Guds hjärta för de mest utsatta!

Idag är det Lucia och imorgon firar vi tredje söndagen i advent. Advent är en profetisk tid, en förberedelsetid för Herrens ankomst. ”Bereden väg för Herran...” svpsalm 103 sjungs över hela vårt land. I vår turbulenta tid har vi distanserat oss från en biblisk verklighetsuppfattning. Vi har förandligat evangeliet och individualiserat tron. Men både Johannes Döparen, i sin Eliakallelse, och Jesus konkretiserar tron på Gud. Tron blir kött och blod och får sitt uttryck i det synliga, i vår vardag. Den påverkar hela vårt liv och förvandlar oss på alla plan. När Johannes inte riktigt såg klart i fängelset hälsar Jesus honom via hans lärjungar ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för det fattiga predikas glädjens budskap. Och salig är de som inte tar anstöt av mig” Matt 11:4f   Där Guds rike rike är manifesteras evangeliet genom att Guds goda vilja sker med oss. Johannes Döparen och hela den profetiska kulturen i bibeln vittnar om ett och samma uppdrag. Att få folket att vända tillbaka till Gud och leva efter hans vilja. Att återupprätta mänsklighetens ursprungliga relation till Gud där vi hörde Guds röst, levde i hans närvaro och kände Guds hjärta. I bibeln är att känna Gud alltid förknippat med att förstå hans rättvisa och att handla utifrån Guds kärlek i förhållande till de svagaste och mest utsatta. Gud är de faderlösas och änkornas beskyddare, jfr Ps 68:6, och evangeliet startar i att Gud tar gestalt i en tonårsflickas livmoder, föds i utkanten av samhället och lever sina första år som flykting. Denna berättelse om bebådelsen i Nasaret, födelsen i Betlehem, Herodes barnamord och flykten till egypten uppenbara vem Gud är, uppenbarar hans vilja och ger mänskligheten kontrasterna mellan denna världen och Guds rike. Berättelsen utmanar kyrkan idag till konkret handling, till att vara Kristi kropp i vår tid och att stå upp för evangeliet i ord och handling i vår tid. Jag har skrivit mycket om vår kallelse att leva i Guds kraft och hela de sjuka och befria de fångna. Jag upplever att utan att det sker ibland oss så är vi inte i Guds vilja. I vår kallelse att vara en gemenskap som förlöser himmelen på jorden är det helt avgörande att vi är en profetisk församling som gör Jesus gärningar. Men det finns en annan sida, lika viktig, lika utmanande som Gud har på sitt hjärta för Sverige idag. Det är ingen motsättning men en förutsättning för Guds närvaro och kanske idag avgörande för att ”Bereda väg för Herren”.

Idag slutar nio av tio tonårsgraviditeter med abort. Sedan den fria abortlagstiftningen infördes för fyrtio år sedan har 1,2 miljoner aborter genomförts i Sverige. I dessa dagar firar stora delar av samhället och med det också ministrar, samhällsdebattörer, kulturelit m.fl. dessa fyrtio år. Det politiska etablissemanget är enigt och kritik kan inte ens lyftas fram utan att brutalt trampas ned och stämplas som fanatiker. En tystnadens och brutalitetens kultur omger frågan och ingen får ifrågasätta den. Inte utan konsekvenser!  Det är som om inga sprickor i fasaden får synas och ett kollektivt övergrepp skyddas av allas enhet och delaktighet i gärningen. 36 000 aborter genomfördes det senaste året och trots tillgänglighet till preventivmedel för alla, en massiv sexualupplysning så har antalet aborter ökat de sista åren. Barn som diagnostiseras med en avvikelse, handikapp eller sjukdom i moderlivet har idag nästan ingen chans att få leva utan de flesta sådana graviditeter avslutas. Barnen väljs bort av "många skäl". Men om Gud är skaparen av varje människa, om han har format oss i moderlivet, utvalt oss innan vi blev till så är varje avbruten graviditet ett helgerån. Ett brott mot livet och dess skapare, mot Gud själv. Guds hjärta blöder för de svagaste och idag i Sverige är det de ofödda. När Gud blir människa i den unga flickans livmoder, i Maria, så helgar han den. Han visar att varje barn som växer till i kvinnans kropp är evigt älskad, oändligt värdefull och okränkbart i Guds ögon. När vi inte förstår detta går något avgörande förlorat. Människans värde blir devalverat och relativiserat. Det kanske viktigaste som Gud påminner oss om idag, 3:e advent 2014, är att ett samhälle som inte tar emot barnen också stänger ute Gud själv. ”Den som i mitt namn tar ett sådant barn, han tar emot mig” Jfr Matt 18:5 Vi måste våga fråga oss vad dessa 1,2 miljoner barn, vilkas liv avslutats ,hade fått betyda för vårt land. Vilka välsignelser och vilken rikedom har gått förlorat för hela vår samtid på alla plan, personliga lika väl som för Sverige och Guds rike? Få röster lyfter fram dessa perspektiv och frågans enorma konsekvenser för människosyn, de andliga konsekvenserna för en hel kultur lika väl som alla de personliga tragedier och den djupa sorg och förtvivlan som finns på personliga plan. Men trots konsekvenserna för hela kulturen är det barnen som står i Guds blickfång, som berör Guds hjärta. En barnkonsekvensanalys för abortfrågan skulle verkligen vara på sin plats men vem vågar föreslå det? I morse läste jag profeten Malaki och jag upplever att det är ett löfte från Gud till oss. ”Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med tillspillogivning.” Mal 4:6

Den andra frågan som är aktuell i vårt land och en del av den politiska turbulens som vi upplever nu har med flyktingfrågan att göra. I de grumliga främlingsfientliga vatten som finns i stora delar av svenska folket är det många som fiskar och kommer att fiska. När evangeliet blir kött och blod är flyktingfrågan lika avgörande som abortfrågan. Frågorna är två sidor av samma sak men att ingen agerar utifrån det visar hur förblindade och förvillade vi blivit. Gud befaller oss att vara generösa och att ta emot flyktingen. Jfr bl.a. 3 Mos 19:33f, 5Mos 10:17ff.Genom sin flykt till Egypten så visar han också att främlingen och flyktingen är helig. Bara genom att öppna sitt land, sin stad, sin församling och sitt hem kan man ta emot Guds rike och Guds välsignelse. Det finns inga undantag, inga exceptionella situationer som skulle ge oss rätt att stänga stadsporten. Om inte vi ser detta och omvänder oss så kommer vi att utarmas andligt, ekonomiskt och på alla andra tänkbara sätt. Guds välsignelse och närvaro är kopplad till detta. Guds hus skall kallas ett "bönenshus för alla folk" Jfr Mark 11:15. Stora folkförflyttningar har med den yttersta tiden att göra och med att Gud kommer att göra kyrkan till ett. Väckelsen som Gud talat om för vårt land tror jag är direkt kopplad till hur vi tar emot främlingen. Därför behöver den profetiska församlingen tala och agera med den auktoritet Gud har gett för främlingen och flyktingen. Det får inte finnas ett uns av tveksamhet för i den tveksamheten kommer mörkrets makt att försöka förhindra och röva bort det Gud kommer att sända. Den sista tidens Andeutgjutelse kommer att ge kyrkan ett hjärta att känna Gud. Den kommer att lägga lagen i våra hjärtan och en förnyad och fördjupad förmåga att höra Guds röst. Dessa två frågor är anstötliga men Gud kallar oss att ”avslöja lögnen”! Förbereda vårt folk för Herrens ankomst! Det finns ingen tid nu för otydlighet utan det är dags att vakna. Det är Advent!/Hans

Uppenbarelse och bön

Herren kommer!

Under hösten har Gud gång på gång talat om att vi är på väg in i en ny profetisk tid. En tid då församlingen kommer att ta emot den profetiska tjänsten och att den profetiska gåvan då kommer att få en ny betydelse för alla i församlingen. När det sker kommer församlingens kallelse, som en profetisk röst i den yttersta tiden att bli tydligare för många och ett tecken i världen. Detta tecken kommer att väcka tro men också reaktion!

