Med stor kraft följer stort ansvar

”Saliga de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det” Luk 10:23

Dessa ord har kommit tillbaka till mig några gånger de senaste dagarna. Det finns något i det som sker med Guds rike i vårt land i dessa dagar som många har väntat på och i längtan bett om tidigare. Det finns något nytt nu, märker ni det inte?                                                                                                För ganska många år sedan såg jag en bild av en stor ängel som satte sina fötter på berget utanför Lysekils kyrka. Om den bilden var från Gud innebar den något mycket viktigt för det andliga skeendet här. Jag såg att Gud hade sänt sin stridsman, sin budbärare för att bistå Guds folk. För att kämpa för det och vägleda det. Det var inte bara min bild, utan flera oberoende av varandra starka tilltal om detta. När jag ser tillbaka på det inser jag att något nytt blev tillgängligt då och ett skifte ägde rum. Jag tror det blev lättare att bruka Andens gåvor. Det fanns mer uthållighet i bön och lovsång och vi fick nya visioner för att organisera förbönstjänst, utrustningsdagar, profetskola, bibelskola och det fanns mer kraft tillgänglig på något vis. Drömmar och visioner växte fram om ett fördjupat socialt arbete. Det hade tagits initiativ tidigare men då blev de så småningom mer konkreta och nya diakonala arbetsområde växte fram. Dessa visioner präglar idag vår församling, våra verksamheter och gudstjänster. Något av himlen blev mer närvarande. En dimension av Guds rike kom som många bett om och längtat efter. När Gud uppenbarar sin vilja i profetiska ord och bilder, i drömmar och visioner behöver vi, efter vederbörlig prövning, ta emot dem och handla på dem. Jag upplever att Gud manar mig att vara mer noggrann nu i att försöka förstå vad Gud gör och att ta ett steg vidare, ut på djupt vatten. Steg som vi inte behärskar och där vi är fullständigt beroende av att ha blicken fäst på Jesus. Utan honom kan vi ingenting göra.

I berättelsen där Petrus går på vattnet, Matt 14:22ff, finns det många lärjungar i båten, men det är Petrus som säger: ”Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet”.  Det är han som, när Jesus säger kom, kliver ur båten och närmar sig Jesus. Det omöjliga blir möjligt. Guds rikes verklighet ger auktoritet och kaosmakterna är plötsligt under Petrus fötter. Så länge han ser på Jesus. Jag tror att när Guds rike går fram, tydligt och märkbart i vårt land så kallar Gud några att vara likt Petrus. Till att gå ur båten och höra Jesus röst och handla på den. Lysekils församling har den kallelsen. Vi är inte ensamma om det men jag tror att vi har hört den och tar honom på orden idag. Det är inte längre ett liv på denna världens villkor och det handlar inte om att gå i ledband efter denna världens furste utan att höra Jesus röst och i Guds barns frihet leva ett övernaturligt liv. Det är det naturliga livet i Guds rike. Det rike där Guds vilja sker och det onda får ge vika!

När Gud talar till oss, i gudstjänster, bönesamlingar etc. är det viktigt att vi väger hans ord noggrant. Ett kunskapens ord om helande innebär att Gud uppenbarar en nöd hos någon människa för att det skall bli en skillnad i hennes liv. Guds rike innebär att den sjukdom, som andens gåva visat på, nu skall få ge vika. Därför att Gud har makten. Det är innebörden i att Guds rike är närvarande. Handlar vi därefter? När Gud aktualiserar ett ord ifrån Bibeln eller ett profetiskt tilltal, genom sin Ande, när vi är samlade, tar vi då emot det som om han stod mitt ibland oss? Vi är inne i ett skeende här i Lysekil där profetiska bilder, kunskapens ord, drömmar och visioner är vanliga. Jag tror att Gud samtidigt vill varna oss från att ta för lätt på dessa tilltal. Den som hör och ser mycket behöver också förvandlas i tro och handla därefter. Med uppenbarelse och kunskap kommer ansvar! Det är när vi ser Guds rike gå fram som vi kan gå vidare och ”erövra” nya området som tidigare var fullständigt omöjliga.

