 |
I dag talar vi mycket om kulturen och atmosfären i
församlingen och att Gud gör något nytt på det området. Det nya som sker är
både en förutsättning och en frukt av att Guds rike går fram. När Jesus
uppmanar oss att först av allt söka Guds rike menar han också att vi får låta
oss formas av Guds rikes värderingar och av de konsekvenser som Jesus liv fört
med sig för oss.
En viktig aspekt av den kulturen är sanningen. Jesus betonar att han är Sanningen och att hans ord är
sanning. Den andliga kampen handlar till stor utsträckning om vilken
verklighetsuppfattning vi skall leva med och därmed vårt sätt att tänka, jfr 2
Kor 10:4ff. Ordet sanning betyder också
verklighet i sin ursprungliga betydelse. Den stora frågan är vem eller vad tillåter vi
att definiera vår verklighetsuppfattning. Det blir tydligt när Jesus träder
fram och gör anspråk på att vara Sanningen och att han är den som uppenbara den
sanna verkliga bilden av Gud. I förhöret inför Pilatus ställs detta på sin
spets. På ena sidan står Guds son, människosonen och vittnar om sanningen medan
Pilatus som representerar människan utan Gudskunskap, den fallna människan,
säger: ”Vad är sanning?” Denna lilla ”oskyldiga” och mycket ”mänskliga” fråga
får till resultat att Pilatus missar möjligheten att ta emot Jesus och det liv
han har att ge.
Genom att så in tvivel om det finns en sanning eller att Gud skulle
vara sann, förleds människan att lämna Guds sanning och vi placerar istället
våra tankar, vår vetenskap på verklighetsuppfattningens tron. Gud har
detroniserats av människan som nu är den som tror sig avgöra sanningsfrågan. Vi
gör oss en egen bild av verkligheten grundat på människan som tillvarons
centrum och högsta väsen. I vetenskapens namn har mänskligheten skapat ett
verklighetsbegrepp som per definition räknar bort Gud. En inomvärldslig
avgränsning som förpassar gudstron bort från det offentliga rummet, vetenskapen,
politiken, samhällsfunktioner etc. Tron blir en andlig, privat sak som inte kan
prövas och som inte har med det gemensamma livet att göra. I början av mänsklighetens tidsålder förledde
ormen Eva att bryta den nära förbindelsen med Gud och syndafallet var ett
faktum. Från den dagen är människan skild från Sanningen och den ende som kan
ge en sann bild av verkligheten. ”Ty den här tidsålderns gud har förblindat de
otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om
Kristi härlighet – han som är Guds avbild”. (2 Kor 4:4)
Den kultur som Guds rike för med sig innebär ett
återupprättande av Sanningen. Det blir därmed också en fullständig kollision
med den inomvärldsliga kulturen. Det är viktigt att se detta så att vi inte
förleds att tro att det går att förena det som Gud vill göra med denna världens
sätt att se. Det är bara i Jesus som vi kan bli verkligen fria och göra det Gud
kallar oss att göra nämligen leva ett övernaturligt liv i Guds kraft.
Följden blir också att den andlig kamp kring
verklighetsfrågan även sker inom oss. Jesus gör inte bara anspråk på att vara
Herre över en liten del av mitt liv utan hela mig. När ett politiskt parti,
arbetsgivare, en annan människa etc. kräver att man har sin första lojalitet
mot de värderingar som man har som grund, innebär det alltid en prövning. Är
dessa värderingar grundade i Guds sanning eller är de människotankar. Bara att
ställa denna fråga skapar reaktioner och det är inte så konstigt eftersom här
är vi i centrum för den andliga kampen. Vem skall vara Herre för oss och avgöra
vad som är verkligt och sant?