Jag har i höst skrivit om att före Herrens dag så kommer han att sända profeten Elia för att bereda väge för sin ankomst och göra kyrkan redo för att ta emot brudgummen. Året som ligger framför oss är en del av den förberedelsen och vi kommer att få se hur saker och ting blir tydligare, uppenbart i världen. Det innebär också att den församling som är fylld av Guds Ande kommer att välkomna Jesus och bära hans närvaro på ett tydligare sätt. Den yttersta tidens församling kommer att vara en profetisk församling som känner Herren, lever av hans ord och gör det han befaller. Den församling som känner igen hans röst öppnar dörren för honom och välkomnar honom som han kommer och tar emot det han gör. I förberedelserna för advent tror jag Gud talat om året som ligger framför och det som jag tror mig uppfattat vill jag dela i detta Navigera.

 

Året som kommer blir ett år av uppenbarelse. Ett år då Gud reser upp sin församling till en ny nivå av profetisk skärpa och kraft. En profetisk församling som kommer att få uppleva att Gud förser trots att nöden kommer att bli stor och bristerna många. Alla som ser hur Gud förser och tror på det skall få del av det Gud ger. En större skärpa i uppenbarelse innebär att församlingen kommer att se under ytan, jag fick orden: ”under skinnet”.  Det innebär också makt att skrapa bort ytskiktet så att innehållet, källan och det innersta väsendet kommer i ljuset, blir synligt. Den profetiska församlingen kommer att i större utsträckning ”veta vad som finns i människan”.

Uppenbarelsens Ande, är den helige Anden som vet vad som finns i Gud. Anden kommer att fästa kyrkans blick och hjärta vid Guds ord. Det som han har gjort känt, det som han gör känt och det han kommer att göra känt.

 

En bönevåg kommer att bryta fram över vårt land.  Allt Gud gör ibland oss föregås av att han uppenbarar sin vilja och förlöser bönens Ande, så att hans folk blir en del av det han planerat.  Den profetiska församlingen har tillträde till Guds tronsal. I himmelen, inför tronen växer den undergörande tro som förvandlar världen. Den församlingen vi finner inför Guds tron är en bedjande skara.  Mäktig och verksam är hennes bön! När det svagaste bärs fram inför honom blir det stark.  Inte bara det mogna utan också barnet har sin plats där. Det nyfödda, skall ge nytt hopp och himlen uppenbarar sig i det. Nya troende, nya folkslag och människor från främmande kulturer, också barn i konkret bemärkelse skall vi få se be med förvånande kraft.  ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk” och ”under gråt skall de komma men jag skall leda dem där de går bedjande fram”. (jfr Jes 56:7,Jer 31:9) Bönens Ande kommer att förlösa människor i nya bönetjänster. Uthållighet i bön, bönevakor, 24-7 böner kommer öppna platser och församlingar för Guds ankomst. Simeon och Hanna i templet är förebilder för det Gud reser upp nu och de som hör Herrens kallelse kommer inte att lämna platsen och uppdraget förrän man fått se och tagit emot Guds löften konkret. Tagit det i sina händer! (Jfr Luk 2:22ff) Här finns något i att tjäna Herren med fastor och böner "dag och natt" v.37 som Herren aktualiserar. Den som tar emot detta i sin ande kommer att förstå vad Gud kallar till.

Rädsla och förvirring kommer att öka markant i världen. Ingen människa kan styra eller kontrollera de krafter som vi släppts lösa. Lögnen är den enda klädnaden (huvudbonad) för sanningen har flytt. Just så uppfattade jag tilltalet. Det gjorde mig bekymrad för det skulle kunna innebära total förvirring och frågan vem man kan lita på viktig. Men jag hörde också ”De som vänder sig till Guds profeter kommer att se, förstå och bli räddade”. men villfarelsens ande kommer att öka. Många tål därför inte längre ljuset. Att släcka eller avskärma det blir en livsuppgift och med passion tror dessa att de står i mänsklighetens tjänst. Angreppen mot Gud och mot hans profeter kommer att tillta. I sin iver kommer man vända sig till det uråldriga mörkret.  Gud har satt en gräns för det och varje människa, varje gemenskap som söker skydd innanför Guds gränser går säkra men utanför läggs världen i mörker och den som saknar Sanningen, Jesus Kristus, täcks av det med hast.

Därför kommer också de profetiska församlingarna att lysa som fyrar. De kommer att visa världen att Herren är Gud! Inte på någon plats blir det helt mörkt utan man kommer nära eller i fjärran att se dess ljus. På dessa platser samlas Guds utvalda och där ledare väljer att gå dit blir ”huset välsignat”. Ledare som likt Josua säger ”Jag och mitt hus vi vill tjäna Herren”, Jos 24:15. Här finns inga gränser utan vi kommer att se de mest oväntade ledarna, människor med auktoritet komma dit. Därför skall församlingen profetisk be för ledare och andligt öppna dörrar för dem och därmed göra det möjligt för dem att hitta vägen till Gud. Omvändelse och tro är vägen dit. Nineve skall bli räddat och stråla av Guds härlighet men Rom slockna. (Jag förstår inte denna mening helt och fullt men så uppfattade jag tilltalet. Jag tar det hoppfullt utifrån Jonaberättelsen att förkunna omvändelsens väg för främlingarna och de kända motståndarna till den kristna tron.)

 

Eftersom uppenbarelse och bön förlöser Guds kraft tror jag att vi skall förvänta oss ett år av under och tecken. Ett år då Guds kraft fylls på och flödar över. Den profetiska församlingen kommer att utrusta människor med den helige Andes kraft på ett sätt som överträffar det vi hitintills sett. Det som kommer att ges blir det bästa vi upplevt. Det är tid för församlingen i Sverige, om än illa tilltufsad och haltande att bära fram och räcka det till alla i vårt land. Det ser oansenligt ut men på Herrens befallning blir det till i församlingens händer. Öppna händer, lyfta mot Herren i bön och lovsång kommer att fyllas med det som Gud har att ge. För dem som tar emot det blir det ett tydligt tecken på att Herren är på gång. Han kommer snart!/Hans  

Profetisk klarsyn

Novembermörkret sveper in oss i en grå, fuktig och nästan ogenomtränglig klädnad. Det är slutet på kyrkoåret och blickarna riktas framåt. Mot den yttersta tiden och Jesu återkomst. Texterna talar om natten som kommer och de många som somnar. Ett andligt mörker breder ut sig. Paulus talar om mörkret, blindheten, som drabbar en värld som inte vill kännas vid Jesus, världens ljus. Vid flera tillfällen i Navigera har jag tagit upp detta och som ligger så starkt på mitt hjärta. Den profetiska församlingen är samtidens lampa. ”Ögat är kroppens ljus” Matt 6:22 När den lampan slocknar – hur mörkt blir det då inte i världen! (jfr Matt 6:23) Att denna världens ledare, som inte känner Jesus är förblindade är inget att förvåna sig över. Det är en logisk konsekvens av att ha valt bort ljuset eller att inte ha funnit det. Men att det finns församlingar, samfund och kristna ledare som inte ser eller väljer att leva efter denna världens anda är mycket allvarligare. Det får till följd att ljuset slocknar. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” skriver Psalmisten, Ps 119:105. Utan det ljuset går vi vilse och om ledarna saknar det för de hela hjorden vilse. Det är ett stort ansvar och innebär att villfarelsens ande får härja fritt bland Guds folk. Jesus säger att ”Förförelsen måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer”. Matt 18:7 I detta Navigera vill jag dela något som jag blivit påmind om de senaste veckorna. Vi har haft förmånen att vara värdar för kursen ”the Art of hearing God” här i Lysekil. Den kursen bekräftade för mig, det jag skrev om i förra Navigera, att vi lever i ett nytt flöde av den profetiska gåvan och en ny nivå av den profetiska tjänsten. En tid då den profetiska församlingen växer till och blir ett ljus i världen och samtidigt den församling eller troende som föraktar profetian eller släcker den vandrar i mörkret. Gud talar till sina vänner och uppenbarar vad han gör och kommer att göra. I en tid när den profetiska gåvan och tjänsten återupptäcks och återupprättas kan vi förvänta oss att Gud kommer att göra stora saker. Det finns i det profetiska ett vägröjande och förberedande drag som vi ser genom hela bibeln. Tydligast blir det i Johannes döparen, den Elia som skulle komma före Jesus framträdande. Jfr Matt 3 och som också kommer att framträda i den profetiska församlingen och i kött och blod på världens politiska scen före Jesu återkomst. Jfr bl.a. Mal 4:5, Upp 11 Under de senaste veckorna har det slagit mig hur fort saker och ting utvecklar sig nu och vilka dramatiska konsekvenser de för med sig. Jag tror att vi redan börjat smaka det fantastiska som Gud kommer att göra med sin brud, församlingen, i den yttersta tiden. Men vi anar också lidandet och den förföljelse som hör den tiden till. Vi ser den ute världen och skönjer den även här i Sverige. Nu är tid att hålla lamporna brinnande, vaka och i allt göra det som vår Herre Jesus har befallt oss!