Åter till Lukas 10. Jesus sänder ut de sjuttio med befallningen: ”Bota de sjuka i den staden och säg till folket: Guds rike är nu hos er.” 10:9  Sedan kommer lärjungarna tillbaka glada och förvånade över att de hade auktoritet över de onda andarna när de agerade i Jesu namn. v.17 När de sedan var ensamma med Jesus så berättar han liknelsen om den barmhärtige samariten. Lukas knyter ihop dessa berättelser och jag tror Jesus vill göra oss uppmärksamma på detta. När Guds rike är närvarande och vi får se många kraftgärningar så hänger det ihop med kallelsen att vara barmhärtig och konkret kärleksfull mot de förföljda, slagna och utstötta.  När väckelsen eld brann i Paulus fotspår så fick han befallningen av apostlarna att stötta de fattiga i Judéen. Jag tror det här finns något som Gud sätter fingret på och det är att när hans rike går fram blir också mörkret och kylan starkare i de delar av "denna värld" som inte vill ta emot. Konfrontationen blir tydligare och jag tror att det är bl.a. det som visar sig i den ökade intoleransen och främlingsfientligheten i vårt land. Guds rike och denna världens rike ligger i strid med varandra och Jesus manar oss därför, samtidigt som vi ser mer av Guds rike, att öppna våra hjärtan för den slagne. Lika väl som Guds rike går fram i mellan östern och den arabiska världen så blir brutaliteten och förföljelsen mot de kristna mycket värre. Jag tror att tystnaden och handlingsförlamningen kring detta  som sker i Irak, Syrien, Nigeria m.fl. andra ställen beror på att denna världens furste förblindar människor. Men kyrkan, som är världens ljus, kallas att med kraft och generositet öppna sina hem, värdshus och sin plånbok för att göra skillnad. Det hänger ihop. När vi ser att den lidande kyrkan, är Kristi sårmärkta kropp, så finns frälsning, försoning, helande, frid och liv i att tjäna och betjäna den som drabbats av rövarnas härjningar. Här tror jag att vi skall ta Jesus bokstavligen på orden. Det är vad den profetiska församlingen gör!/Hans

Jag ser guldet!

I helgen hade vi församlingsläger med temat ”Den stora familjen”.  Tanken var både att samlas kring vilka vi är som Guds barn, se att vi hör ihop som en familj och att hjälpas åt att hitta det stora, dyrbara och fantastiska som Gud lagt ner i var och en av sina barn.  ”Jag ser guldet” var ett genomgående uttryck som fanns med. Tanken kommer från liknelsen om skatten i åkern. ”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern.” Matt 13:44  Gud har kallat oss att vara en profetisk församling och Gud har på många olika sätt talat om att i en kultur som är formad av gudsrikets värderingar och anda så är vår första uppgift att finna skatten och lyfta fram den. En miljö där gåvor och talanger, i mångfald får friläggas, uppmuntras och stärkas. En kreativ miljö där Guds barn lever i frihet. Den frihet lockar oss att göra hjältedåd, upptäcka nya områden i Guds rike och friheten hjälper oss att tro att ”med Gud är ingenting omöjligt”. Det uppmuntrar äventyrslusten och pionjärsanden som Gud lagt i människan och som är skapelsegiven. Jfr 1 Mos 1:28  Under lägret hade vi en skattjakt och jag tror att den var lite av en profetisk handling. Hela församlingen tillsammans sökte ledtrådar, använde förmågor och gåvor för att gemensamt hitta skatten. Detta skedde i olika grupper men när kistan skulle öppnas var alla tvungna att ha funnit varsin nyckel. Det jag tror Gud gör nu är att ge församlingen en förnyad glädje i varandra, frihet att växa i allt det som Gud gett och lagt ner i oss, ”när ni samlas har var och en något att ge” 1 Kor 14:26, och därmed som gemenskap en förnyelse i den helige Anden. Denna förnyelse kommer att förändra församlingen radikalt och innebära en förnyad Gudsnärvaro och kraft att göra det Jesus kallat oss att göra.

Inför en av våra mässor här såg jag en bild av en stor järn spik. En hammare slog med kraft på stocken nära spiken och allt vibrerade av kraft men spiken slogs inte in. Vi kan glädjas av kraft, imponeras av den men om den inte träffar spiken är det förgäves.  Förra veckan lyssnade jag till Bruce Collins när han mötte New Wine ledare i Sverige och hans budskap var; Fokusera, fokusera, fokusera! Låt det viktigaste vara det som fångar era hjärtan och som ni lägger ner er kraft på. För att hitta skatten, guldet behöver vi i församlingen få ett rätt och gemensamt fokus. När vi fäster våra ögon på Jesus ”trons upphovsman och fullkomnare” Hebr 12:2, kommer Anden oss till hjälp och vi får kraft att göra det Jesus säger att vi skall göra. Förkunna budskapet om riket genom att bota de sjuka, befria de fångna och förkunna ett glädjebud för de fattiga, göra alla folk till lärjungar och träna dem till att bli ambassadörer för Guds rike. Jfr Matt 10, Mark 16:15ff, Matt 28:18ff

