebedjarna ”har du varit hos en läkare?” (när det gäller kroppsliga saker) ibland? Det känns som det räknas inte som ett under att en salva faktiskt kan ta bort smärtan i nacken. Eller att Guds goda vila räcker ibland. Visst kan vi blaserade människor ha blivit oerhört bortskämda med teknik och medicin men är det inte underbart med all kunskap människan har förvärvat genom tiderna?
Du skriver:” Han delade våra villkor, öppnade vägen till Fadern för att vi ska leva .på hans villkor.” Exakt vad konkret menar du med det?
Likaså det här: ”Att förstå och demonstrera riket i all vår svaghet men i dess fulla styrka. På Guds villkor, inte våra.” Vad innebär det rent konkret i våra liv?