För några veckor sedan såg jag en bild av en örn. (Förstår helt och fullt om någon tycker att det blir för mycket örnar)  Den satt på en klippa mitt på ett högt berg. Molnen omslöt örnen så den kunde inte se någonting. En varm uppåtvind svepte utmed berget och örnen inbjöds att fälla ut sina vingar och kliva ut över klippkanten. När den gjorde det fångade vingarna vinden och fågeln lyftes uppåt. Plötsligt steg den ur molnet och såg en strålande himmel och i ett ögonblick svepte dess ögon över milsvida områden och den såg bortanför molnet som hade täckt berget. Visionen gav örnen styrka och den såg långt och skarpt, vägen fram.

När jag först såg bilden så blev det tydligt att det var Andens vind som blåste och att Gud inbjöd oss att sträcka ut våra vingar och låta Anden föra oss upp och fram. Jag levt med den bilden under en tid och jag tror att Gud har börjat förtydliga den för mig. Det har med något som också slagit mig på senare tid, som handlar om motstånd, förföljelse och lidande. I Uppenbarelsebokens 12;e kapitel talas det om kampen mellan Mikael och draken. När Mikael kastar ned draken från himmelen, i kraft av lammets blod står det: ”Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort. När draken såg att han blivit nedkastad på jorden, förföljde han kvinnan som hade fött barnet.” Upp 12:12f  Det finns ett våldsamt, oförklarligt raseri mot Guds folk från djävulen. Det har genom historien drabbat judarna och gör det också idag. Vi behöver klarsyn för att se källan till hatet mot det judiska folket och Israel. Samma källa spyr också ut sin eld mot kvinnans barn – den kristna församlingen. Ju närmare slutet av historien desto större raseri, ju mer irrationellt.

”Men den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan” Upp 12:14 Jag tror att i bilden av örnen jag såg så har vingarna fått namn! Det heter Ordet och Anden! Bara genom Guds Ord och genom den helige Andes kraft kan församlingen bli det Gud har tänkt. Det som hans löfte talar om. Genom Guds Ord och Ande kan församlingen lyfta och få profetisk blick och kraft, samt genomleva och gå stärkt genom den förföljelse som måste komma. Låt oss ta detta på djupaste allvar och meditera över detta med Ordet och Anden. Hur kan vi bli lärjungar och hur kan vi vara församling som bärs upp av Guds ord och av den helige Ande! Utan dessa vingar kommer vi inte ur molnet, men när vi sträcker ut vingarna, Ordet och Anden, har vi allt vi behöver.

Vi vet att djävulen hatar Guds Ord och använder hela sin list och kraft att få oss att lämna det. Han gör allt för att få oss att misstro det. Han gör det genom förföljelse och han gör det genom att relativisera det och förandliga det. Guds löfte är konkreta. Gud menar vad han säger. Hans ord blir, blir kött och blod (Joh 1:14) och de  håller att leva på. Guds ord är sanna och verksamma tills de helt och hållet har uppfyllts. I det konkreta finns den profetiska kraften i församlingen men i det relativiserade och förandligade ordet möter oss kraftlöshet. ”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.” Upp 12:17 Jag har känt en djup sorg och en oro i min ande över debatten om Israel den sista tiden. Guds löfte till Abraham om ett land är en del av Guds folks historia och arv. 1 Mos 15 Om vi barn idag, den kristna kyrkan, relativiserar dessa löften kommer vi att förlora kraften i tron. Tro växer fram där Guds vilja är känd och han uppenbarar sin vilja genom Ordet och sitt folks historia. Relativiserar vi dessa löften gör det att kraften i hans övriga löften mister sin styrka. Det är ingen tvekan om att Israel och Jerusalem kommer att stå i centrum vid tidens slut. Nationerna skall samlas mot Guds folk och hans stad och samtidigt så säger ordet om Abraham: "Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." 1 Mos 12:3  Konkret tror jag det betyder att  det finns en stor välsignelse i att välsigna Israel idag och stå upp för Israel. Det följer ett andligt mörker av att erkänna och stödja dess fiender, de som vill utplåna Israel.

Vem skall avgöra vad som är Guds ord, vad som är hans vilja? Är det vi människor, efter en politisk agenda, formade av tidsandan eller vår egen erfarenhet? Eller skall vi ta klivet ut i den varma uppåtvinden och bäras av Guds ord och Ande? Det är nu, i dessa dagar, vi får säga med Petrus: ”Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige.” Joh 6:68f /Hans

Staden på berget - inte så mycket prat utan handling

”Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.” Matt 5:14

Vi behöver profetiska röster i den offentliga debatten i samhället, kristenheten och församlingen. Människor som får sin näring från Guds ord och som därigenom känner hans vilja och som med vishet och skärpa träder fram. Det är en del av den profetiska tjänsten – att tala ord från Gud. Men jag tror Gud idag håller på att göra något nytt också när det gäller den profetiska tjänsten. Jag menar att vi ser en förvandling och förnyelse bland kristna idag bl.a. när det gäller helande och att det som sker är revolutionerande. Tidigare såg vi enskilda smorda helbrägdagörare som från ”predikstolen” eller ”estraden” visade en glimt av Guds rike genom de helande som skedde. Jag är tacksam för dessa människor och jag tror de var förlöpare till det som sker idag. Idag ser vi en församling som inte längre är konsumenter utan aktörer. En församling som är utrustad för och fylld med Andens kraft till att göra Jesus gärningar, vilket bland annat innebär att bota de sjuka. En ny kultur växer fram där ”alla får vara med” och alla är kallade att delta i Jesus verk. Det innebär att helande inte bara är ett vittnesbörd för att skapa tro utan ett tecken på att Guds rike är närvarande, en ny gudsrikes kultur i församlingen. Resultatet är att helande sker över hela vårt land, vecka efter vecka, och i ett mått som förelöparna inte kunde åstakomma. Fokus flyttas från en enskild tjänst till allas tjänst och de smorda helbrägdagörarna har idag en större kallelse i att förlösa helandets kraft i andra än att stå i rampljuset. Tjänstegåvorna utrustar de heliga till att ”bygga upp Kristi kropp” så att vi alla ”blir helt uppfyllda av Kristus”. Ef 4:12ff. När detta nu sker börjar uppfyllelsens av Jesus ord i Joh 14:12 bli synlig.  ”Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dess skall han göra…”

 Jag tror att vi bör applicera detta skeende också på den profetiska tjänsten. Församlingen har en kallelse att vara världens ljus! Där församlingen lever i den helige Andes kraft och gör det Jesus har sagt lyser hon upp hela omgivningen. Hon blir profetisk därför att hon visar på Guds rike och blir en fyr som människor kan orientera sig efter. I den senaste tidens debatter har uttrycket ”det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret” kommit för mig.  Jag tror att det finns en kallelse att göra som Jesus, att med ord och handling demonstrera Guds rike i mötet med den nöd som finns i världen. Varje människa som blir, helad, befriad, upprättad och förnyad innebär att ljuset blir större på berget. En vedpinne läggs till brasan som lyser i mörkret. Där Jesus tas emot kan vi säga som Johannes säger om Jesus ”I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.” Joh 1:1f

Jag tror att Gud kallar oss till att vara ljus och därigenom avslöja det som rör sig i mörkret. Det finns alltför mycket prat och själva debatterna blir lätt distraktioner som gör att församlingen som skulle vara ”staden på berget” istället blir lagd i mörker för att man släpper in denna världens tankemönster och spelar på fel planhalva. Vi har vår identitet och vårt ursprung i himlen! Vi tillhör Jesus som har besegrat denna världens furste, som brutit syndens och dödens makt och som har kommit för att hela, upprätta och ge evigt liv. Prat hindrar ofta handling! Vi kan ha rätt åsikt, vara hur renläriga som helst utan att göra det Jesus har sagt. Prata om bön utan att be. Tro på helande utan att bota. Predika barmhärtighet utan att öppna sitt hem eller dela sina resurser med den nödlidande. Värna om livet i debatten men inte stödja den unga kvinnan som söker ett alternativ till att abort eller vara närvarande där människor dör i ensamhet.  ”Ordet blev kött och bodde bland oss.” Joh 1:14 Guds Ord blir alltid konkret och till handling i vårt vardagsliv. Det tar sin boning ibland oss och då blir det ett ljus som avslöjar fiendens tillhåll och fästen. Det ljuset avslöjar att kejsaren är naken!