När vi lyfter fram vittnesbördet om vad Gud gör idag i
församlingen så är det en viktig del i att upptäcka sanningen. Har Gud
verkligen gripit in i en situation, konkret i en människas liv så innebär det
ingripandet att vår verklighetsuppfattning förändras. Den vidgas och vi får en
ny och större förväntan på att Gud kan göra det igen och tron växer för ännu
större ting. Ett under är i sig själv en nedmontering av den syn på världen som
förnekar att Gud griper in i vår värld och vår vardag. Om vi nu har blivit
”överbevisade” p.g.a. ett trovärdigt vittnesbörd skakar berättelsen denna
världens auktoriteter i sina grundvalar. En
ny frihet för Guds folk infinner sig. De gränser som mänsklig vetenskap och
erfarenhet tidigare satt upp håller oss inte längre tillbaka. Trons erfarenhet
är att Gud alltid är större än vi kan tänka och förstå och att ingenting är
omöjligt för Gud. Den församling som har Guds möjligheter som grunden för sin
gemenskap och sin verklighetsuppfattning kommer inte att låta sig begränsas av
vad hon själv förmår utan kommer att följa Herren in i det han har bestämt.
Elisas tjänst som vi har talat om tidigare under året innebär
att spränga gränser och att släppa folket fria till att tro - lita på Herren
mer än något annat. I 2 Kung 6 berättas det hur Elisa öppnar sin tjänares ögon
så att han ser Guds närvaro. I en mänskligt sett fullständigt omöjlig situation
bryter en större verklighet in. Det är det Guds rike handlar om. Det var
fördolt för Elisas tjänare och för alla som inte hade öppnade ögon. Dessa öppnade
ögon handlar om att leva i den verklighet som Guds ord uppenbarar. Guds ord och
löfte formar profetens syn. Han ser det han har tagit emot. Det han har hört.
Han söker med blicken efter det Gud talat om för han vet att det är sant och
när han finner det förlöser det ett liv där Guds närvaro blir det avgörande.
Psalmisten skriver ”summan av ditt ord är sanning” (ps
119:160) och jag tror att i Bibeln uppenbarar Gud hur den sanna vekligheten ser
ut. Läser vi bibeln på det sättet?
Guds ord är nämligen grunden för den kultur av tro som vi nu
talar om. Men det är också viktigt att sanningen präglar var och en av oss som
vill vara en del av den. Att tala sanning är viktigt och att inte ta bort eller
lägga till efter hur det passar oss är avgörande. Det handlar inte bara om vårt
förhållande till bibeln utan också i allt det vi talar om med varandra. Äkthet
och trovärdighet inför varandra är en frukt av Gudsrikeskulturen. Om sanningen
skall göra oss fria tror jag vi måste överlåta oss till sanningen på alla
områden. Det behöver vara sanningen som proklameras i förkunnelse, tillbedjan
och när vi betjänar varandra lika väl som när vi i smågrupper förtroligt delar
livet med varandra.
Jag tror det finns ett särskilt krav på sanning när det
gäller vad vi sjunger. Dels därför att sången är så viktig men också därför att
sångens ursprung är avgörande för vad den för med sig ibland oss. En sång född
av Guds Ande och som är stämd gentemot den sång som sjungs i himmelen för med
sig kontakt med himlen.
Tillbedjan behöver därför vara profetisk, grundad på Guds
ord, vilket också David framhåller.(1 Krön 25) Vi skall i lovprisning och
tacksägelse sjunga ut sanningen om Gud. Jag tror i viss mån man kan säga: ”Visa mig dina sånger så skall jag berätta
om din tro”. När vi sjunger ut
sanningen om Gud, i enlighet med hans uppenbarelse, byggs det en ny tron mitt
ibland oss. Det är Guds tron och inte vår och där är Guds rike.
Det är alltså viktigt med vårt tal och vår bekännelse när det
gäller den verklighetsuppfattning som formas ibland oss. Tänk om vi blev lite mer
medvetna om vad våra ord gör med den andliga atmosfären ibland oss. Det är sanningensbälte som håller hela Guds vapenrustning på
plats och som gör oss beredda att dra vidare in det Gud har lovat!/ Hans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar