Soluppgång över staden och bergen!

Tidigt denna morgon var jag på sjön och såg solen gå upp i öster över kyrkan i Lysekil. Bilden var magnifik och ingen av alla de hummerfiskare som var på sjön kunde undgå att häpna.  Skapelsen bär vittnesbörd om Guds storhet. Men det var något mer i scenen som gjorde starkt intryck på mig. Det var som om jag nu med mina verkliga ögon såg en bild som kom till mig under veckan som gick. Jag såg eld över staden men elden var inte högt upp utan överallt i luften. Människor behövde bara lyfta sina händer så var dem i elden. Gud talade om att hans rike var ”för handen” eller inom ”räckhåll”. Alla kunde bara sträcka upp sina händer och så blev händerna också eld. Detta är en bild jag känner igen från den österlänska kyrkan och från någon av de heliga staretserna, möjligen Serafim av Sarov(1759-1833). Det var starkt uppmuntrande att Guds närvaro var så tydlig och så tillgänglig men trots att det är så nära måste var och en själv, fullständigt frivilligt lyfta sina händer.

 

Den andra bilden som rymdes i morgonens storslagna vy med soluppgången var att jag hade sett människor som samlar sig på olika berg för att tillbe och lovsjunga. Dessa berg kunde vara stora eller små och det fanns en historia kring varje topp. Här hade tidigare andra makter lovsjungits och tillbetts. Men nu oavsett om det var många eller få som samlades för att tillbe Herren så öppnade sig himlen över varje skara av tillbedjare. Töcknet och mörkret försvann och ljus strömmade ner inte bara över själva berget utan också över trakten runt omkring. När himlen öppnades över gudstillbedjarna så såg jag guldstoft komma från himlen. Detta guld var Guds rikedom som kom över området som hade gått från mörker till ljus. Guds himmelska förråd var öppna och det betyder välstånd, utveckling och hälsa för hela området. Shalom, frid kommer från himlen.

 

Den tredje bilden som jag denna hummerfiskets första morgon blev påmind om var den dubbla strömmen. Strömmen var stark och oberäknelig på havet idag och bilden från Hes 47:9 har Gud lagt på mitt hjärta under några veckor. Under ett bönepass i veckans 24/7 bön blev jag påmind om altartavlan i min barndoms kyrka. Det var den gamla missionskyrkan i Kungälv och tavlan var det himmelska Jerusalem och strömmen som rinner fram ur templet. ”Gud är vår tillflykt” Ps 46:2 stod det skrivet på den.  Jag tror Gud har talat till mig om välsignelser som nu kommer när Gud kallar människor från alla nationer att komma hit till Lysekil och när Gud sänder ut människor härifrån över världen. De flesta som kommer hit är flyktingar men de bär med sig en rikedom och när Gud får möta dem här blir deras rikedom till liv för oss. Men det finns en dubbel ström i att dessa nya vänner från jordens olika konflikthärdar skall få bära med sig välsignelse tillbaka till sina länder och släkter. Jag tror att Gud har en mycket större plan med dessa människor som vi ibland ”bara” ser som offer för ondskan. Gud kommer att resa upp missionärer, församlingsbyggare och grundstenar för nya husbyggen runt om i världen av dessa människor.  Det är helt avgörande för Guds stora plan att vi alltid och i alla sammanhang öppnar vår gemenskap för dessa människor som Gud sänder hit. Det finns ingen slump i Guds rike utan Gud har lett dem hit och vi behöver ta emot dem och innesluta dem i vår gemenskap helt och fullt. När Gud befaller oss att ta emot flyktingen är det inte bara en barmhärtighetsgärning utan att välkomna flyktingen innebär också att ta emot Jesus själv. 

Den dubbla strömmen innebär att vi som församling också får sända ut människor både nära och fjärran för att ta den rikedom som finns i Kristus ut i världen. För många år sedan såg jag en bild att ungdomar från Lysekil skulle föra evangeliet ut till alla världsdelar.  Detta sker nu och blir mer och mer en självklarhet för oss. När vi ger drabbas vi av den dubbla strömmens effekter. Liv och liv i överflöd. Det gäller både församlingen här och platserna dit strömmen för människor./Hans

Tankar från Peruolia

 

När man sitter på förstukvisten till den lilla lägenhet jag hyr, har man några fina olivträd alldeles framför sig. De skänker skugga på eftermiddagen och tydligen har huset byggts för att passa in i denna olivlund som från början rymde 160 träd. Villa Olivias värdinna berättade om hur skörden går till. Tidigare har jag alltid hört hur man håller ut stora nät, slår på grenarna och så faller oliverna ner. Det gör man förvisso, men först efter att man helt enkelt sågat av de grenar som bär mest frukt. Dessa grenar är då ca tre år. När man som jag nu haft förmånen att i en dryg vecka vandra bland flera tusen olivträd, ser man att nästan alla grenar är nya. De är mjuka, ljust silvergröna och böjer sig lätt i vinden. De växer rakt ut från få, gamla grenar och de bär frukt.