Jag skulle vilja dela några tankar från profeten Hesekiels tjänst som illustration-

Den profetiska församlingen är en väktare på muren! Hes 3:17

När väktaren uppe på muren bär ljus så blir hela omgivningen upplyst. Hur blir väktaren bärare av ljus? Genom att göra som Gud befaller; ”Öppna din mun och ät vad jag ger dig” 2:8 Församlingen är sänd från himlen och att äta det Gud ger, det fullskrivna arken, både det vi förstår och det vi inte förstår, genom att tjäna ordet och inte tro sig vara herre över ordet, att hålla sig till hela skriften och inte schackra med det så kommer Andens smörjelse att följa ordet.  Det handlar om att bli ett med ordet ”Du människobarn, allt vad jag har talat till dig skall du ta till ditt hjärta och höra med dina öron.” 3:10 När Jesus berättar liknelsen om de tio jungfrurna tror jag det finns en allvarlig varning till vår tid. Om vi slappnar av, somnar och inte bevara Jesus ord i sin fullhet så slocknar lampan och Andens kraft saknas. Jfr Matt 25:1ff

Jag har sagt det förut men det behöver strykas under igen. Att vara väktare på muren handlar främst om att spana efter Kungen och välkomna hans budbärare och hans personliga närvaro. Den profetiska församlingen som är som ”en stad på berget” öppnar sig för det Guds Ande talar och gör idag! Eftersom Anden är Jesu Kristi Ande så innebär det att skall vi vara ljus behöver vi ta emot hans Ande. Vad gör Guds Ande över världen, vilka tecken följer väckelsen i Kina, Afrika, övriga delar av tredje världen, de växande församlingarna i Europa och Nord Amerika? Poängen är att vi behöver lyfta våra ögon och spana konkret. Här följer några grundläggande saker som vår spaning gett.  Men det finns mer och vi behöver få mycket skarpare syn!

Det första vi kan se är att de flesta växande församlingar är karismatiska – d.v.s. öppna för och fyllda av Andens kraft. Andens gåvor är i funktion och blir till nytta för människor. Tjänstegåvorna upprättas och den apostoliska och profetiska tjänsten är grundläggande byggstenar. Det andra som är tydligt är att de är bibeltroende och då menar jag man identifierar sig med en klassisk kristen tro och en klassisk bibelsyn. För det tredje så är man öppen för och söker Guds rikes gärningar. Helande, befrielse och en förväntan att Gud gör under idag är självklara delar av dessa församlingars tro och liv. Det fjärde och som är en konsekvens av det föregående är att man tror på bönens makt och är bedjande församlingar. Det femte vi kan se är att det finns en lovsångsförnyelse som innebär att Guds närvaro och tillbedjan inför honom är relevant och förnyad. Det sjätte är att de är missionerande och tar missionsbefallningen på allvar genom att med ord och gärningar vittna om att Jesus är den enda öppna vägen till Gud. Det sjunde skulle jag säga är en ny flexibilitet i struktur och organisation. Rörelsen är församlingsförnyande, planterande och innovativ och förlöser vardags tro och gemenskap. Det åttonde skulle jag säga är att de har ett socialt patos och engagemang som förändrar samhällen. Den profetiska dimensionen i att stå upp för de svaga, ta emot flyktingen och ge rum för de hemlösa etc är tydlig. Det finns fler kännetecken men skall vi vara ett ljus i världen tror jag att allt detta måste få prägla den lokala församlingen. Vi kan inte välja och vraka bland det Gud gör utan när vi känner igen att det är Guds verk så låt oss öppna portarna för det! Om vi inte gör det blir det mörkt, inte bara i församlingen utan i staden./Hans

 

 

För att surfa på vågen är timing viktigt

I förra navigera delade jag, att jag tror att vi behöver vara noggranna och värdera det som Gud säger på ett tydligare sätt. Jag skulle vilja fortsätta att försöka beskriva några aspekter av den profetiska församlingens förhållande till Guds Ord och det skeende som Gud leder oss in i. Jag vill göra det utifrån några bibelord och några bilder som aktualiserats nu men som Gud vid ett flertal tillfällen tidigare talat genom. Vi vet, bl.a. genom Abrahamsberättelsen, att Gud talar med sina vänner innan han handlar och att han inte gör något utan att först uppenbara det för sina tjänare, profeterna. Jfr Amos 3:7 Gud talar och uppenbara sin plan för att vi skall kunna gå in i det han bestämt. Det är en inbjudan att vara med i det skeende som kommer från himlen. Därför talar Gud och vi har fått den helige Anden, för att vi skall känna igen hans röst och få hjälp att förstå vad han menar. Jag skulle vilja säga att i Guds Ord ligger Guds hemlighet, hans plan, alltså det som vi ännu inte sett inbäddat. Därför finns det en sådan kraft i Guds Ord att förverkligandet av det som sägs börjar förlösas när det förmedlas. Genom sitt ord banar Gud väg så att omständigheter förändras. Det finns i det profetiska ordet kraft att ”rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.” Jer 1:10 Genom Guds Ord sätts saker i rörelse! När människor känner igen Guds kallelse startar ett skeende som kommer att fullborda Guds Ord och löften. Gud kallar Mose att befria hans folk och föra dem in i löfteslandet. Det börjar med att Gud säger; ”Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels folk ut ur Egypten.” 2 Mos 3:10  Genom tilltalet startar skeendet och Mose och folket behöver agera på Ordet, ta emot det och handla i enlighet med det. Genom Guds Ord kan det lilla få kraft att växa eller det ringa mirakulöst förmeras. Abraham får löftet att han skall bli Fader för ett stort folk och talar till honom genom stjärnhimlens miljoner stjärnljus. Jfr 1 Mos 15:5 Genom Guds Ord så skapar också Gud ”ur intet” och med det menas att Gud gör helt nya saker ur det som inte är. ”Varde ljus! och det blev ljus” 1 Mos 1:3 I Ordet finns kraft att forma det som inte existerar i en situation eller i en människa. Profetera liv in i det döda gör levande, jfr Hes 37 att tala ut en kallelse genom ett profetiskt ord förlöser gåvor för den kallelsen som tidigare saknats. Jag tror att Gud påminner oss om detta för att det är viktigt med timingen, att se vågen, rörelsen från himlen och rida på den. Följsamt och smidigt så att vi inte missar den. I varje tilltal finns en inbjudan och Gud kallar oss att vara på tårna, aktiva, hungriga och ivriga!

