Liv & lust

När vi går in för en uppgift med liv o lust så är vi verkligen "all in". Orden rymmer hängivenhet och en stor dos av glädje. Man kan t.ex kasta sig över en stickbeskrivning och åstadkomma en vacker tröja och verkligen gå in för det. Man behöver inte nödvändigtvis utbrista i glada tillrop hela tiden men själva stickandet är tillfredsställande o man nöjer sig inte förrän tröjan är klar.  Under veckan som gått har Gud talat mycket med mig om detta. Inte just stickning då men att vi går en säsong till mötes i församlingen som kommer att präglas av liv & lust.

I början av förra året var jag länge i Hes 37 och den kända texten om de förtorkade benens dal. Skeendet som beskrivs är intressant och väckte en del funderingar hos mig. Ska lite kort återge dem för att sedan komma till saken.

Det hela startar med att Hesekiel får tro för benen att komma till liv genom att Gud får ta ansvar för det v.3 sen handlar han på det. Han profeterar över benen vad Gud kommer att göra med dem. Jag tänker att vi har  gjort detta under en längre tid. Vi har talat, profeterat och predikat Sanningen över Guds folk och Han har fogat samman kroppen, Kristi kropp, som Han lovat. Men ännu är det inte färdigt..

   Hesekiel uppmanas att profetera till Anden att komma med liv till denna sammanfogade kropp som har alla senor och muskler på rätt plats. v..9 Kom du Ande så att de slagna får liv. Jag tror att vi gjorde detta under Lovsångens år 2014 i vår församling. Vi sjöng ut och bad och proklamerade BLÅS PÅ, helig Ande.Jag tror vi gjorde det på Guds inbjudan o Guds folk kom på fötter v.10

Nu är vi framme vid dagens tanke. Trots vad Gud gjort klagar folket i texten och hävdar att deras ben fortfarande är förtorkade, att hoppet är ute med dem - varför tror de det? Det är ju inte längre sant men folket såg sig som de en gång var fast de nu var fyllda av liv. (Ibland kan man anklaga entusiastiska kristna för att bara tänka positivt. Här har vi motsatsen, man tycks förblindad att se vad Gud gjort men det är sällan vi kommenterar det hos varann. Det är på något sätt mer accepterat. Nåväl, det var, som ni ser, en parantes)

Jag tror att Gud har uppmuntrat mig att lita på att vi är i en säsong där det slutliga skiftet från gamla tankemönster sker. Guds lovar  i v.14  " Jag ska låta min Ande komma in i er, så att ni får liv och jag ska låta er få bo i ert land. Och ni ska inse att jag, Herren har sagt det, och att jag har gjort det" så löftet gäller Anden, liv och att få bo i landet dvs få se Guds löften uppfyllda! Och vi ska, som det står, inse vem som gör det - Gud.

När våra tankar hämtar näring ur en lögn (att jag är förtorkad och ofruktsam) istället för sanningen leder det till obeslutsamhet tror jag. Det händer liksom inget och bristen på beslutsamhet ( eller kalla det brist på tro) gör att vi förlorar handlingskraft och glädje. Det blir liksom ingen tröja stickad...Någon har formulerat det ungefär så att en tanke som inte bär något spår av hopp i sig, grundar sig på en lögn.Varför? För att Gud är alltid god, ingenting är omöjligt för honom och det Han gjort för oss är fullständigt breathtaking! Så kan vi pröva var vår tanke hämtar näring någonstans

Låt oss snabbt titta på Sara (1 Mos 18:12) och Maria (Luk.1:37) Sara log i smyg när hon hörde löftet om ett barn "När jag blivit gammal, ska jag då uppfyllas av åtrå?" (läs lust) Man anar år av besvikelser, synen på sig själv som ofruktsam och en rädsla för att hoppet faktiskt ska väckas igen. Maria i sin tur har också frågor men svarar självklart "Må det ske med mig som du har sagt". Visst är det skönt att frågor är tillåtna, eller hur? Nu är ju Gud är större än oss och Sara får vara med om undret oavsett vad hon tänkte men kanske vågar jag säga att Marias inställning är förutsättningen för ett nytt förbund, större än det gamla. Att församlingens hoppfulla JA till Guds löften är en förutsättning för att en ny säsong av Gud rike, ska bryta in. Ett Mariasätt att tänka som gör oss redo att säga : OK Gud, vi är "all in"! Vi är ett folk som visserligen var  döda men nu lever, som låg kringspridda men nu är hopfogade till en sann gemenskap där Du Gud blir förhärligad i och genom oss.

Jag ser fram emot detta skifte! Gud åstadkommer det, genom sin helige Ande, som väldigt tydligt kommer att röra vid oss. Utmaningen för oss blir att ta emot honom, att känna igen den inre maningen att lyssna till honom.Vi har ju ett år 2015 av bön & uppenbarelse. Det handlar snarare om att vara i bön än att " be böner". Att förundras över hans godhet och skönhet i tillbedjan när ingen ser än att "sjunga sånger" . Jag vet att Gud kommer att etablera Sanningen i oss, göra oss till älskade och älskande människor som lever liv fyllda av liv och lust, fast beslutna att göra Guds vilja. Gud kommer att handla i ditt liv med kraft under året. v 14 i Hesekiel 37 igen: "Ni ska inse att jag, Herren, har sagt det och att jag har gjort det, säger Herren"/Linus