Mina tankar vandrar hem till församlingen och till Sverige där vi pratar mycket om hur Gud gör något nytt. Det är sant, det är t.o.m bibliskt! (Ps.104:30, Jes. 43:19, 2 Kor. 5:17) men det väcker lite blandade känslor. Också i mig. Betyder det att allt gammalt är fel? Måste man köra på så? Tänk om jag tillhör "det gamla" som ingen längre vill ha? Jag tycker att bilden av olivträden ger svar. Ett uråldrigt träd men som ständigt skjuter nya skott, som producerar det som är friskt och levande och som är som vackrast när det blåser. När vi talar om det nya Gud gör så är det för att ta fasta på det som nu är det som böjer sig när vinden, Anden, blåser. Det som växer som en respons på Guds tilltal och hans närvaro. Men det nya är inte förutan rot och en gammal, trogen stam.

Vi märker det när vi ser på andra, på hur fort saker sker som förut varit omöjliga, när fler kommer till, när undret sker i en människas liv osv. Utmaningen är att också se det i sitt eget liv och bejaka det som är friskt. Jag tänker inte att det går en skiljelinje i första hand mellan människor, som om vissa vore passé och andra att räkna med, utan främst inom oss själva. I mig samsas både gammalt och nytt men vad när jag? Vad är känsligt för den helige Ande? Det är det som bör vårdas. Det andra kan lämnas därhän.

Det kräver tid för reflektion eller kanske snarare rum för eftertanke. Att reflektera behöver nämligen inte betyda att det dras i en inre långbänk. Ibland räcker det att sova på saken. Men att hitta sitt inre rum för urskiljning är nödvändigt så att vi inte förväxlar entusiasm med Gudsnärvaro och inte heller ställer till majbrasor på färska grenar! Urskiljning måste förstås ha sin grund i Ordet och den handlar inte om vad jag ska tänka ut, utan vad Gud behöver övertyga mig om med mitt godkännande. Erövra mina tankar, mitt sinne, mitt hjärta igen och igen, för hans rike. Att först vara tveksam behöver inte betyda att  det slutar med ett nej, snarare tvärtom. Frågor som väcks och reaktioner i oss kan vi inte bara hoppa över men de kan å andra sidan inte heller användas för att rättfärdiga våra tvivel eller vår ovilja. Han vinner oss genom sin fasta kärlek.

 

 

 

 
Här är obeskrivligt vackert; berg som faller ner mot Medelhavet, med toppar högre än Kebnekajse, mil efter mil med redan nämna olivlundar, vattnet som skiftar mellan sammet och blå svärta över dagen. Det andra som jag då funderar på är vår fallenhet att vilja skilja på naturligt och övernaturligt. Vår fantastiska Far har skapat överskönt och väldigt och det kan vi njuta av och möta honom i. Det är ju övernaturligt att Gud gjorde allt detta, det gick ju s.a.s inte till på naturlig väg... Ändå har vi en tendens att tycka att detta är naturligt men när Gud gör kraftgärningar ibland oss, övernaturligt, blir det lite för mycket på nåt vis. Inom New Wine används ibland uttrycket naturligt övernaturligt eller övernaturligt naturligt. I och genom en människa är Guds väldiga styrkas kraft verksam (Ef. 1:19) och det är egentligen inget konstigt med det. Jesus gjorde det möjligt. Vi vet att han avstod från allt och verkligen delade våra villkor. Han var så sant mänsklig som någon kan vara. Men det är faktiskt ingen tröstande tanke om detta är vad Jesus stannar vid, att ständigt förstå oss och trösta oss. Han delade våra villkor, öppnade vägen till Fadern för att vi ska leva .på hans villkor. Vem Gud är och vad Han kan ryms inte alltid inom vår förståelse. Inte desto mindre förväntar Han sig att vi lever i detta naturligt övernaturliga, trots vår uppenbara svårighet att greppa det. Vi ser gärna en kompromiss mellan dessa båda storheter men en kompromiss kan aldrig härbärgera sanning.

När Egyptens folk led under de plågor som Farao åsamkade dem genom sin olydnad mot Gud,( 2 Mos.7 ff)  försökte han få Mose att kompromissa för att få ett slut på eländet. Gud hade gett Mose tydliga instruktioner men Farao försökte; ni kan väl fira gudstjänst här, bara ni män kan väl gå (!) och till slut; hela folket kan gå men lämna er boskap. Mose var obeveklig- vi gör bara som Gud har sagt. Befrielsen gällde allt och alla. Jag tror att människors fullständiga befrielse, platsers förvandling mm är beroende av Guds folks accepterande av att vara mycket naturliga men vara bärare av det övernaturliga. Att förstå och demonstrera riket i all vår svaghet men i dess fulla styrka. På Guds villkor, inte våra.

Till sist,
jag lovade där hemma att jag skulle komma hem 'rar och underbar' när jag nu fick möjlighet till dessa dagar i Grekland. Jag tror att det nya som vi pratat om, Guds manifesterade närvaro i våra liv och i församlingen, leder till just det. Att bli rar i betydelsen UNIK, där ingen gren är den andra lik och ändå bedövande vacker. Att vara underbar i betydelsen UNDERBAR!  / Linus

 

På spaning inför hösten

Sommaren är över och den första höstmånaden har kommit. En tid då mycket av sommarens växt skall skördas i naturen. Också när det gäller Guds rike finns det en skörd i höst. Jag tror att Gud talat detta år om att inta landet. Det har jag skrivit om tidigare i Navigera och det betyder att vi nu, i fall detta stämmer, kommer att  se konsekvenserna av att Guds rike går fram. Vi har haft en fantastisk sommar i Sverige när det gäller väder men  vi har också upplevt det  i kyrkor, på läger och på konferenser. Rapporterna är samstämmiga om att en ny ton ljuder. Det finns en ny dimension av Gudsnärvaro som visar sig i människors tillbedjan. Nya mått och erfarenheter av läkedom är en annan frukt i det som Gud gjort.  Detta är för mig tecken på det stora som Gud gör och som vi får vara en del av men också ta sikte på.