 Gud har påmint mig om en gammal bild av en sluss. En sluss fungerar så att vatten fylls på i ett litet område som gör att båtarna kan höjas till en ny nivå. När vattennivån i slussen når den övre farledens nivå, öppnas slussen och båtarna kan fara ut på det nya området. I bilden fyller Gud på vattnet men för att kunna segla ut i det nya sjösystemet behöver båtarna ta sig igenom slussens port. Den porten är konkret och jag tror att det är detta Jesus talar om när han säger att ”porten är trång” Matt 7:13. När Gud leder oss in i det han lovat så blir det först trångt innan sjön öppnar sig i hela sin vidd. Det blir trångt för att vissa gamla värderingar, gamla kulturer och gamla vanor inte är förenligt med Guds rike och en ny nivå av det. Jag tror att Gud vill att vi skall se att porten är öppen men att det är enda vägen in i det Gud nu gör. Jag känner igen det mönstret från bibelns berättelse. Intåget i löfteslandet var ett intågande i tro och det kunde inte ske förrän den gamla generationen och kulturen av otro lämnats i öknen. Det viktiga i den här bilden är inte vad vi skall göra utan se vad Gud nu gör och välja att följa med in i det och låta den kultur, det Ord och det som Gud nu gjort bli avstampen, utgångspunkten in i det nya. Det finns nu en inbjudan att fara ut genom den öppna porten. Vi som församling kan vara passiva eller aktiva i det. Eftersom Gud öppnar porten så får vi i en aktiv handling gå vidare. ¨Det finns tider då vi skall vänta. Då vattnet sakta fylls på och det finns tid då slussporten öppnas. Då är det tid att segla vidare och jag ser att det är fallet nu.

Det tredje tilltalet kommer från Jes 60:13 ”Jag vill göra platsen för mina fötter härlig”.  Där Gud ”sätter ner sin fot” ligger varje makt och välde under den. Den första profetian i bibeln om Jesus är från 1 Mos 3:15 ”Han skall krossa ditt huvud” och det säger Gud till ormen. Paulus skriver ”Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Som, den siste fienden berövas döden sin makt, ty allt har lagts under hans fötter” 1 Kor 15:25f.  Jag skrev i förra navigerat om hur Jesus kommer till lärjungarna gående på sjön och hur han kallar Petrus ur båten. När vi nu går in i något nytt och går in i en djupare ny ”nivå” av härlighet så kallar Gud oss att leva i det hans Ord säger. Göra det han gett oss i uppdrag att göra. ”Sök först Guds rike” Matt 6:33 och det innebär att vi som är Kristi kropp, hans fötter om vi så vill, gör det som Jesus gjorde. Han som kom för att utplåna djävulens verk 1 Joh 3:8 och söker varje tillfälle att förmedla den verklighet det innebär att Guds rike är här! När vi gör Gudsrikes gärningar, jfr Joh 14:12, kommer Gud att göra platsen för det skeendet HÄRLIG! På den platsen förlöser Gud allt det som följer av hans närvaro. Gud för sitt folk in i det när vi samlas och det kommer att bli lika attraktiv för människor, som lever i mörkret, som ljus är nattfjärilarna. Men Gud leder oss också in i det land som, han skapat, för att där vi sätter vår fot, vill han visa sin härlighet./Hans

Med stor kraft följer stort ansvar

”Saliga de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det” Luk 10:23

Dessa ord har kommit tillbaka till mig några gånger de senaste dagarna. Det finns något i det som sker med Guds rike i vårt land i dessa dagar som många har väntat på och i längtan bett om tidigare. Det finns något nytt nu, märker ni det inte?                                                                                                För ganska många år sedan såg jag en bild av en stor ängel som satte sina fötter på berget utanför Lysekils kyrka. Om den bilden var från Gud innebar den något mycket viktigt för det andliga skeendet här. Jag såg att Gud hade sänt sin stridsman, sin budbärare för att bistå Guds folk. För att kämpa för det och vägleda det. Det var inte bara min bild, utan flera oberoende av varandra starka tilltal om detta. När jag ser tillbaka på det inser jag att något nytt blev tillgängligt då och ett skifte ägde rum. Jag tror det blev lättare att bruka Andens gåvor. Det fanns mer uthållighet i bön och lovsång och vi fick nya visioner för att organisera förbönstjänst, utrustningsdagar, profetskola, bibelskola och det fanns mer kraft tillgänglig på något vis. Drömmar och visioner växte fram om ett fördjupat socialt arbete. Det hade tagits initiativ tidigare men då blev de så småningom mer konkreta och nya diakonala arbetsområde växte fram. Dessa visioner präglar idag vår församling, våra verksamheter och gudstjänster. Något av himlen blev mer närvarande. En dimension av Guds rike kom som många bett om och längtat efter. När Gud uppenbarar sin vilja i profetiska ord och bilder, i drömmar och visioner behöver vi, efter vederbörlig prövning, ta emot dem och handla på dem. Jag upplever att Gud manar mig att vara mer noggrann nu i att försöka förstå vad Gud gör och att ta ett steg vidare, ut på djupt vatten. Steg som vi inte behärskar och där vi är fullständigt beroende av att ha blicken fäst på Jesus. Utan honom kan vi ingenting göra.

I berättelsen där Petrus går på vattnet, Matt 14:22ff, finns det många lärjungar i båten, men det är Petrus som säger: ”Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet”.  Det är han som, när Jesus säger kom, kliver ur båten och närmar sig Jesus. Det omöjliga blir möjligt. Guds rikes verklighet ger auktoritet och kaosmakterna är plötsligt under Petrus fötter. Så länge han ser på Jesus. Jag tror att när Guds rike går fram, tydligt och märkbart i vårt land så kallar Gud några att vara likt Petrus. Till att gå ur båten och höra Jesus röst och handla på den. Lysekils församling har den kallelsen. Vi är inte ensamma om det men jag tror att vi har hört den och tar honom på orden idag. Det är inte längre ett liv på denna världens villkor och det handlar inte om att gå i ledband efter denna världens furste utan att höra Jesus röst och i Guds barns frihet leva ett övernaturligt liv. Det är det naturliga livet i Guds rike. Det rike där Guds vilja sker och det onda får ge vika!

När Gud talar till oss, i gudstjänster, bönesamlingar etc. är det viktigt att vi väger hans ord noggrant. Ett kunskapens ord om helande innebär att Gud uppenbarar en nöd hos någon människa för att det skall bli en skillnad i hennes liv. Guds rike innebär att den sjukdom, som andens gåva visat på, nu skall få ge vika. Därför att Gud har makten. Det är innebörden i att Guds rike är närvarande. Handlar vi därefter? När Gud aktualiserar ett ord ifrån Bibeln eller ett profetiskt tilltal, genom sin Ande, när vi är samlade, tar vi då emot det som om han stod mitt ibland oss? Vi är inne i ett skeende här i Lysekil där profetiska bilder, kunskapens ord, drömmar och visioner är vanliga. Jag tror att Gud samtidigt vill varna oss från att ta för lätt på dessa tilltal. Den som hör och ser mycket behöver också förvandlas i tro och handla därefter. Med uppenbarelse och kunskap kommer ansvar! Det är när vi ser Guds rike gå fram som vi kan gå vidare och ”erövra” nya området som tidigare var fullständigt omöjliga.

Åter till Lukas 10. Jesus sänder ut de sjuttio med befallningen: ”Bota de sjuka i den staden och säg till folket: Guds rike är nu hos er.” 10:9  Sedan kommer lärjungarna tillbaka glada och förvånade över att de hade auktoritet över de onda andarna när de agerade i Jesu namn. v.17 När de sedan var ensamma med Jesus så berättar han liknelsen om den barmhärtige samariten. Lukas knyter ihop dessa berättelser och jag tror Jesus vill göra oss uppmärksamma på detta. När Guds rike är närvarande och vi får se många kraftgärningar så hänger det ihop med kallelsen att vara barmhärtig och konkret kärleksfull mot de förföljda, slagna och utstötta.  När väckelsen eld brann i Paulus fotspår så fick han befallningen av apostlarna att stötta de fattiga i Judéen. Jag tror det här finns något som Gud sätter fingret på och det är att när hans rike går fram blir också mörkret och kylan starkare i de delar av "denna värld" som inte vill ta emot. Konfrontationen blir tydligare och jag tror att det är bl.a. det som visar sig i den ökade intoleransen och främlingsfientligheten i vårt land. Guds rike och denna världens rike ligger i strid med varandra och Jesus manar oss därför, samtidigt som vi ser mer av Guds rike, att öppna våra hjärtan för den slagne. Lika väl som Guds rike går fram i mellan östern och den arabiska världen så blir brutaliteten och förföljelsen mot de kristna mycket värre. Jag tror att tystnaden och handlingsförlamningen kring detta  som sker i Irak, Syrien, Nigeria m.fl. andra ställen beror på att denna världens furste förblindar människor. Men kyrkan, som är världens ljus, kallas att med kraft och generositet öppna sina hem, värdshus och sin plånbok för att göra skillnad. Det hänger ihop. När vi ser att den lidande kyrkan, är Kristi sårmärkta kropp, så finns frälsning, försoning, helande, frid och liv i att tjäna och betjäna den som drabbats av rövarnas härjningar. Här tror jag att vi skall ta Jesus bokstavligen på orden. Det är vad den profetiska församlingen gör!/Hans

Jag ser guldet!

