Den profetiska gåvan förlöser Guds närvaro

 

Det blåser en ljum vind från söder och bär bud om kommande värme! Andens vind värmer och öppnar stängda hjärtan så att den uppståndne och levande Jesus Kristus kan inta sin plats. Vi har haft många uppmuntrande samlingar och gudstjänster de senaste veckorna. Vittnesbörden är många om vad Gud gör ibland oss, inte minst bland ungdomarna, och det finns en profetisk smörjelse över församlingen just nu. Drömmar, bilder, profetiska tilltal, kunskapens ord m.m. delas dagligen och den profetiska gåvan öppnar för människor att möta Guds närvaro och bli berörda. Paulus skriver i 1 Kor 14;24f ”Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla, hans hjärtas hemligheter uppenbaras och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: Gud är verkligen i er!” Jag tror att den profetiska gåvan hjälper människor till ett möte med Gud, till att bli betjänade av hans godhet.                                                                           I detta Navigera vill jag dela en bild som kom före kvällsmässan förra veckan och ett tilltal jag burit med mig under de senaste veckorna.

 Bilden är naturscen som jag sett många gånger i verkligheten. Jag såg en fiskljuse, en av våra större rovfåglar som har ett mycket karakteristiskt utseende. Jag såg den ryttla, med långsamma vingslag på hög höjd över vattenytan. Genom att vinkla vingarna och slå med dem stor den helt still och förflyttade sig inte varken uppåt eller i sidled. Från höjden spanade den ner mot ytan och under den. Genom höjden såg den djupare och p.g.a. höjden kunde den få tillräckligt hög fart när den dök mot ytan för att kunna tränga igenom och slå fisken. Jag fick tre tankar utifrån bilden. Höjden är viktig. Stillheten är avgörande. Förmågan att tränga igenom, att nå under ytan och träffa precist hänger ihop med höjden och friden.

 

Tilltalet jag vill dela har vuxit i mig under den senaste veckan. När jag för ett stag sedan läste om Kung Davids första beslut vid makten, var det som om Gud strök under orden med rödpenna för mig! ”Låt oss flytta vår Guds ark till oss, för i Sauls tid frågade vi inte efter den.” 1 Krön 13:3 För David var det viktigt att öppna för och bereda plats för Guds närvaro. Det var hans första beslut och vittnar om att han var en ”man efter Guds hjärta”. Det var inte bara viktigit utan det var hans första prioritet. Jag tror Gud påminde mig om att detta är vår första prioritet idag.  När vi inte frågar efter den, som på Sauls tid, träder människan själv in i centrum av vår tillbedjan och det öppnar för förvirring, tomhet och kraftlöshet.  Kung Sauls väg var en väg bort från Gud och bort från hans kallelse. Olydnad ledde till fel fokusering och prioritering. Istället för att vara med Gud så blev han fiende till den som hade Guds välbehag och smörjelse och han försökte förgöra David. David däremot var noggrann med Guds vilja och kunde inte tänka sig att lyfta sin hand och bekämpa den som Gud utvalt. Davids liv är en berättelse om en man som, inte utan kamp, får gå in i det Gud bestämt. Hängivenheten han visar i Guds närvaro och prioriteringen att vara i påminner mig om vad livet med Gud handlar om. Detta är församlingens kallelse! David och hela folket dansade ”av full kraft” 1 Krön 13:8 inför Herren. David hade Herren för sina ögon. Han var fri i förhållande till människor.

 

Dessa bilder och tilltal har utmanat mig och förnyat en längtan i mig efter mer av Gud. Jag tror att det finns en stark inbjudan från Herren ibland oss nu. En inbjudan att få se hans närvaro och att få vara iden.  Det börjar med att vi känner igen det han gör. Sedan får vi ta emot det genom att tacka honom för det och börja verka tillsammans med honom i det. Allt är inte guld som glimmar men den som inte försöker att komma nära och undersöka det som blänker kommer aldrig finna skatten.

/Hans