När landet intas är det några saker jag tror sker som har med atmosfär att göra. Det märks vem som är kung i landet. Den anda som finns i palatset, tronsalen sprider sig i landet. Där Guds rike går fram märks det tydligt. Jag talar inte bara om de tecken som skall följa de troende, se Mark 16:15ff, som vi har många rapporter från både här i Lysekil och runt om i vårt land utan om den ”andliga miljön”.

På ledardagar med New Wine i veckan talade Birgitta Sjöström Aasa om vad Danny Silks budskap på New Wines sommarkonferens och i hans nyöversatta bok ”Heder i Guds rike” hade betytt för henne. Jag tror att det Danny Silk förde med sig till Sverige i sommar kommer att bära rik frukt.  När människor blev berörda av budskapet om att vi skall hedra varandra så startade något som går vidare av bara farten. En hedrande kultur är så attraktiv och annorlunda att den drar människor till sig. Jesus säger ”när jag blir upphöjd skall jag dra alla till mig” Joh 12:32. Där Jesus upphöjs, äras och hedras ger Guds Ande kraft till att se Jesus i varje människa och att hedra dem. Heder är att konkret lyfta upp, tjäna och älska dem man möter. Ordet heder måste bli kött ibland oss och  det innebär bl.a. att gå den extra milen, böja sig djupare, ge med glädje också till den minste etc. Det gäller den som står emot oss likaväl som den som älskar oss. Konkreta kärleksgärningar förändrar atmosfären och om vi börjar överträffa varandra i ömsesidiga hedersbetygelser som Paulus talar om, har en ny kung tillträtt. Rom 12:10 Jag tror att detta är något helt avgörande för det Gud gör. Vi kan få vara med i erövrandet av landet, men bara frivillig. Om vi ber och överlåter oss till det Gud gör. Jesus sa ”Tiden är fullordad och Guds rike är här. Omvänd er och tro evangelium!” Mark 1:15

I den atmosfären drömmer människan också stora drömmar. Dessa drömmar gäller vad Gud kan göra med församlingen, staden och landet. Men de börjar med att vi får visioner för vad Gud kan göra i och med andra människor. En atmosfär där synd, erfarenhet eller oförmåga inte definierar oss utan en hedrande kultur där Gud får tillträde till oss. Där ser vi vad som kan ske när hans möjligheter och hans vilja förlöses in i människors liv. Det blir en atmosfär där vi inte talar och begränsas av det omöjliga utan lever i tro på att för Gud är allt möjligt. Det är ett statement som proklamerats i lovsång den här sommaren. För vår Gud är allting möjligt!

Det jag också ser är att det är en kultur där människor verkligen sträcker sig mot Gud och går för det han säger. Lärjungarna lämnade fiske, släkt och vänner när Jesus kallade dem och enligt löftet får de igen redan här i tiden. Det intressanta är om vi nu får se en andlig miljö där människor brinner av hängivenhet och väljer det som Herren säger. Tar radikala beslut på Guds tilltal. Den kreativa, uppmuntrande och frigörande atmosfären är oskiljaktigt från Guds rike.

 

Det sista som jag vill dela här i ingången till skördetiden är min tro på att allt detta sker samtidigt som intimiteten med Gud blir allt viktigare och det helt avgörande. I naturen är höst en tid av kyla men i relation till Gud är det en bröllopstid. Tid för en behaglig värme, för kärlek.  Jag tror att Gud klär av sin brud så att hon blir naken. Det gäller både församlingen och den enskilde som låter sig avklädas. Han tar av de sista kläderna som vi döljer oss under eller som vi har vår egen trygghet, tro eller roll i för att vi skall kunna komma riktigt nära. I begynnelsen var vi nakna utan skuld och skam satta att regera tillsammans på jorden. Vi umgicks ansikte mot ansikte med Gud och det är vårt ursprung.  Att vi nu upplever en större Gudsnärvaro ibland oss innebär också att Gud klär av oss och saker som vi älskar, tror oss beroende av, längtar efter m.m.  Det kan upplevas svårt och smärtsamt men är helt nödvändigt. Jag tror Guds Ande med ytterst varsamhet gör det med dem som söker honom. Det är lite skrämmande men också underbart att leva i en tid då Guds löften infrias./Hans

Från en verksamhetsorienterad gemenskap till en närvarocentrerad

Vi har under flera år fått tilltal om att Gud håller på att göra något nytt och det har gällt både oss här i Lysekil och Sverige i stort. Flera profetior har förberett oss för det och vi har under det här året fått smaka lite mer av det nya. Därför har ett viktigt samtalsämne också varit hur vinläglarna skall se ut som kan rymma det nya vinet? Vi har tagit emot profetiska tilltal om de nya läglarna och jag har i samtal och bön med ledare inom New Wine känt en bekräftelse på att Gud håller på att upprätta ett nytt sätt att leda församlingen.