Detta för mig fram till något som Gud talat till mitt hjärta under en tid och det har med timingen att göra. Jag har hört om och sett många bilder nu som talar om ”öppna dörrar”, ”öppna förråd” och ”öppna skattkamrar” och som talar om att det är tid nu.  I bibeln talas det om att tiden är inne och ibland funderar vi på är tiden inne nu? Är det 70 år till friheten? Måste det ena eller andra först uppfyllas för att ett genombrott skall vara möjligt? Jag tror att Gud påminner oss om hans perspektiv. Det finns ett redan nu och samtidigt ett ännu inte. Allt är tillgängligt i Jesus här och nu. Han håller inget tillbaka. Vi behöver inte vänta och samtidigt så kommer det att komma mer, det finns ett ännu inte. Jag tror det är viktigt att hör att Jesus säger att det är tid och att han inbjuder oss att gå nu. Inför det här året, vilket jag skrivit tidigare om, har Gud talat om att det är tid att inta landet. Det är tid att fokusera och det är tid att göra det han säger. 

Jag såg en bild, fick en tanke, när jag var ute och gick i morse. Det var Jesus som hade en spira i sin hand. Tecken på hans makt och auktoritet. Denna spira gav han i vår hand. Med detta tecken är vi inte slavar under omständigheter eller måste ge efter för någon enda makt eller kraft. Vi kan gå fram och ta initiativ och etablera hans makt i varje omständighet och sammanhang. Vi är inte längre slavar utan barn till Kungen och vi kan göra allt han talar om!/Hans

Det finns mer - men kräver mod

Denna sommar har varit fantastisk på många sätt. Det var längesedan vi fick njuta så mycket  av värme och sol. Det kommer att vara ovärderligt både för folkhälsan och humöret på oss alla fram i höst och vinter.  Det finns så mycket att glädjas och förundras över och samtidigt, torkan har lett till den största skogsbranden i modern tid i vårt land. Värmen i vattnet har gjort att drunkningsolyckorna är många fler än de senaste åren. Jag säger inte detta för att förta glädjen utan på att göra oss uppmärksamma på oönskade konsekvenser också av det goda och härliga som vi längtat och bett om.  Både vi och naturen har kanske svårt att handskas med sådana omständigheter. Det har lett mina tankar till att fundera över vad som sker när Gud sänder väckelse eller när hans rike bryter igenom med så mycket godhet och välsignelse mitt i en ofullkomlig värld.  Ibland när vi ber om något så får vi mer än vi förväntat oss och vi lever i en tid då Gud kommer att ge oss mer och detta mer kan vi inte helt hantera. Rent konkret har vi bett om kraft och när Gud utgjuter sin kraft blir det ”över” vår förmåga.  Vi har under året tagit emot många bilder och tilltal om vind och eld, men när stormen väl kommer för den oss dit den blåser vare sig vi vill eller inte. Elden sprider sig och vinden för den till både önskade, oönskade och oanade platser. Ibland har vi sagt att Gud är försiktig med oss och att Anden är en gentleman som bara kommer på inbjudan så mycket vi vill. Kanske det inte riktigt är så nu. Något måste gå sönder, brista och fullständigt förvandlas för att kunna bära och ta emot det som Gud har att ge.  Jag tror vi är i en tid där vi får det vi ber om inte efter våra mått och bedömningar utan efter Guds. Hans mått är fullkomligare och större än allt vi kan tänka eller greppa om. Jag tror Gud nu påminner oss om att det han gör och ger är mer och större än vad vi kan hantera själva. Det innebär också att det är med skräckblandad förtjusning Guds folk får röra sig i hans närvaro. Det finns inget vi hellre vill och samtidigt är det omöjligt, det sliter och drar, förändrar, spänner och bänder i oss. Detta sker till dess att Guds större verk får bryta igenom.  Det är en smärtsam process att förvandlas.