I helgen hade vi församlingsläger med temat ”Den stora familjen”.  Tanken var både att samlas kring vilka vi är som Guds barn, se att vi hör ihop som en familj och att hjälpas åt att hitta det stora, dyrbara och fantastiska som Gud lagt ner i var och en av sina barn.  ”Jag ser guldet” var ett genomgående uttryck som fanns med. Tanken kommer från liknelsen om skatten i åkern. ”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern.” Matt 13:44  Gud har kallat oss att vara en profetisk församling och Gud har på många olika sätt talat om att i en kultur som är formad av gudsrikets värderingar och anda så är vår första uppgift att finna skatten och lyfta fram den. En miljö där gåvor och talanger, i mångfald får friläggas, uppmuntras och stärkas. En kreativ miljö där Guds barn lever i frihet. Den frihet lockar oss att göra hjältedåd, upptäcka nya områden i Guds rike och friheten hjälper oss att tro att ”med Gud är ingenting omöjligt”. Det uppmuntrar äventyrslusten och pionjärsanden som Gud lagt i människan och som är skapelsegiven. Jfr 1 Mos 1:28  Under lägret hade vi en skattjakt och jag tror att den var lite av en profetisk handling. Hela församlingen tillsammans sökte ledtrådar, använde förmågor och gåvor för att gemensamt hitta skatten. Detta skedde i olika grupper men när kistan skulle öppnas var alla tvungna att ha funnit varsin nyckel. Det jag tror Gud gör nu är att ge församlingen en förnyad glädje i varandra, frihet att växa i allt det som Gud gett och lagt ner i oss, ”när ni samlas har var och en något att ge” 1 Kor 14:26, och därmed som gemenskap en förnyelse i den helige Anden. Denna förnyelse kommer att förändra församlingen radikalt och innebära en förnyad Gudsnärvaro och kraft att göra det Jesus kallat oss att göra.

Inför en av våra mässor här såg jag en bild av en stor järn spik. En hammare slog med kraft på stocken nära spiken och allt vibrerade av kraft men spiken slogs inte in. Vi kan glädjas av kraft, imponeras av den men om den inte träffar spiken är det förgäves.  Förra veckan lyssnade jag till Bruce Collins när han mötte New Wine ledare i Sverige och hans budskap var; Fokusera, fokusera, fokusera! Låt det viktigaste vara det som fångar era hjärtan och som ni lägger ner er kraft på. För att hitta skatten, guldet behöver vi i församlingen få ett rätt och gemensamt fokus. När vi fäster våra ögon på Jesus ”trons upphovsman och fullkomnare” Hebr 12:2, kommer Anden oss till hjälp och vi får kraft att göra det Jesus säger att vi skall göra. Förkunna budskapet om riket genom att bota de sjuka, befria de fångna och förkunna ett glädjebud för de fattiga, göra alla folk till lärjungar och träna dem till att bli ambassadörer för Guds rike. Jfr Matt 10, Mark 16:15ff, Matt 28:18ff

Detta för mig fram till något som Gud talat till mitt hjärta under en tid och det har med timingen att göra. Jag har hört om och sett många bilder nu som talar om ”öppna dörrar”, ”öppna förråd” och ”öppna skattkamrar” och som talar om att det är tid nu.  I bibeln talas det om att tiden är inne och ibland funderar vi på är tiden inne nu? Är det 70 år till friheten? Måste det ena eller andra först uppfyllas för att ett genombrott skall vara möjligt? Jag tror att Gud påminner oss om hans perspektiv. Det finns ett redan nu och samtidigt ett ännu inte. Allt är tillgängligt i Jesus här och nu. Han håller inget tillbaka. Vi behöver inte vänta och samtidigt så kommer det att komma mer, det finns ett ännu inte. Jag tror det är viktigt att hör att Jesus säger att det är tid och att han inbjuder oss att gå nu. Inför det här året, vilket jag skrivit tidigare om, har Gud talat om att det är tid att inta landet. Det är tid att fokusera och det är tid att göra det han säger. 

Jag såg en bild, fick en tanke, när jag var ute och gick i morse. Det var Jesus som hade en spira i sin hand. Tecken på hans makt och auktoritet. Denna spira gav han i vår hand. Med detta tecken är vi inte slavar under omständigheter eller måste ge efter för någon enda makt eller kraft. Vi kan gå fram och ta initiativ och etablera hans makt i varje omständighet och sammanhang. Vi är inte längre slavar utan barn till Kungen och vi kan göra allt han talar om!/Hans

Det finns mer - men kräver mod

Denna sommar har varit fantastisk på många sätt. Det var längesedan vi fick njuta så mycket  av värme och sol. Det kommer att vara ovärderligt både för folkhälsan och humöret på oss alla fram i höst och vinter.  Det finns så mycket att glädjas och förundras över och samtidigt, torkan har lett till den största skogsbranden i modern tid i vårt land. Värmen i vattnet har gjort att drunkningsolyckorna är många fler än de senaste åren. Jag säger inte detta för att förta glädjen utan på att göra oss uppmärksamma på oönskade konsekvenser också av det goda och härliga som vi längtat och bett om.  Både vi och naturen har kanske svårt att handskas med sådana omständigheter. Det har lett mina tankar till att fundera över vad som sker när Gud sänder väckelse eller när hans rike bryter igenom med så mycket godhet och välsignelse mitt i en ofullkomlig värld.  Ibland när vi ber om något så får vi mer än vi förväntat oss och vi lever i en tid då Gud kommer att ge oss mer och detta mer kan vi inte helt hantera. Rent konkret har vi bett om kraft och när Gud utgjuter sin kraft blir det ”över” vår förmåga.  Vi har under året tagit emot många bilder och tilltal om vind och eld, men när stormen väl kommer för den oss dit den blåser vare sig vi vill eller inte. Elden sprider sig och vinden för den till både önskade, oönskade och oanade platser. Ibland har vi sagt att Gud är försiktig med oss och att Anden är en gentleman som bara kommer på inbjudan så mycket vi vill. Kanske det inte riktigt är så nu. Något måste gå sönder, brista och fullständigt förvandlas för att kunna bära och ta emot det som Gud har att ge.  Jag tror vi är i en tid där vi får det vi ber om inte efter våra mått och bedömningar utan efter Guds. Hans mått är fullkomligare och större än allt vi kan tänka eller greppa om. Jag tror Gud nu påminner oss om att det han gör och ger är mer och större än vad vi kan hantera själva. Det innebär också att det är med skräckblandad förtjusning Guds folk får röra sig i hans närvaro. Det finns inget vi hellre vill och samtidigt är det omöjligt, det sliter och drar, förändrar, spänner och bänder i oss. Detta sker till dess att Guds större verk får bryta igenom.  Det är en smärtsam process att förvandlas.

 

Några olika tilltal har kommit fram ibland oss de senaste veckorna.  För det första och som jag sagt så finns det en inbjudan till mer från Gud nu. För att kunna upptäcka det och ta emot det så leder oss Gud in i något som verkar ta slut och på vägar som tycks omöjliga att fortsätta på. Vi klara inte av det. Men där vid vägs ände, och först där, finns det en öppning, en spricka eller smal rämna, ett nålsöga. När en öppning vidare oväntat visar sig krävs det ett stort mod av enskilda att gå, tränga in i den.  När den som ser och har tro för det går vidare kan andra följa efter och då på andra sidan öppningen visar sig ett större landskap. Där någon gått före och banat väg är det många som plötsligt kan vandrar in i det nya och större. Att bryta igenom för med sig frihet och en ny erfarenhet. En erfarenhet av att vara bärare av ny kraft och en inre övertygelse. Jag tror att detta nu sker både med församlingen och enskilt med många. Det kommer att verka som om man kommit till en återvändsgränd eller till vägs ändå och då, först då, öppnar sig en väg att gå vidare.