Grundläggande för det nya är att det är församlingen, Kristi kropp och alla som är en del av den som nu utrustas och bemyndigas att göra Jesu gärningar. Personligen så har jag en vision om att den kallelse för helande som vi har inte innebär i första hand att enskilda helbrägdagörare träder fram utan att alla i församlingen kommer att förmedla läkedom och helande med ny kraft och frimodighet. När jag skrivit detta så tror jag samtidigt som detta sker kommer också helandetjänsten att växa i vissa människors liv. Det är ingen motsättning utan ett samband som finns i Guds rike mellan helheten och enskilda människor.

Utifrån detta tror jag för egen del att en av de viktigaste bitarna på New Wines sommarkonferens i Vänersborg var det budskap som Danny Silk hade med sig. Han visade en profetisk bild av tjänstegåvorna där fem hästar, olika varandra sprang fram med en örn svävande ovanför sig. Ingen kunde säga vem som ledde, ingen utmärkte sig på de andras bekostnad och alla hade örnen, Anden, den profetiska gåvan som ledde dem framåt. Danny poängterade att upprättelsen av tjänstegåvorna inte handlade om titlar och makt utan om något nytt.

Det finns två stora drag i det nya som jag vill nämna. Det första handlar om att församlingen får ett nytt centrum och en ny förståelse av sitt uppdrag. En ny självbild växer fram både hos den enskilde kristne och i gemenskapen. Bilden av att vara älskade och utvalda av Gud, Guds barn, söner och döttrar med arvsrätt till vår himmelske Far. En identitet där det inte handlar om vad vi gör utan vilka vi är. Vi går från en verksamhetsorienterad gemenskap till en närvarocentrerad. Gemenskapens uppgift blir nu att tillsammans urskilja var Gud är och vad han gör, för att kunna samlas kring hans närvaro. Det innebär att focus flyttas från oss till Gud. Tillsammans, och det är nyckel, kan vi med större precision urskilja var Gud är och gör vilket kommer att förändra allt. Plötsligt handlar det om något som bara Gud kan ge och som han ger fritt och för intet, nämligen gåvan att se i tro. Det ger församlingen ett nytt beroende av den helige Anden. Utan Anden är det omöjligt att känna igen Guds närvaro. De gamla strukturerna skakar nu i grunden i våra församlingar. De gamla och det nya går inte att förena. Bara de som är beredda att släppa kontrollen över sina liv och sin tjänst kommer att ha förmågan att se vad Gud gör. Gamla meriter och positioner är inte till någon hjälp och det innebär en väldig omställning för alla. Ju mer en människa låter Guds ord stämma tonen inom sig, lovsången ljuda i hjärtat och bönens Ande får rumstera i den enskilda kammaren desto mer kommer man att känna igen Guds närvaro. Jag tror att smärtan och förvirringen som många idag känner kommer av att det inte längre fungerar att var kyrka på det gamla sättet. I en aspekt blir församlingen som förening satt helt ur spel. Det konstruktiva samtalet handlar inte längre om vad vi vill, våra planer eller vad vi tror människor behöver utan om vad Gud gör. Det helt avgörande blir hur vi lyckas forma en gemenskap som följer honom och låter allt uteslutande handla om det.

Det andra som jag känner igen är att Gud nu håller på att upprättar tjänstegåvorna på nytt och lär oss hur dem förhåller sig till varandra. Varje kristen är smord av den helige Ande och människor längtar idag efter att få följa smörjelsen. Jag tycker mig ha sett en helt ny hunger och iver i vårt land efter Gud och det nya som han för med sig. Det innebär att vi först nu är redo att låta Gud leda oss och ta emot det han vill ge. Församlingen behöver alla tjänster som Gud ger och vi behöver smorda människor som är villiga att tjäna. Det är Anden vi ska följa och vill följa. Den helige Ande i människor och inget annat. Därför behöver församlingen vara ett växthus där vi tillsammans låter människor växa i smörjelse och där gemenskapen i sig blir korrigerande men framförallt uppmuntrande och frigörande. Det gamla sättet att leda har handlat om makt och position. Ett hierarkiskt sätt där toppen på pyramiden format gemenskapen och bevarat och bevakat positioner.

Jag tror att Gud nu håller på och upprättar de fem tjänstegåvorna och för oss är det en viktig del av vår kallelse. Både att forma en gemenskap som präglas av detta nya men också att vi skall få vara med och träna och utrusta andra i sin tjänst. Det är en del i vår profetiska kallelse att vara med och urskilja, befria och smörja människor till tjänst. Den nya strukturen är inte uppbyggd vertikalt efter ett hierarkiskt mönster utan är horisontel till sin grund. Där Anden i ledarskapet ger en känslighet att gå framåt sida vid sida och där smörjelsen, det profetiska ordet och övriga Andens gåvor gör att vi kan följa Anden och Andens ledning. Det för med sig en helt ny nivå av överlåtelse till varandra och öppenhet för Gud. Det behövs samtidigt ett mycket större mått av insyn i varandras liv. Ledarskapet behöver vara en gemenskap lik den som rådde under församlingens första tid och som vi läser om i apostlagärningarna. Där talas det om att de hade allt gemensamt och räknade inte något som sitt eget.