 

Några olika tilltal har kommit fram ibland oss de senaste veckorna.  För det första och som jag sagt så finns det en inbjudan till mer från Gud nu. För att kunna upptäcka det och ta emot det så leder oss Gud in i något som verkar ta slut och på vägar som tycks omöjliga att fortsätta på. Vi klara inte av det. Men där vid vägs ände, och först där, finns det en öppning, en spricka eller smal rämna, ett nålsöga. När en öppning vidare oväntat visar sig krävs det ett stort mod av enskilda att gå, tränga in i den.  När den som ser och har tro för det går vidare kan andra följa efter och då på andra sidan öppningen visar sig ett större landskap. Där någon gått före och banat väg är det många som plötsligt kan vandrar in i det nya och större. Att bryta igenom för med sig frihet och en ny erfarenhet. En erfarenhet av att vara bärare av ny kraft och en inre övertygelse. Jag tror att detta nu sker både med församlingen och enskilt med många. Det kommer att verka som om man kommit till en återvändsgränd eller till vägs ändå och då, först då, öppnar sig en väg att gå vidare.

 När Israels folk befriades ur Egypten var uttåget kanske det man vågade hoppas på. Befrielsen innebar att lämna Egypten. När sedan Faraos armé han upp folket vid Röda havet övergav hoppet de många. Ingen väg tillbaka och ingen väg fram. Klagan och uppgivenhet blev resultatet. Men Guds plan var större! Den handlade inte bara uttåget utan också om befrielse från Egyptens makt och hot. Därför talar Gud till Mose och befaller honom att räcka ut staven över vattnet och då öppnades vägen så att folket kunde gå över. Lydnad, mod och tro hos Mose öppnade en stängd väg för alla och när folket kliver upp från sjöbotten på andra sidan är Egyptens makt bruten och folket är verkligen fritt. Ingen hade bilden av att Gud skulle förgöra fienden och från den stunden jublar och dansar hela folket inför Gud och samtidigt bävar man för att Guds plan och Guds makt var så mycket större än man kunde hantera. Den följande ökentiden handlade om att lära sig att förhålla sig till Guds närvaro och Guds storhet. På samma gång handlade den tiden också om att hela folket skulle bli kända med Gud och familjära med hans närvaro och ledning. Israels folk blev där ett folk som uppenbarade Guds väsen i världen. Genom detta lilla folk besegrade Gud alla fiender hur stora och övermäktiga de än tycktes te sig.

Jag tror att detta är ett mönster som återupprepar sig på många sätt nu. Om världen skall få lära känna Gud och Guds väsen så måste hans folk formas av hans kraft och kärlek så att det syns att han som är med och i oss är större än han som är i världen. (Jfr 1 Joh 4:4) Detta är en tid då Gud gjuter mod i människor att gå vidare, trots att det verkar omöjligt för att uppenbara Guds rike och Guds närvaro i vår värld./Hans

En ny mantel - tankar utifrån profetiska tilltal på New Wine 2014

 

Efter 4 veckors semester återkommer jag med ett Navigera igen. Jag vill försöka sammanfatta några profetiska bilder och tilltal som kom i samband med New Wines sommarkonferens veckan efter midsommar. Dessa tilltal tror jag har betydelse för vårt land och känslan efter konferensen var att Gud lade en profetisk mantel, inte bara över deltagarna, utan över flera nyckelledare och församlingar. Denna mantel kommer att ha betydelse för den tid vi går in i och jag tror att vi kommer att se frukten av det under andra halvåret 2014. Det fanns en ny profetisk skärpa och djup som tog sig flera uttryck under konferensen. För det första märkte man det i lovsången och förkunnelsen. För det andra så var den personliga profetiska betjäningen som fanns i bönetältet något som uppmuntrade och byggde upp så många människor och för det tredje så fanns det en profetisk smörjelse över konferensen som yttrade sig i många samtal, förbönssituationer och i hela atmosfären i arenan som jag är övertygad kommer att förändra många sammanhang den kommande hösten. Här vill jag dela tre tilltal från Vänersborg som jag tror är viktiga.