 När Israels folk befriades ur Egypten var uttåget kanske det man vågade hoppas på. Befrielsen innebar att lämna Egypten. När sedan Faraos armé han upp folket vid Röda havet övergav hoppet de många. Ingen väg tillbaka och ingen väg fram. Klagan och uppgivenhet blev resultatet. Men Guds plan var större! Den handlade inte bara uttåget utan också om befrielse från Egyptens makt och hot. Därför talar Gud till Mose och befaller honom att räcka ut staven över vattnet och då öppnades vägen så att folket kunde gå över. Lydnad, mod och tro hos Mose öppnade en stängd väg för alla och när folket kliver upp från sjöbotten på andra sidan är Egyptens makt bruten och folket är verkligen fritt. Ingen hade bilden av att Gud skulle förgöra fienden och från den stunden jublar och dansar hela folket inför Gud och samtidigt bävar man för att Guds plan och Guds makt var så mycket större än man kunde hantera. Den följande ökentiden handlade om att lära sig att förhålla sig till Guds närvaro och Guds storhet. På samma gång handlade den tiden också om att hela folket skulle bli kända med Gud och familjära med hans närvaro och ledning. Israels folk blev där ett folk som uppenbarade Guds väsen i världen. Genom detta lilla folk besegrade Gud alla fiender hur stora och övermäktiga de än tycktes te sig.

Jag tror att detta är ett mönster som återupprepar sig på många sätt nu. Om världen skall få lära känna Gud och Guds väsen så måste hans folk formas av hans kraft och kärlek så att det syns att han som är med och i oss är större än han som är i världen. (Jfr 1 Joh 4:4) Detta är en tid då Gud gjuter mod i människor att gå vidare, trots att det verkar omöjligt för att uppenbara Guds rike och Guds närvaro i vår värld./Hans

En ny mantel - tankar utifrån profetiska tilltal på New Wine 2014

 

Efter 4 veckors semester återkommer jag med ett Navigera igen. Jag vill försöka sammanfatta några profetiska bilder och tilltal som kom i samband med New Wines sommarkonferens veckan efter midsommar. Dessa tilltal tror jag har betydelse för vårt land och känslan efter konferensen var att Gud lade en profetisk mantel, inte bara över deltagarna, utan över flera nyckelledare och församlingar. Denna mantel kommer att ha betydelse för den tid vi går in i och jag tror att vi kommer att se frukten av det under andra halvåret 2014. Det fanns en ny profetisk skärpa och djup som tog sig flera uttryck under konferensen. För det första märkte man det i lovsången och förkunnelsen. För det andra så var den personliga profetiska betjäningen som fanns i bönetältet något som uppmuntrade och byggde upp så många människor och för det tredje så fanns det en profetisk smörjelse över konferensen som yttrade sig i många samtal, förbönssituationer och i hela atmosfären i arenan som jag är övertygad kommer att förändra många sammanhang den kommande hösten. Här vill jag dela tre tilltal från Vänersborg som jag tror är viktiga.

Den första bilden är av en vulkan som får ett utbrott. Het lava rinner ner för berget och bränner bort det som varit och förändrar landskapet. I det nya landskapet finns det en ny bördighet genom askan som fallit och nya växter kommer snart att täcka ytan. Ett myller av liv träder fram. Det finns mycket som nu kommer att brännas bort och som inte kan bestå när Guds närvaro kommer att förvandla församling efter församling i vårt land. ”Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver så att de kan bära fram åt Herren en offergåva i rättfärdighet.”(Mal 3:2f) ”Tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus”. (1 Pet 4:17) Vi tror att vi kan göra vad som helst med och i kyrkan men kyrkan är Guds och han har fullständig kontroll i det som sker. Den tillbakagång som Guds församling har haft i vårt land beror till stor del på att församlingen övergett sin Herre och hans vilja. Istället har världens värderingar och människors åsikter satts på den tron som bara tillkommer Herren själv. När Guds löften kommer att infrias så börjar reningen, domen med Guds hus. Det är till och med något som Petrus uppmanar oss att glädja oss åt. (1 Pet 4:12f) Det innebär att vi under kort tid kommer att få se stora och omvälvande förändringar i svensk kristenhet och det är en nödvändig process för det Gud nu kommer att göra. När lavan, glöden från djupet bryter fram förändras landskapet och i den processen är det bara klippan, Jesus som vi kommer att kunna bygga vidare på. Men när det sker kommer kyrkan också att bli det ljus och det salt som är hennes uppdrag. Jag tror att Jesus talar om att rena sin kyrka, upprätta den och träda fram i och genom den i vårt land nu. Denna process medför också, som när askan täcker den stelnande lavan, att ett nytt landskap träder fram. Det kommer medföra en profetisk församling i vårt land. En församling som älskar Guds Ord och som lever av kraften av hans Ord och som blir bärare av hans Ord in i sin samtid. Vi kommer att se hur detta Ord kommer att bryta ned starka fästen. Fästen som vi trodde var omöjliga att inta. Målet är inte bara förvandlade församlingar utan ett förvandlat samhälle. Där Gud blir närvarande förvandlas allt av hans kärlek. Vi kommer att få se stora förändringar också inom media, politik och kultur. Dessa kan ta tid men de kommer när församlingen blir förvandlad av Guds "lava" och guldet träder fram.

Det andra tilltalet hämtar jag från Kris Vallotton, profet och pastor från Redding i Kalifornien som var en av huvudtalarna. Han hade ett profetiskt ord till vår nation. Han sa ”Sverige är kallad att vara ”peacemaker” och inte ”peacekeeper”. Vi behöver gå från människofruktan till gudsfruktan. Med Gud, trogna mot honom, har vi ett uppdrag att försona människor och nationer med varandra.  Men när vi försöker jämka samman alla människor och försöker att bevara fred utifrån mänsklig förmåga och utifrån människofruktan så har vi varken mandat från Gud eller möjlighet till framgång. Jag tror att vi har en kallelse som nation till att vara i försoningens tjänst men det är av vikt att kyrkan förvandlas av Guds kärlek och hans Ande för att detta skall bli möjligt. Kyrkan har ett enormt viktigt uppdrag som blir omöjligt om hon bara är en dålig spegelbild av sin samtid och inte en spegelbild av Guds rike.

Det tredje tilltalet delade en av våra skotska gäster med mig efter konferensen. Han hade sett tre bilder, tre scener som han trodde betydde tre olika år. Dessa scener var från samma plats, en fattig ökenpräglad by. I den första bilden fick kvinnorna gå lång väg för att hämta vatten för att ”vattna” byn. I den andra bilden så hade man borrat en brunn och vattnet gjorde att byn grönskade och det fanns vatten lättillgängligt för alla. I den tredje och avslutande scenen så drogs vattenledningar ut till stora områden och vattnet betjänade nya byar, nya sammanhang och väl utbyggt så var allt förändrat för hela området. Enligt Allan, som fick bilderna, så hade de att göra med förra året, detta år och nästa. Det var kopplat till New Wines konferens men jag tror att det finns en vidare tolkning som inbegriper ”levande” församlingar i hela vårt land. Jag tror att det var många ledare och aktiva i församlingar som blev uppmuntrade i Vänersborg och som överlät sig på nytt till Jesus och att göra det han säger. Jag anar att vi kommer att få se många nya brunnar nu. New Wine har som motto ”lokala församlingar förändrar nationer” och jag är tacksam över att få leva i denna spännande tid när detta håller på att ske./Hans

Kom Helige Ande!