Danny Silk utmanade oss med att lyfta fram att församlingen har apostlarnas och profeterna som grund.  Det säger något om relationerna inbördes mellan tjänstegåvorna och de utmanar en församlingssyn som i stor utsträckning präglats av herdetjänsten, Den nya vinlägeln har till uppgift att bära kraft så att Guds vilja i större utsträckning kan ske på jorden såsom den sker i himlen. Församlingens främsta uppgift är att bära Guds närvaro. En sådan församling kan inte präglas av människofruktan utan måste i allt först söka Guds rike. Där handlar tjänsterna om att leda församlingen till att orientera sig efter var Gud är och följa honom där han går.

 Till slut vill jag nämna något som varit väldigt levande för mig de senaste veckorna. Det är vikten av att vi tillsammans prövar det vi tror kommer från Gud. Urskiljningens gåva är oerhört viktig i det nya. Allt det som växer fram nu är inte från Gud och alla under som vi tycker oss se är inte Guds verk och inte heller kommer alla tilltal och profetiska bilder från Gud. För att vi skall hamna rätt måste vi vara noggranna i vår prövning. Där är tiden är en viktig prövosten vid sidan av urskiljningens gåva och Guds ord. Tiden kommer att utvisa vad som är av Gud och inte. Tiden innebär också att vi lyssnar på erfarenheterna från fäderna och mödrarna som gått före oss och låter dem vara ett instrument för vår navigation framåt! /Hans

Hörde jag rätt? Reflektion efter New Wine sommarkonferens i Vänersborg 2013

"Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig." (Jes 60:1)

Förra veckan hade vi New Wines sommarkonferens i Vänersborg. Konferensen hölls i den stora bandyhallen Arena Vänersborg och det var första gången som New Wine var där. Själva platsen innebär att New Wine intar en Vision som kom för flera år sedan. 1200-1500 människor har varit med men det finns potential för många fler. Tillväxtpotentialen i lokalerna var ett profetiskt budskap bara det. När vi får vara med och söka visioners uppfyllelser är vi delaktiga av ett skeende där Gud verkar. Jag tror det gäller också oss som var med från Lysekil. Vi var 30-40 människor som varit med under konferensen och jag har sett hur många har blivit starkt berörda av Gud och fått vara med och betjäna andra. När vi som kristna rör oss i en miljö där Gud är påtagligt närvarande så är det lätt att be, lätt att tro och lätt att förmedla helande, kraft och profetiska tilltal.

När vi samlades till bön kvällen före konferensen var det flera deltagare, oberoende av varandra, som erfor eller såg Guds närvaro komma och inta Arenan. I en våg eller virvelvind kom den himmelska härskaran till platsen. Erfarenheten av Guds tyngd och helighet kändes tydligt av många av oss som var där. Vid flera tillfällen under konferensen har detta upprepats inte minst under lovsången. Under veckan har detta varit något som Gud gång på gång visat mig och talat till mig om. När Gud är närvarande på det sättet är det lätt att följa och börjar man spana efter hans närvaro, hans ”vinkar”, leder det till konkreta handlingar och konkreta resultat. Återigen har jag blivit påmind om att Gud älskar att bli kött ibland oss. Att bli närvarande på ett konkret sätt med tydliga konsekvenser och nedslag.

Mycket av undervisningen har handlat om vad en gudsrikeskultur är och vad det innebär att Gud regerar. Det jag tror mig hört är en kallelse att leva i denna närvaro och bära denna närvaro i vår församling och vår stad. Det kommer att innebära stora förändringar i församlingarna men kyrkorna kommer då också att påverka sina städer på ett radikalt nytt sätt.

Ett profetiskt budskap som en av mötesdeltagarna fick var att både enskilda människor och församlingar var brinnande ljus men en lampskärm hindrade ljuset på sidorna. Ljuset lyste bara rätt upp och budskapet var att Gud ville i lyfta bort denna lampskärm. Jag tror att det var ett budskap till hur vi skulle leda betjäningen på det kvällsmötet, men det fanns mer än så i bilden. Jag tror att den eld och gudsnärvaro som vi känt här i Lysekil under våren och som många församlingar runt om vårt land också vittnat om har inneburit en påtaglig förnyad erfarenhet av ljus och härlighet. Det är fr.a. i lovsången, bönen och betjäningen som vi sett det. Kontakten mellan himmel och jord har förnyats, intensifierats och vi har sett under och tecken i våra samlingar i en helt ny dimension . När Gud får avlägsna skärmen kommer ljuset att lysa ut i våra städer och skingra mörkret.  Guds närvaro blir då påtaglig på gator, torg, skolor, arbetsplatser, idrottsanläggningar och köpcentra. ”Församlingen är en termostat inte en termometer”, sa Danny Silk på ett av sina seminarier. Gud vill använda den lokala församlingen för att förändra vårt samhälle och vår kultur.