Den första bilden är av en vulkan som får ett utbrott. Het lava rinner ner för berget och bränner bort det som varit och förändrar landskapet. I det nya landskapet finns det en ny bördighet genom askan som fallit och nya växter kommer snart att täcka ytan. Ett myller av liv träder fram. Det finns mycket som nu kommer att brännas bort och som inte kan bestå när Guds närvaro kommer att förvandla församling efter församling i vårt land. ”Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver så att de kan bära fram åt Herren en offergåva i rättfärdighet.”(Mal 3:2f) ”Tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus”. (1 Pet 4:17) Vi tror att vi kan göra vad som helst med och i kyrkan men kyrkan är Guds och han har fullständig kontroll i det som sker. Den tillbakagång som Guds församling har haft i vårt land beror till stor del på att församlingen övergett sin Herre och hans vilja. Istället har världens värderingar och människors åsikter satts på den tron som bara tillkommer Herren själv. När Guds löften kommer att infrias så börjar reningen, domen med Guds hus. Det är till och med något som Petrus uppmanar oss att glädja oss åt. (1 Pet 4:12f) Det innebär att vi under kort tid kommer att få se stora och omvälvande förändringar i svensk kristenhet och det är en nödvändig process för det Gud nu kommer att göra. När lavan, glöden från djupet bryter fram förändras landskapet och i den processen är det bara klippan, Jesus som vi kommer att kunna bygga vidare på. Men när det sker kommer kyrkan också att bli det ljus och det salt som är hennes uppdrag. Jag tror att Jesus talar om att rena sin kyrka, upprätta den och träda fram i och genom den i vårt land nu. Denna process medför också, som när askan täcker den stelnande lavan, att ett nytt landskap träder fram. Det kommer medföra en profetisk församling i vårt land. En församling som älskar Guds Ord och som lever av kraften av hans Ord och som blir bärare av hans Ord in i sin samtid. Vi kommer att se hur detta Ord kommer att bryta ned starka fästen. Fästen som vi trodde var omöjliga att inta. Målet är inte bara förvandlade församlingar utan ett förvandlat samhälle. Där Gud blir närvarande förvandlas allt av hans kärlek. Vi kommer att få se stora förändringar också inom media, politik och kultur. Dessa kan ta tid men de kommer när församlingen blir förvandlad av Guds "lava" och guldet träder fram.

Det andra tilltalet hämtar jag från Kris Vallotton, profet och pastor från Redding i Kalifornien som var en av huvudtalarna. Han hade ett profetiskt ord till vår nation. Han sa ”Sverige är kallad att vara ”peacemaker” och inte ”peacekeeper”. Vi behöver gå från människofruktan till gudsfruktan. Med Gud, trogna mot honom, har vi ett uppdrag att försona människor och nationer med varandra.  Men när vi försöker jämka samman alla människor och försöker att bevara fred utifrån mänsklig förmåga och utifrån människofruktan så har vi varken mandat från Gud eller möjlighet till framgång. Jag tror att vi har en kallelse som nation till att vara i försoningens tjänst men det är av vikt att kyrkan förvandlas av Guds kärlek och hans Ande för att detta skall bli möjligt. Kyrkan har ett enormt viktigt uppdrag som blir omöjligt om hon bara är en dålig spegelbild av sin samtid och inte en spegelbild av Guds rike.

Det tredje tilltalet delade en av våra skotska gäster med mig efter konferensen. Han hade sett tre bilder, tre scener som han trodde betydde tre olika år. Dessa scener var från samma plats, en fattig ökenpräglad by. I den första bilden fick kvinnorna gå lång väg för att hämta vatten för att ”vattna” byn. I den andra bilden så hade man borrat en brunn och vattnet gjorde att byn grönskade och det fanns vatten lättillgängligt för alla. I den tredje och avslutande scenen så drogs vattenledningar ut till stora områden och vattnet betjänade nya byar, nya sammanhang och väl utbyggt så var allt förändrat för hela området. Enligt Allan, som fick bilderna, så hade de att göra med förra året, detta år och nästa. Det var kopplat till New Wines konferens men jag tror att det finns en vidare tolkning som inbegriper ”levande” församlingar i hela vårt land. Jag tror att det var många ledare och aktiva i församlingar som blev uppmuntrade i Vänersborg och som överlät sig på nytt till Jesus och att göra det han säger. Jag anar att vi kommer att få se många nya brunnar nu. New Wine har som motto ”lokala församlingar förändrar nationer” och jag är tacksam över att få leva i denna spännande tid när detta håller på att ske./Hans

Kom Helige Ande!

"Awake, awake, oh north wind
Awake, awake, oh south wind; blow over me
Come, oh winds of testing
Come, winds of refreshing; blow over me

Let the winds blow, let the winds blow (7x)
Let the winds blow

Fling wide the door to my soul
Open up the door to my heart
Have your way, have your way
Have your way, yeah

I won’t be afraid; I will face the wind
I won’t be afraid; I’ll embrace the flame

Let the winds blow, let the winds blow (7x)
Let the winds blow

Fling wide the door to my soul
Open up the door to my heart
Have your way, have your way
Have your way, yeah

Take me through the fire, take me through the rain
Take me through the testing, I’ll do anything
Test me, try me, prove me, refine me like the gold
Like the gold"
By Misty Edwards

Andens vind blåser, märker ni det inte? Den tilltar i styrka och blåser liv, väckelse och hopp in över vårt land. Men alla vindar är inte från himlen. I en gammal lovsång sjunger vi ”jag vill vänta på den rätta vind” och ”när den kommer vill jag kasta mig ut”. Under den senaste veckan har många tilltal handlat om vind och det kanske inte är så konstigt i pingsttid. Men i media och i kulturbruset möter vi också kyliga vindar, vindar som har ett annat ursprung än himlen. Under sådana tider blir vi påminda om hur avgörande urskiljningens gåva är. Eftersom Anden framträder ”så att den blir till nytta” (1 Kor 12:7) och är Hjälparen som skall leda oss ”fram till hela sanningen” (Joh 16:13)  kan vi frimodigt be om Anden och lita på dess hjälp. Anden förhärligar Jesus och kastar ett förklarande ljus över Ordet så att vi inte far vilse. Guds vind, Anden kan värden inte ta emot och världen känner den inte heller. I bibeln så möter vi stormar som både är förgörande, som på Genesarets sjö eller när stormen kastar Paulus skepp mot land, och som är Guds vind som när den delar Röda Havet eller susar i träden som ett tecken för David. Bilder av att fånga vinden, få höjd av vinden, spänna seglen i vinden, flyga som örnen eller lyfta som en leksaksdrake talar om att Gud vill ge oss höjd, perspektiv men också vara vår kraft.

När Elia möter Gud på berget Horeb (1 Kung 19) så går storm, jordbävning och eld före Herren men det står att Herren inte var i dessa manifestationer, vid det tillfället. Jag tror att före varje större genombrott för Guds rike så föregås det av kosmisk kamp. Denna kamp uppenbarar både Guds kraft som bryter ner och rensar väg för det som kommer och kaosmakternas våldsamma motstånd och uppror mot Gud och hans tjänare. Denna kamp blir alltid kött och blod i den konkreta verkligheten. Saker slits loss, sönder och skakar. Det är som om vilddjuret också blåser både vind och eld ifrån avgrundens djup. Elias möte med Gud på berget hade föregåtts av stora segrar men också drottning Isebels dödshot. Trots gudsmannens många erfarenheter av Guds kraft och omsorg rann modet av honom inför hotet. Jag tror det är viktigt att Eliaberättelsen ger oss perspektiv så att vi inte ger upp. När Andens vind kommer känner Elia igen den och träder fram inför Gud. Han fångar vinden och i den uppenbarar Gud på nytt att han är Herre över alla omständigheter och historien. Han visar Elia att han ingalunda är ensam utan många tusen står vid hans sida och har inte böjt knä för fruktbarhetsguden Baal och dennes drottning Isebel. Detta trots att det var påbjudet enligt lag att dyrka avguden och hot om dödsstraff om man höll sig till Herren.

När Elia känner igen Gud i den stilla susningen är det som om Gud andas på honom. Modet, kraften och kallelse kommer tillbaka och han förnyas i uppdrag och får kraft att fullfölja Guds plan att förgöra det onda. Detsamma gällde lärjungarna, när Anden föll över dem på pingstdagen får dem kraft att göra det Jeus befallt dem att göra. De får makt i Jesu namn att fortsätta hans verk. I samma Anda och med samma kraft som Jesus själv. Resultatet skulle t.o.m. bli ännu större hade Jesus sagt. (Joh 14:12) Eftersom Jesus hade kommit för att ”göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh 3:8) och det var genom den helige Andes kraft som detta skedde är Andens utgjutande nödvändig för kyrkans uppdrag. Det finns inget viktigare för en lärjunge än att ta emot den Helige Ande.

