Sedan förra Navigera har vi firat
påsk och på nytt blivit påmind om hur revolutionerande Jesu uppståndelse
är. När den helige Ande hjälper oss att
se och leva i uppståndelsens kraft förändras allt. När den sista fienden,
döden, läggs under Jesu fötter innebär det att människan, förenad i Kristi
kropp, har återinsatts i den auktoritet och roll som Gud gav henne i skapelsen. Där människan var satt att råda och regera på
Guds uppdrag. I Kristus ligger allt
under våra fötter! Den Ande som väckte
Jesus från de döda lever i oss som tror (Ef 1:17ff) och Jesus konstaterar att
när Ande kommer så skall vi göra hans gärningar (Joh 14:12), ingenting skall
vara omöjligt så länge vi är i honom. (Joh:15) Låt oss stanna till här ett
ögonblick.
När detta börjar sjunka in i oss och bli en del av vår identitet verkar
det blåsa upp och mörka moln tornar upp sig i norr. När vi vet vilka vi är i Kristus och vad vi har i
honom går vi inte att stoppa men denna nyvunna position kan vara anledningen
till att det blåser till i våra liv. Stormen kan få flera konsekvenser och detta tror jag händer ibland oss nu. För det första så kan saker som vi förträngt
blåsa upp till ytan, det kan handla om längtan som inte gått i uppfyllelse,
missnöje, eller undanträngd frustration. Det är i grunden bra att saker kommer
till ytan men just nu kan det leda till fel fokus och prioritering. Den grundläggande
principen är ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla
er” (Matt 6:33). Det innebär att om vi fastnar i underordnade detaljer och får
fel perspektiv kan det som Gud gör rövas bort från oss. Det andra som kan hända
är att vi sluter oss och gömmer oss p.g.a. vinden. Vi fylls av en känsla att vi
inte orkar – att vi går under. För det tredje; "All vind går inte att segla " eller är inte ämnad att föra oss framåt.
Om nordanvinden blåser storm för att
rubba vår identitet så tror jag att det är skadligt att försöka fånga den
vinden i ett försök att bli handlingskraftigt och förändra det som kommer upp.
Det kan bli en missriktad iver som får kraft av vår frustration. Jag blir återigen
påmind om när Jesus sov i båten och lärjungarna väckte honom i panik. (Matt
8:23ff) Jesus var trygg i sin identitet och fylld av frid. Lärjungarna å andra
sidan var sönderblåsta av vinden och fylldes av rädsla.
Denna tankekedja tror jag på
något vis hänger ihop med en bild eller skeende jag såg under bön i veckan. Bilden
var inte särskilt stark men har återkommit och handlar om något som Gud talat
om flera gånger under början av året. Timing och att profetiskt ligga lite före
det som händer.
Jag såg en skytt som svingade sin bössa och träffade en
lerduva. Detta skedde gång på gång och såg så enkelt och naturligt ut. Sedan
förklarade han bilden för mig. Det handlade om att ”ligga rätt i svingen” och
känna när det är dags att trycka av. För den som sysslat lite med sportskytte
handlar bilden också om att vara på tårna, lite av en aggressiv eller offensiv
hållning. Fel timing och fel sving innebär att man vet redan när det är dags
att trycka av att man kommer att missa. Motsatsen är lika sann. Rätt rörelse
och tro innebär att träffen finns där redan innan den syns. Det handlar om flera faktorer som samspelar. De går inte att helt förklara men har man varit med om
det går känslan, erfarenheten att beskriva. Övning ger färdighet. Färdighet ger
självförtroende. Självförtroende gör det svåra enkelt och naturligt. Det sker
utan att man siktar eller räknar ut framförhållning. Det blir en naturlig rörelse
som följer och styrs av blicken. Det du
tittar på träffar du. Blicken riktar bössan när anläggningen är rätt och du
är ”på tårna”, har rätt hållning eller skjutställning.
Gud har befriat oss till att leva
ett uppståndelseliv. Anden lever i oss. Vi kan leva fullt ut som hans söner och
döttrar i påskens kraft. Därför är blickpunkten avgörande. Vad tittar vi på? Hur är hållningen? Har vi vår utgångspunkt i
Jesus seger – en offensiv hållning? Är vår positionering att vi segrat med
honom, att ”han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den
himmelska världen, i Kristus Jesus…” (Ef 2:6) Då kommer allt att bli väldigt
enkelt och naturligt. Guds övernaturliga liv – ett med vår rörelse och vi vet
redan när vi ber eller ser en situation att Guds vilja kommer att ske.
Uppståndelsen ger oss ett
uppenbarelsens ljus så att vi inte låter ondskans mörker förblinda oss eller ”nordan
vinden” att distrahera oss.
En god vän blev påmind om ängeln
över eller i Lysekils kyrka när vi bad en dag. En annan såg skepnaden av en ängel vid talarstolen i kyrkan under predikan. Bilden av Eleasar, Lysekils församlings ängel, blev en naturlig illustration till årets påskannonser. Det var bara en bild, en glimt och en tanke men
för mig blev det en bekräftelse på det jag skrev i förra Navigera. Den sista
tiden har flera människor sett och bekräftat änglar i och över vår kyrka. Det
händer med jämna mellanrum men det jag tror Gud vill poängtera för oss nu är,
att för dem som har ögon att se med, så uppenbarar Gud att han vakar över sitt
ord och sina löften till församlingen. Hur stor fiendehären än skulle kunna
verka vara så är ”de som är med oss fler än de som är med dem” (2 Kung 6:16)
Detta ger den profetiska tjänsten en frid och en grund som är orubblig och
församlingen har ingenting att frukta. Det Gud gör nu vakar han själv över och
som en man profeterade på påskdagen ”Gud har kommit för att stanna på denna
plats”. Jag tror att vi nu kommer att få
lära oss att se skillnad på eld och eld. Eld som förbränner och eld som ger ljus och värme. Vi kommer att få lära oss att känna skillnaden på
Guds vind, änglarnas vindslag, Andens vind och den kalla nordanvinden. Den
erfarenheten kommer att fördjupa och befästa oss i Kristus och göra oss orubbliga./Hans