För att denna transformation skall ske behöver mycket förnyas och förvandlas. Jag bär med mig några punkter som jag blivit påmind om under veckan. Dessa är inte bara något vi sträcker oss emot i framtiden utan också något som Gud i allra högsta grad skapar förutsättningar för nu:

1.       Mer av Guds kraft och mindre av verksamhet i våra församlingar. Många människor knäar under allt som måste göras för att hålla församlingarna flytande. Perspektivet måste ändras så att församlingen bara gör det Gud säger och ger kraft till. Att se vad Gud redan gör och följa med i det. Gud uppenbarar sin vilja i Ordet, i bibeln och genom profetiska tilltal. Till det ordet är Gud alltid villig att ge sin Ande och kraft. Den avgörande frågan i allt församlingsarbete blir då: Vad gör Gud nu? Vart känner vi igen hans närvaro? Hela bibeln visar att Guds folk är ett folk lett av Guds Ande, Guds närvaro.

2.       Vi behöver fokusera på vad Gud gör och inte på vad han inte gör. Mycket av Danny Silks undervisning handlade om hur vi kan etablera en annorlunda kultur präglad av Guds närvaro. Där vi hela tiden uppmuntrar och försöker se det som Gud gör i människor vi möter. En profetisk kultur där människor hela tiden vägleds och befrias till tjänst genom att Guds tilltal får kalla fram och putsa av guldet i människan. Om Gud inte är en kritisk, straffande Gud utan den gode Fadern så är vår uppgift som hans barn att se och möte människor med Guds ögon och med hans hjärta. Det är intressant att ett av den ondes namn, Satan betyder just anklagaren. Hur ofta är inte vi, i Guds namn, våra bröders anklagare och därmed allierade med fel makt. Kan vi överhuvudtaget föreställa oss en miljö där uppmuntran är det viktigaste och att se varje människa och bedöma varje sammanhang utifrån Guds perspektiv. Jag tror att det skulle sätta oss fria till att verkligen kunna förvandla våra städer. Vi skulle bli lika attraktiva för människor som ett ljus är för insekter i sommarnatten.

 

3.       Det tredje och sista jag vill dela är att församlingen är kallade att helt bryta med världens sätt att regera och utöva makt. Gud har utmanat oss den gångna veckan och talat om att våra hierarkiska strukturer begränsar oss och låter oss bara använda en liten del av den potential vi har i gemenskap med honom. I en miljö där Gud regerar finns fullständig frihet. Där kan vi växa in i det liv och den kraft som Gud gett oss. Där är inte ålder, kön eller bakgrund det som definierar vår tjänst eller potential. Gud vill i varje människa som genom tron på Jesus blivit ett Guds barn gjuta mer kraft än vi kan drömma om. Därför tror jag också att vi kommer att få se barn och ungdomar utföra kraftgärningar som vi andra aldrig sett. Jag tror att när vi avvisar denna världens definition av makt så kommer vi att få en gemenskap där smörjelse blir det viktiga. Auktoritet kommer att ges åt dem som Guds Ande vilar över. Inte auktoritet över andra människor utan över det onda. Församlingen är kallad att följa smörjelsen... Vi har varit så upptagna med frågan vem som skall bestämma att vi blivit blinda och missat vad vårt uppdrag är. Att göra Jesus gärningar genom att i Andens kraft förkunna de goda nyheterna. Utan Guds kraft kan vi inget göra men med hans Ande är inget omöjligt. I församlingen reser Gud upp män och kvinnor, unga och gamla som har en sak för ögonen och en längtan i sitt hjärta: Att få se Guds vilja ske här såsom den sker i himlen. En församling av äventyrare och hjältar som söker Guds rike före allt annat och som är bärare av en gudsnärvaro som kommer att tränga undan fienden överallt där de går fram.

Jag har redan fått flera vittnesbörd från deltagare på konferensen att när de kom hem så bar de med sig mer av detta och människor har blivit frälsta och helade som följd!  /Hans

Anden vill leda oss till ett större beroende av Jesus

”Vem är hon som kommer hit upp från öknen, stödd på sin vän” (HV 8:5)

Vi lever i en mycket spännande och avgörande tid nu. Här i Lysekil har vi under detta år sett flera av Guds löften till oss uppfyllas och vi har under våren talat om ett paradigmskifte.  En ny nivå av Guds närvaro vilket fört med sig en helt ny verklighet. Vi ser många fler tecken på Guds rikes närvaro än vi gjort tidigare och mycket som varit omöjligt förut händer nu regelbundet ibland oss. Vi kan känna igen Guds Andes ledning på många områden inte minst i våra gudstjänster.

Under de senaste veckorna tror jag att Gud talat till oss om att Anden leder oss djupare in ett beroende av Jesus och att Gud gör något verkligt avgörande i det fördolda med oss. Det är Jesus som har ”getts all makt i himmelen och på jorden” (Matt 28:18) och det är under hans fötter som ormen krossats. (1Mos 3:15). Det är Jesu namn och person som får fienden att fly.  När Jesus växer till i oss innebär det också att fler områden och starkare fästen läggs under Jesu makt. Jag tror att öknen är platsen där detta sker och jag tror att öken är något som Anden leder oss in i och igenom för att vi skall komma ut ”stödd på vår vän”, i hans kraft och auktoritet.