Tappa inte modet! Herren är nära. Behåll fokus på det Gud talat och var trogen det uppdrag han gett er! Den som hör hans Ord och gör det han befaller har en stadig grund. Låt inte heller världens lockelser eller bekymmer bli en distraktion för er. Det finns tusen goda skäl till att prioritera efter egen vilja och vandra våra egna vägar men det finns bara en som är ”Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6). Det kostar att följa honom, det kan blåsa och storma men det är bara hos Jesus och i hans vilja som Andens blåser in Guds kraft!/Hans

Den profetiska gåvan förlöser Guds närvaro

 

Det blåser en ljum vind från söder och bär bud om kommande värme! Andens vind värmer och öppnar stängda hjärtan så att den uppståndne och levande Jesus Kristus kan inta sin plats. Vi har haft många uppmuntrande samlingar och gudstjänster de senaste veckorna. Vittnesbörden är många om vad Gud gör ibland oss, inte minst bland ungdomarna, och det finns en profetisk smörjelse över församlingen just nu. Drömmar, bilder, profetiska tilltal, kunskapens ord m.m. delas dagligen och den profetiska gåvan öppnar för människor att möta Guds närvaro och bli berörda. Paulus skriver i 1 Kor 14;24f ”Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla, hans hjärtas hemligheter uppenbaras och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: Gud är verkligen i er!” Jag tror att den profetiska gåvan hjälper människor till ett möte med Gud, till att bli betjänade av hans godhet.                                                                           I detta Navigera vill jag dela en bild som kom före kvällsmässan förra veckan och ett tilltal jag burit med mig under de senaste veckorna.

 Bilden är naturscen som jag sett många gånger i verkligheten. Jag såg en fiskljuse, en av våra större rovfåglar som har ett mycket karakteristiskt utseende. Jag såg den ryttla, med långsamma vingslag på hög höjd över vattenytan. Genom att vinkla vingarna och slå med dem stor den helt still och förflyttade sig inte varken uppåt eller i sidled. Från höjden spanade den ner mot ytan och under den. Genom höjden såg den djupare och p.g.a. höjden kunde den få tillräckligt hög fart när den dök mot ytan för att kunna tränga igenom och slå fisken. Jag fick tre tankar utifrån bilden. Höjden är viktig. Stillheten är avgörande. Förmågan att tränga igenom, att nå under ytan och träffa precist hänger ihop med höjden och friden.

 

Tilltalet jag vill dela har vuxit i mig under den senaste veckan. När jag för ett stag sedan läste om Kung Davids första beslut vid makten, var det som om Gud strök under orden med rödpenna för mig! ”Låt oss flytta vår Guds ark till oss, för i Sauls tid frågade vi inte efter den.” 1 Krön 13:3 För David var det viktigt att öppna för och bereda plats för Guds närvaro. Det var hans första beslut och vittnar om att han var en ”man efter Guds hjärta”. Det var inte bara viktigit utan det var hans första prioritet. Jag tror Gud påminde mig om att detta är vår första prioritet idag.  När vi inte frågar efter den, som på Sauls tid, träder människan själv in i centrum av vår tillbedjan och det öppnar för förvirring, tomhet och kraftlöshet.  Kung Sauls väg var en väg bort från Gud och bort från hans kallelse. Olydnad ledde till fel fokusering och prioritering. Istället för att vara med Gud så blev han fiende till den som hade Guds välbehag och smörjelse och han försökte förgöra David. David däremot var noggrann med Guds vilja och kunde inte tänka sig att lyfta sin hand och bekämpa den som Gud utvalt. Davids liv är en berättelse om en man som, inte utan kamp, får gå in i det Gud bestämt. Hängivenheten han visar i Guds närvaro och prioriteringen att vara i påminner mig om vad livet med Gud handlar om. Detta är församlingens kallelse! David och hela folket dansade ”av full kraft” 1 Krön 13:8 inför Herren. David hade Herren för sina ögon. Han var fri i förhållande till människor.

 

Dessa bilder och tilltal har utmanat mig och förnyat en längtan i mig efter mer av Gud. Jag tror att det finns en stark inbjudan från Herren ibland oss nu. En inbjudan att få se hans närvaro och att få vara iden.  Det börjar med att vi känner igen det han gör. Sedan får vi ta emot det genom att tacka honom för det och börja verka tillsammans med honom i det. Allt är inte guld som glimmar men den som inte försöker att komma nära och undersöka det som blänker kommer aldrig finna skatten.

/Hans

 

Kosläppens tid!