"Awake, awake, oh north wind
Awake, awake, oh south wind; blow over me
Come, oh winds of testing
Come, winds of refreshing; blow over me

Let the winds blow, let the winds blow (7x)
Let the winds blow

Fling wide the door to my soul
Open up the door to my heart
Have your way, have your way
Have your way, yeah

I won’t be afraid; I will face the wind
I won’t be afraid; I’ll embrace the flame

Let the winds blow, let the winds blow (7x)
Let the winds blow

Fling wide the door to my soul
Open up the door to my heart
Have your way, have your way
Have your way, yeah

Take me through the fire, take me through the rain
Take me through the testing, I’ll do anything
Test me, try me, prove me, refine me like the gold
Like the gold"
By Misty Edwards

Andens vind blåser, märker ni det inte? Den tilltar i styrka och blåser liv, väckelse och hopp in över vårt land. Men alla vindar är inte från himlen. I en gammal lovsång sjunger vi ”jag vill vänta på den rätta vind” och ”när den kommer vill jag kasta mig ut”. Under den senaste veckan har många tilltal handlat om vind och det kanske inte är så konstigt i pingsttid. Men i media och i kulturbruset möter vi också kyliga vindar, vindar som har ett annat ursprung än himlen. Under sådana tider blir vi påminda om hur avgörande urskiljningens gåva är. Eftersom Anden framträder ”så att den blir till nytta” (1 Kor 12:7) och är Hjälparen som skall leda oss ”fram till hela sanningen” (Joh 16:13)  kan vi frimodigt be om Anden och lita på dess hjälp. Anden förhärligar Jesus och kastar ett förklarande ljus över Ordet så att vi inte far vilse. Guds vind, Anden kan värden inte ta emot och världen känner den inte heller. I bibeln så möter vi stormar som både är förgörande, som på Genesarets sjö eller när stormen kastar Paulus skepp mot land, och som är Guds vind som när den delar Röda Havet eller susar i träden som ett tecken för David. Bilder av att fånga vinden, få höjd av vinden, spänna seglen i vinden, flyga som örnen eller lyfta som en leksaksdrake talar om att Gud vill ge oss höjd, perspektiv men också vara vår kraft.

När Elia möter Gud på berget Horeb (1 Kung 19) så går storm, jordbävning och eld före Herren men det står att Herren inte var i dessa manifestationer, vid det tillfället. Jag tror att före varje större genombrott för Guds rike så föregås det av kosmisk kamp. Denna kamp uppenbarar både Guds kraft som bryter ner och rensar väg för det som kommer och kaosmakternas våldsamma motstånd och uppror mot Gud och hans tjänare. Denna kamp blir alltid kött och blod i den konkreta verkligheten. Saker slits loss, sönder och skakar. Det är som om vilddjuret också blåser både vind och eld ifrån avgrundens djup. Elias möte med Gud på berget hade föregåtts av stora segrar men också drottning Isebels dödshot. Trots gudsmannens många erfarenheter av Guds kraft och omsorg rann modet av honom inför hotet. Jag tror det är viktigt att Eliaberättelsen ger oss perspektiv så att vi inte ger upp. När Andens vind kommer känner Elia igen den och träder fram inför Gud. Han fångar vinden och i den uppenbarar Gud på nytt att han är Herre över alla omständigheter och historien. Han visar Elia att han ingalunda är ensam utan många tusen står vid hans sida och har inte böjt knä för fruktbarhetsguden Baal och dennes drottning Isebel. Detta trots att det var påbjudet enligt lag att dyrka avguden och hot om dödsstraff om man höll sig till Herren.

När Elia känner igen Gud i den stilla susningen är det som om Gud andas på honom. Modet, kraften och kallelse kommer tillbaka och han förnyas i uppdrag och får kraft att fullfölja Guds plan att förgöra det onda. Detsamma gällde lärjungarna, när Anden föll över dem på pingstdagen får dem kraft att göra det Jeus befallt dem att göra. De får makt i Jesu namn att fortsätta hans verk. I samma Anda och med samma kraft som Jesus själv. Resultatet skulle t.o.m. bli ännu större hade Jesus sagt. (Joh 14:12) Eftersom Jesus hade kommit för att ”göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh 3:8) och det var genom den helige Andes kraft som detta skedde är Andens utgjutande nödvändig för kyrkans uppdrag. Det finns inget viktigare för en lärjunge än att ta emot den Helige Ande.

Tappa inte modet! Herren är nära. Behåll fokus på det Gud talat och var trogen det uppdrag han gett er! Den som hör hans Ord och gör det han befaller har en stadig grund. Låt inte heller världens lockelser eller bekymmer bli en distraktion för er. Det finns tusen goda skäl till att prioritera efter egen vilja och vandra våra egna vägar men det finns bara en som är ”Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6). Det kostar att följa honom, det kan blåsa och storma men det är bara hos Jesus och i hans vilja som Andens blåser in Guds kraft!/Hans

Den profetiska gåvan förlöser Guds närvaro

 

Det blåser en ljum vind från söder och bär bud om kommande värme! Andens vind värmer och öppnar stängda hjärtan så att den uppståndne och levande Jesus Kristus kan inta sin plats. Vi har haft många uppmuntrande samlingar och gudstjänster de senaste veckorna. Vittnesbörden är många om vad Gud gör ibland oss, inte minst bland ungdomarna, och det finns en profetisk smörjelse över församlingen just nu. Drömmar, bilder, profetiska tilltal, kunskapens ord m.m. delas dagligen och den profetiska gåvan öppnar för människor att möta Guds närvaro och bli berörda. Paulus skriver i 1 Kor 14;24f ”Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla, hans hjärtas hemligheter uppenbaras och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: Gud är verkligen i er!” Jag tror att den profetiska gåvan hjälper människor till ett möte med Gud, till att bli betjänade av hans godhet.                                                                           I detta Navigera vill jag dela en bild som kom före kvällsmässan förra veckan och ett tilltal jag burit med mig under de senaste veckorna.

 Bilden är naturscen som jag sett många gånger i verkligheten. Jag såg en fiskljuse, en av våra större rovfåglar som har ett mycket karakteristiskt utseende. Jag såg den ryttla, med långsamma vingslag på hög höjd över vattenytan. Genom att vinkla vingarna och slå med dem stor den helt still och förflyttade sig inte varken uppåt eller i sidled. Från höjden spanade den ner mot ytan och under den. Genom höjden såg den djupare och p.g.a. höjden kunde den få tillräckligt hög fart när den dök mot ytan för att kunna tränga igenom och slå fisken. Jag fick tre tankar utifrån bilden. Höjden är viktig. Stillheten är avgörande. Förmågan att tränga igenom, att nå under ytan och träffa precist hänger ihop med höjden och friden.

 

Tilltalet jag vill dela har vuxit i mig under den senaste veckan. När jag för ett stag sedan läste om Kung Davids första beslut vid makten, var det som om Gud strök under orden med rödpenna för mig! ”Låt oss flytta vår Guds ark till oss, för i Sauls tid frågade vi inte efter den.” 1 Krön 13:3 För David var det viktigt att öppna för och bereda plats för Guds närvaro. Det var hans första beslut och vittnar om att han var en ”man efter Guds hjärta”. Det var inte bara viktigit utan det var hans första prioritet. Jag tror Gud påminde mig om att detta är vår första prioritet idag.  När vi inte frågar efter den, som på Sauls tid, träder människan själv in i centrum av vår tillbedjan och det öppnar för förvirring, tomhet och kraftlöshet.  Kung Sauls väg var en väg bort från Gud och bort från hans kallelse. Olydnad ledde till fel fokusering och prioritering. Istället för att vara med Gud så blev han fiende till den som hade Guds välbehag och smörjelse och han försökte förgöra David. David däremot var noggrann med Guds vilja och kunde inte tänka sig att lyfta sin hand och bekämpa den som Gud utvalt. Davids liv är en berättelse om en man som, inte utan kamp, får gå in i det Gud bestämt. Hängivenheten han visar i Guds närvaro och prioriteringen att vara i påminner mig om vad livet med Gud handlar om. Detta är församlingens kallelse! David och hela folket dansade ”av full kraft” 1 Krön 13:8 inför Herren. David hade Herren för sina ögon. Han var fri i förhållande till människor.

 

Dessa bilder och tilltal har utmanat mig och förnyat en längtan i mig efter mer av Gud. Jag tror att det finns en stark inbjudan från Herren ibland oss nu. En inbjudan att få se hans närvaro och att få vara iden.  Det börjar med att vi känner igen det han gör. Sedan får vi ta emot det genom att tacka honom för det och börja verka tillsammans med honom i det. Allt är inte guld som glimmar men den som inte försöker att komma nära och undersöka det som blänker kommer aldrig finna skatten.

/Hans