När Jesus hade blivit döpt i helig Ande vid Jordan ledde Anden honom ut i öknen. I öknen mötte han Djävulen och genom Guds Ord besegrade han honom. Därför skriver Lukas: ” I Andens kraft vände Jesus tillbaka”. (Luk 4:14) I öknens ensamhet visade sig Jesus helt lydig och beroende av Fadern och hans ord. I Andens kraft, inte sin egen, återtog han den auktoritet som Adam genom olydnad lämnat ifrån sig till Djävulen. Människosonen kommer ur öknen smord av helig Ande och kraft, Messias, konungen inför vilken den onde nu är maktlös. Ur öknen med Andens kraft.

Israels folk hade långt tidigare gått samma väg ledda av Anden och inte förrän de var fullständigt beroende av Gud kunde de gå in i landet. Haltande och avklädda sin egen duktighet och kraft intar de landet, ”stödda på sin vän”. Jakobs förvandling till Israel och hans brottning med Gud i öknen innehåller ett liknande mönster. När Elia genom ökenvandring kommer till Guds berg möter han en ny dimension av Guds närvaro. Det får till konsekvens att ännu mer av Guds kraft bryter in och en tid då Guds tilltal på ett ännu mer konkret sätt förverkligas. Vi vet med vårt intellekt att det inte är genom vår styrka och kraft Guds rike kan komma utan genom Guds Ande.(Sak 4:6) Men jag tror att Gud nu leder oss in i och igenom öken för att vi som Guds folk skall få en djupare och större erfarenhet av kraft och auktoritet. Ett liv där Jesus ärt större och verkligare i oss så att det onda måste fly.

Det betyder inte att vi kommer att vara utan Guds närvaro eller behöver bli förvirrade i öknen men vi kommer att komma haltande ur brottningen med Gud liksom Jakob. När Guds Ande leder oss in i vår öken är det för att vårt högmod, tron på vår egen förmåga skall få sig en knäck och när vi kommer ur detta så är vi i större grad burna och beroende av vännen.  Det är nödvändigt för att Jesus skall få den plats som är nödvändig för att Guds rike skall gå fram,

 

Jag har planterat frön av det Afrikanska Baobabträdet här hemma efter återkomsten från Tanzania och det har varit både en profetisk handling och ett tilltal till mig. En påminnelse om vad Gud gör i det fördolda, under ytan ibland oss och som snart kommer att visa sig. Men i den enkla handlingen att plantera ett frö ligger vetskapen om att hela den genetiska koden för en av världens största och uråldriga örter (det är inget träd utan en ört), nu genomgår ett groende och utveckling, vilket snart kommer att bli synligt för ögat och känt av alla som ser det. Jag tror att detta är vad Gud gör nu i församlingen, både med oss enskilt och tillsammans. Det sker i det fördolda men snart bryter det igenom ytan och blir synligt för världen.

Har jag rätt kan vi förvänta oss både en tid av väckelse och en tid av konfrontation. Det var det som skedde när Jesus kom ur öknen. Vi kommer att få se ännu mer segrar och murars fall som när Josua intog Jeriko och en tid av väckelse och tillväxt som i apostlagärningarnas första tid. Men vi behöver vara medvetna om att det kommer att bli motstånd, mycket motstånd även nära oss. Det jag tror Gud säger är att vi inte har något att frukta. Det kommer att bli annorlunda när vi nu kommer att gå vidare, steg för steg stödd på vår vän Jesus!  /Hans

 

Vi har mycket att lära av den Lutherska kyrkan i Tanzania

Under två veckor har en grupp från bibelskolan i Lysekil besökt Tanzania och Dodoma stift. Vi har mött stiftsledningen och vi har varit en del av en evangelisationskampanj i Chitego. Chitego är en församling som består till största delen av massajer.Under fem dagar umgicks vi med massajerna och hade evangelisationsmöten ute i bosättningarna. Vi medverkade i gudstjänster, samtalade med präster från stiftet och fick be för många människor. Fyra saker tror jag Gud har strukit under med rödpenna för mig när vi varit i Tanzania. Fyra saker som Gud påmint mig om och som är välsignelser från Gud för att kunna leva ett liv fyllt av den helige Ande och som är nödvändiga om vi skall forma en kultur där Guds rike växer till ibland oss.. Att få förmånen att tillbringa några veckor bland mäniskor som så kollektivt tar sin tro på allvar utmanar vår västerländska kristna kultur. Det är inte bara en tro som genomsyrar hela livet utan också en tro som hela tiden och överallt är levande. Tron som vi mötte var okomplicerad och självklar. I sin direkthet var den fylld av Guds kraft och visade på ett övernaturligt liv på ett jordnära sätt. Det gör att kyrkan ständigt lever i en miljö där tron är det viktigaste och där människor räknar med Guds närvaro och omsorg. Vi såg mycket som jag ställer mig tveksam inför och den tanzanska kyrkan är långt ifrån felfri. Så inte heller församlingen i Chitego. Med ett försök till profetisk blick vill jag gräva fram guldet och rikedomen ur den Afrikanska myllan där ute på massajsteppen i de centrala delarna av landet.

Våra trossyskon lever i ett pågående lärjungaskap där allt som sker ses i ljuset av Guds storhet och närvaro. Frågan om vad vi kan lära oss av dagens händelser är hela tiden viktig för dem. Vad vill Gud och vad säger han just nu i det som sker. Allt kan bli ett samtal med Gud och med andra i ett försök att förstå Andens ledning.

