Från en verksamhetsorienterad gemenskap till en närvarocentrerad

Vi har under flera år fått tilltal om att Gud håller på att göra något nytt och det har gällt både oss här i Lysekil och Sverige i stort. Flera profetior har förberett oss för det och vi har under det här året fått smaka lite mer av det nya. Därför har ett viktigt samtalsämne också varit hur vinläglarna skall se ut som kan rymma det nya vinet? Vi har tagit emot profetiska tilltal om de nya läglarna och jag har i samtal och bön med ledare inom New Wine känt en bekräftelse på att Gud håller på att upprätta ett nytt sätt att leda församlingen.

Grundläggande för det nya är att det är församlingen, Kristi kropp och alla som är en del av den som nu utrustas och bemyndigas att göra Jesu gärningar. Personligen så har jag en vision om att den kallelse för helande som vi har inte innebär i första hand att enskilda helbrägdagörare träder fram utan att alla i församlingen kommer att förmedla läkedom och helande med ny kraft och frimodighet. När jag skrivit detta så tror jag samtidigt som detta sker kommer också helandetjänsten att växa i vissa människors liv. Det är ingen motsättning utan ett samband som finns i Guds rike mellan helheten och enskilda människor.

Utifrån detta tror jag för egen del att en av de viktigaste bitarna på New Wines sommarkonferens i Vänersborg var det budskap som Danny Silk hade med sig. Han visade en profetisk bild av tjänstegåvorna där fem hästar, olika varandra sprang fram med en örn svävande ovanför sig. Ingen kunde säga vem som ledde, ingen utmärkte sig på de andras bekostnad och alla hade örnen, Anden, den profetiska gåvan som ledde dem framåt. Danny poängterade att upprättelsen av tjänstegåvorna inte handlade om titlar och makt utan om något nytt.

Det finns två stora drag i det nya som jag vill nämna. Det första handlar om att församlingen får ett nytt centrum och en ny förståelse av sitt uppdrag. En ny självbild växer fram både hos den enskilde kristne och i gemenskapen. Bilden av att vara älskade och utvalda av Gud, Guds barn, söner och döttrar med arvsrätt till vår himmelske Far. En identitet där det inte handlar om vad vi gör utan vilka vi är. Vi går från en verksamhetsorienterad gemenskap till en närvarocentrerad. Gemenskapens uppgift blir nu att tillsammans urskilja var Gud är och vad han gör, för att kunna samlas kring hans närvaro. Det innebär att focus flyttas från oss till Gud. Tillsammans, och det är nyckel, kan vi med större precision urskilja var Gud är och gör vilket kommer att förändra allt. Plötsligt handlar det om något som bara Gud kan ge och som han ger fritt och för intet, nämligen gåvan att se i tro. Det ger församlingen ett nytt beroende av den helige Anden. Utan Anden är det omöjligt att känna igen Guds närvaro. De gamla strukturerna skakar nu i grunden i våra församlingar. De gamla och det nya går inte att förena. Bara de som är beredda att släppa kontrollen över sina liv och sin tjänst kommer att ha förmågan att se vad Gud gör. Gamla meriter och positioner är inte till någon hjälp och det innebär en väldig omställning för alla. Ju mer en människa låter Guds ord stämma tonen inom sig, lovsången ljuda i hjärtat och bönens Ande får rumstera i den enskilda kammaren desto mer kommer man att känna igen Guds närvaro. Jag tror att smärtan och förvirringen som många idag känner kommer av att det inte längre fungerar att var kyrka på det gamla sättet. I en aspekt blir församlingen som förening satt helt ur spel. Det konstruktiva samtalet handlar inte längre om vad vi vill, våra planer eller vad vi tror människor behöver utan om vad Gud gör. Det helt avgörande blir hur vi lyckas forma en gemenskap som följer honom och låter allt uteslutande handla om det.

Det andra som jag känner igen är att Gud nu håller på att upprättar tjänstegåvorna på nytt och lär oss hur dem förhåller sig till varandra. Varje kristen är smord av den helige Ande och människor längtar idag efter att få följa smörjelsen. Jag tycker mig ha sett en helt ny hunger och iver i vårt land efter Gud och det nya som han för med sig. Det innebär att vi först nu är redo att låta Gud leda oss och ta emot det han vill ge. Församlingen behöver alla tjänster som Gud ger och vi behöver smorda människor som är villiga att tjäna. Det är Anden vi ska följa och vill följa. Den helige Ande i människor och inget annat. Därför behöver församlingen vara ett växthus där vi tillsammans låter människor växa i smörjelse och där gemenskapen i sig blir korrigerande men framförallt uppmuntrande och frigörande. Det gamla sättet att leda har handlat om makt och position. Ett hierarkiskt sätt där toppen på pyramiden format gemenskapen och bevarat och bevakat positioner.

Jag tror att Gud nu håller på och upprättar de fem tjänstegåvorna och för oss är det en viktig del av vår kallelse. Både att forma en gemenskap som präglas av detta nya men också att vi skall få vara med och träna och utrusta andra i sin tjänst. Det är en del i vår profetiska kallelse att vara med och urskilja, befria och smörja människor till tjänst. Den nya strukturen är inte uppbyggd vertikalt efter ett hierarkiskt mönster utan är horisontel till sin grund. Där Anden i ledarskapet ger en känslighet att gå framåt sida vid sida och där smörjelsen, det profetiska ordet och övriga Andens gåvor gör att vi kan följa Anden och Andens ledning. Det för med sig en helt ny nivå av överlåtelse till varandra och öppenhet för Gud. Det behövs samtidigt ett mycket större mått av insyn i varandras liv. Ledarskapet behöver vara en gemenskap lik den som rådde under församlingens första tid och som vi läser om i apostlagärningarna. Där talas det om att de hade allt gemensamt och räknade inte något som sitt eget.

Danny Silk utmanade oss med att lyfta fram att församlingen har apostlarnas och profeterna som grund.  Det säger något om relationerna inbördes mellan tjänstegåvorna och de utmanar en församlingssyn som i stor utsträckning präglats av herdetjänsten, Den nya vinlägeln har till uppgift att bära kraft så att Guds vilja i större utsträckning kan ske på jorden såsom den sker i himlen. Församlingens främsta uppgift är att bära Guds närvaro. En sådan församling kan inte präglas av människofruktan utan måste i allt först söka Guds rike. Där handlar tjänsterna om att leda församlingen till att orientera sig efter var Gud är och följa honom där han går.

 Till slut vill jag nämna något som varit väldigt levande för mig de senaste veckorna. Det är vikten av att vi tillsammans prövar det vi tror kommer från Gud. Urskiljningens gåva är oerhört viktig i det nya. Allt det som växer fram nu är inte från Gud och alla under som vi tycker oss se är inte Guds verk och inte heller kommer alla tilltal och profetiska bilder från Gud. För att vi skall hamna rätt måste vi vara noggranna i vår prövning. Där är tiden är en viktig prövosten vid sidan av urskiljningens gåva och Guds ord. Tiden kommer att utvisa vad som är av Gud och inte. Tiden innebär också att vi lyssnar på erfarenheterna från fäderna och mödrarna som gått före oss och låter dem vara ett instrument för vår navigation framåt! /Hans