Det har varit kosläpp i Bohuslän. Kreatur som stått inomhus över vintern släpps ut och plötsligt hoppar de och far omkring i frihet. De går från en relativt begränsad verklighet och utrymme till att komma ut i frihet och upptäcka nya områden. När Jesus uppstår från de döda och spränger gravens gränser får budskapet om Guds rike en helt ny dimension för lärjungarna. De hade sett Jesus göra under, helandeunder, matunder och naturunder och varje under i sig hade utmanat deras världsbild och sprängt ramarna för deras erfarenhet. Sakta men säkert hade ett gudsrikesperspektiv börjad att prägla deras tro och tanke. Om Gud är Gud så är ingenting omöjligt för honom. Början till ett sinnets förnyelse är att Gud visar sig vara större än vi tidigare tänkt. En stor tro, en undergörande tro handlar egentligen bara om trons objekt Gud, aldrig om oss eller kvalitén på ”vår” tro. En tro på en stor Gud gör att vi inte låter våra begränsningar eller vår erfarenhet styra våra tankebanor. När Jesus plötsligt står bakom låsta dörrar mitt ibland lärjungarna så är de början på något helt nytt. Från och med nu går Jesus in och ut som han själv vill och han för med sig lärjungarna in i detta nya liv. Han andas in helig Ande och allt förvandlas. Nu är det inte längre döden som sätter gränser för livet. Ondskan har inte sista ordet eller ens makten, utan Jesus har öppnat dörren till Guds rike och ingen kan stänga den för lärjungarna.

Det är ett liv som vi skulle beskriva som ett liv med under och tecken men i själva verket så är det bara ett uttryck för den nya skapelsen som brutit in med Jesu uppståndelse. Det livet finns  nu tillgänglig mitt i vår värld. Från och med påskdagen är ett övernaturligt liv det mest naturliga vi kan leva. Ett liv där Gud ständigt gör sig påmind, ett liv där Gud sätter och öppnar gränser. När Jesus sänder ut lärjungarna med orden ”Som Faderns sänt mig sänder jag er” Joh 20:21 behöver vi inte längre fundera så mycket på vad vi skall göra eller vad som är församlingens kallelse. Det räcker att se vad Jesus gjorde och göra samma sak. Kraften som verkade i Jesus är efter Andens utgjutande nu verksam i oss som tror. Frågan är inte längre vad som är möjligt utan vad säger Guds ord.

Jesus knyter sin tjänst, sin undervisning och sina gärningar till vad Gud säger och gör. Här finner vi något mycket intressant. Ett liv fyllt av den helige Andes kraft är kopplat till närhet, trohet och handlande till och utifrån Guds Ord! En liberal, icke bibeltrogen kyrka kommer inte bara att vara ointresserade av under och tecken utan sakna kraft till att låta dem ske. Den nytestamentliga synen verkar vara att Gud bekänner sig till en människa eller ett sammanhang genom att utgjuta sin kraft i och genom den. ”Ingen kan göra sådana tecken om inte Gud är med” (Joh 3:2) Tecknen är en inbjudan att upptäcka ett liv med Gud. Påsktiden inbjuder oss att förnyas i tanke och leva ett liv i konsekvens av att Jesus besegrat döden, och nu lever och regerar.

Kontraktsprost Tabulu Stanley,  Dodoma stift Tanzania

Under de senaste dagarna har jag samtalat och mött människor med erfarenhet från väckelsen i den etiopiska Lutherska kyrkan och den Tanzanska. Det som slår mig är bibeltroheten och tron som man fäster vid vad Gud förmår göra genom bön. I dessa kyrkor släpps människor ständigt ut i full kraft och vittnesbörden om Guds mäktiga ingripande är otaliga. Ibland tror vi att det behövs lång tid för förändring och förnyelse men jag skulle vilja säga att det sker mycket snabbt nu. Det räcker med en erfarenhet av uppståndelse för allt skall vara förvandlat. Ett helande, ett under som övertygar mig att Gud har gripit in för att göra hela skillnaden.

Det går en helandevåg över många församlingar i Sverige idag och vi ser helande så gott som varje vecka i Lysekil. När vi börjar leva i konsekvenserna av vad vi är med om så är tiden som Malaki kapitel tre vittnar om här. ”Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås.” v.2

 

I påsk har församlingen sjungit: "För vår Gud är allting möjligt!"

Gud är mäktig, sviker aldrig oss
Han allsmäktig Gud
Större än allt vi ber, större än allt vi ser
Allt Han gjort är gott

En tom grav, Han lever idag
För vår Gud är allting möjligt
I Hans namn har vi fått allt
För vår Gud är allting möjligt

Gud är med oss, Han går bredvid oss
Leder våra steg
Mer än vad vi förstår, mer än vi hoppas på
Allt Han gjort är gott

Gud är med oss, Han går före oss
Han oss aldrig lämnar
Han oss aldrig lämnar

Gud är för oss, med en öppen famn
Han oss aldrig sviker
Han oss aldrig sviker

 

Dags att släppa loss!/Hans