Den första välsignelsen till oss är:
1. Tron på kraften i Guds Ord
Bibeln är inte bara den självklara auktoriteten i lärofrågor och livet utan bibelns ord är centrala hos de flesta troende. Det finns en förväntan på att Guds kraft verkar genom det lästa och förkunnade ordet. Gud har under resans gång verkligen påmint mig om att han alltid är villig att ge sin Andes kraft till varje löfte och tilltal i ordet så att det fullbordas. En församling som är grundat på ordet, hör det och gör efter det kommer också att ha Andens kraft. Läs ordet, tro som det står och låt ordet alltid vara i din mun och dina tankar så kommer ordet att verka Guds vilja i dig. Jag tror att Gud vill ge oss en ny nyfikenhet på och glädje i att läsa bibeln.

2. Det andra är bönens centrala plats i vardagslivet.

I alla situationer så ber man intensivt och på allvar. Tron på bönens makt mötte vi i alla sammanhang. Det innebär att man inte bara pratar om bön utan man ber och man ber tills det är färdigt. Också på bönens område tar man Gud på orden. Man ber, söker och bultar tills svaret kommer. Det Gud har strukit under för mig när det gäller bönen är vikten av att be igenom, att be tills det är färdigt och inte sluta eller ge upp för tidigt. Bön får ta tid också förbön för människor. När vi inbjöd till förbön i den anglikanska kyrkan i Chitego var hela församlingen delaktig och tålmodig även om bönen tog lång tid. Tiden var inget problem utan när några bad och betjänade människor så var det viktigt. Gud var närvarande och då var det han som satte agendan och förfogade över tiden. En intressant tanke för en tidsjagande västerlänning.

3.Välsigna nummer tre är: Tillbedjan och lovsångens plats i vardagen.

Vi vet att tillbedjan är a och o där Gud är närvarande och vi har prioriterat tillbedjan i vår församling ändå finns det här en dimension som är viktig utifrån mötet med massajerna och deras tro. Vid varje bosättning som vi höll möten vid fanns det barn och vuxna som inte förtröttades på att tillbe Gud. Gång på gång mötte vi en sång "utan slut". Vi vet att Herren tronar på vår lovsång men förstår vi på djupet vad det innebär att det praktiskt taget alltid pågår en lovsång. Ibland sker den gemensam och offentlig men ofta ligger den i bakgrunden som ett brus av tillbedjan. Lova Herren ständigt har fått en ny innebörd för oss. Vi behöver se hur detta inte bara har med församlingens verksamhet och gudstjänst att göra utan det handlar om våra hem, våra arbeten och vår skola. Jag är övertygad att Guds Ande rör sig, ”som hemma”, på ett helt annat sätt bland ett lovsjungande folk. Jag tror att det är mycket närmare till helande i en lovsjungande miljö för där Gud tillbedes sker hans vilja. Kopplingen till Guds tron som lovsången ger visar sig både i den andliga kampen och i formandet av vår tro. Där Guds storhet, nåd och kärlek ständigt besjungs flyr fienden och mörkret ger vika.

4. Bland massajerna lägger man stor vikt vid det personliga mottagandet av Jesus.

Att bekänna Jesus som Herre och vända sig bort från andra krafter är viktigt. I en miljö där den personliga bekännelsen är viktig blir också vittnesbördet och berättelsen om Jesus central. Jag tror att evangelisation ligger på Guds hjärta just nu. Det är tid för oss att med våra liv och våra ord berätta om Jesus så att ingen går förlorad. Tror vi på bibelns ord, på bönens makt och tillber Jesus tänds en eld som utgår från Faderns hjärta i oss. Den helige Anden brinner av Faderns kärlek att låta människor, som är på väg bort från honom och som därmed är på väg att gå evigt förlorade, få syn på Jesus. Han brinner för att de skall lära känna Jesus så att de kan  ta emot honom. Den Lutherska kyrkan i Tanzania är en av de snabbast växande Lutherska kyrkorna i världen och den drivs av en längtan att se människor komma till tro på Jesus. Måtte den ivern få sitt fulla grepp om vår församling.

 

Vi har upplevd en andlig gemenskap i tron på Jesus som har varit stark och upplivande. Kyrkan är så mycket större än vi kan tänka och överbrygger mänskliga hinder och skillnader. I mötet med våra syskon i tron i Tanzania har Gud talat om den härlighet som den trogna världsvida kyrkan har. Sista kvällen i Chitego när vi bad för David, massajen som gått igenom många prövningar och förlorat allt han ägde i oroligheter så sent som i påskas, visade Gud på detta. I en stor ring stod svenskar, massajer och människor från andra stammar hand i hand under den mest magnifika natthimmel jag någonsin sett. När bönen och välsignelsen klingade ut var där en gudsnärvaro som gick och ta på. Alla vi som var med var oändligt rika fast vi kom från såvitt skilda förhållande man kan tänka.  I den Afrikanska natten och i det ögonblicket var vi "ett hjärta och en själ" och vi som Guds barn fröjdades över Faderns kärlek och kärleken mellan syskon i tron på Jesus./Hans