Ibland talar vi om att det i en speciell tid eller i en särskild situation finns ett öppet fönster. Då menar vi att det är ett tillfälle som
på något sätt är unikt. Under sommar och höst har Gud talat om en sådan tid och
att den tiden är nu. Vi har haft en öppen dörr stående i kyrkan som ett
profetiskt tecken och när vi hade församlingsläger så fick vi inbjudan att gå
igenom denna dörr som en symbolhandling att vi vill vara med i det nya som Gud
gör. Tilltalet från Herren har varit att det öppnar sig ett nytt landskap, att
det finns mer, oändligt mycket mer för oss om vi låter Herren fatta oss vid
handen och föra oss in det han nu öppnar.
Perspektivet tror jag är viktigt att känna igen. Det är
något nytt som sker nu och som vi inte kan greppa vidden av eller ha kontroll
över. När man öppnar en dörr eller ett fönster så känner man av det. Det drar och man kan se detta genom att gardiner, blommor eller annat rör sig i draget. Vi känner det i vår kropp och med åldern kan man bli än känsligare för drag. Herren har ställt ett fönster, en dörr på glänt och vi märker av det. Vi känner det.
Herren leder oss ut i ödemarken och genom Röda havet för att vi skall
fira gudstjänst. Det är berättelsen vi har med oss för 2018. Det är ett
landskap där vägarna saknas och där vi blir helt beroende av Guds ledning men också
av Guds försörjning och Guds kraft. Det ligger i bilden att vägen tillbaka är
för alltid stängd och det finns bara en väg och det är framåt.
Om tilltalet för i år handlar om att gå igenom Röda havet så handlar
hösten om att komma upp på andra sida där det nya landskapet breder ut sig. 2
Mos 14 har vi talat om under våren men när det nya börjar är det två saker som
sker inledningsvis. (2 Mos 15) Det första är att Mose och hela Israels folk
sjunger lovsång till Herren. Man kan höra jublet och kraften i den sången. Fienden ligger begravd och som genom ett mirakel har Gud räddat dem. Lovsången är tonen och kulturen i det nya landskapet, i den nya gudstjänsten. Genom lovsången etableras Guds seger i folkets
medvetande och är också plattformen för att fira gudstjänst, att vara i Guds
närvaro. Det är Guds närvaro som folket nu till 100% är beroende av och därför
behöver folket hela tiden tillbe på helig mark och ha sin uppmärksamhet på Guds
närvaro. I hans närvaro ser och hör folket Gud kommunicera och utifrån den
närvaron ger Gud folket synliga tecken på närvaron. Eldstoden och molnstoden hade ju lett dem men nu när tabernaklet utformas, ämbetet och offerkulten gestaltas blir det som
om närvaron tar sig många konkreta uttryck, blir kött och blod bland folket. För oss i Lysekil så handlar det
öppna fönstret om att himlen är öppen och att lovsången nu bereder plats för
Guds närvaro bland hans folk.
Det andra som händer när folket kommer igenom Röda havet är
att ”profetissan Mirjam” leder kvinnorna i musik och dans. Den profetiska
kreativiteten tillsammans med tillbedjan leder folket in i det nya. Där Guds Ande är där
är frihet, skriver aposteln. Det innebär att gåvor och talanger som ligger i
oss människor kommer fram och tar sig uttryck., ger avtryck. Dessa gåvor, i all sin mångfald,
förhärligar Gud, hjälper folket att dras in i ett gudsskeende, skapar en
förmåga till följsamhet och gör Gud tydligare. Så att vi liksom ser den
osynlige. Denna kreativitet har med hantverksskicklighet, formgivning, skrivande, administration, musik, rytm, ledarskap m.m. att göra. Den berör livets alla
områden och förlöser gudomligt perspektiv på stora och små situationer. Mirjam går före och ”alla kvinnorna följde
henne”. Gud reser upp människor som Mirjam att gå före och som p.g.a. att Gud
har talat och initierat det får andra att följa efter. De förlöser kreativitet,
hänförelse och tillbedjan hos andra som dras med och följer in i det nya. Jag
tror att Gud påminner oss om att det finns något konkret med tamburin och dans nu. I vår församling har
vi tillverkat en trumbur. Det har tagit tid och som vanligt har vi inte köpt ett färdigt koncept eller valt den enkla vägen. Men nu står den sedan terminsstarten på plats och
har börjat användas. Jag tror det finns en andlig rytm för det som nu sker. Ett
profetiskt trummande som får folket att gå i takt men som också kallar folket
till samling och handling. Denna rytm förenar himmel och jord och med risk att bli lite överandlig
så tror jag att den har med den himmelska härskaran att göra. Om det inte är vi
som skall strida utan Gud och det är inte vi som skall hitta vägen utan följa
och inte vi som skall skaffa försörjning utan Gud så finns det en marschorder
också för den himmelska härskaran. När vi läser om att Jakob förbereder sig för
mötet med Esau står det att han mötte Guds änglar. Han kallade platsen
Mahanajim. Det betyder ”två skaror”. Jag tror att det förflutna hinner upp oss
och det vi har flytt ifrån behöver vi försonas med innan vi drar vidare. Jag
talar inte om fienden som ligger på Röda havets botten utan bröder och systrar som
vi kommit på kant med och som kanske tvingat oss att överge vårt hem. Det öppna
fönstret har med tillfälle till försoning att göra men också att det är svårt
att gå in i det nya i splittring. Jag
upplever att där försoning sker är detta ofta ett ingripande från himlen som
gör det möjligt och som förbereder det. Trummor har ofta kallade folk till
samling och att förbereda sig för uppbrott. Många trumslagare tillhör vår tids
profeter och deras funktion är profetisk. Genom att slå i en "himmelsk" takt
förlöser de himmelsk närvaro och aktivitet.
Det andra Mirjam gör
är att dansa. Dans har med frihet att göra men också följsamhet. Det är ett
uttryck för glädje och hänförelse och är styrt av rytmen i musiken. Jag tror
det finns en lovsång och en rytm för vår tid som påverkar kropp, själ och ande.
En lovsång som hjälper oss att tro och som smittar av sig. Det är svårt att stå
emot och lätt att ”jazza” med. Jag ser
framför mig ett lovsjungande och dansande folk vars glädje drar med sig människor
och förlöser nytt mod att leva i rytmen från himlen inte bara i gudstjänst utan
också vardagen i hem och på arbetsplatser. Dansen gör oss även rörligare och har vi väl kommit i rörelse så går en del av bara farten.
I det 15 kapitlet så förstår vi att vandringen in i det nya
och mot ett liv i gudstjänst inte bara är ”en dans på rosor”. Törsten ökar och
det är inte alltid lätt att finna vattnet. Men Gud ledde Mose så att han kunde
förse folket med friskt vatten och Gud uppenbarade sig som ”Herren din läkare”.
Det är till sist något som vi ser med trons ögon. Vår erfarenhet
är att Gud helar men vi ser också mycket sjukdom, lidande och död som vi inte kommer till rätta med. När vi
kommer in under det öppna fönstret, genom dörren så kommer Gud att uppenbara sig som ”Herren
din läkare” på ett nytt sätt. Jag tror att vi kommer att få se en ny nivå av helande och i en
omfattning som kommer att göra oss häpna. Löftena om Guds närvaro och vårt
tillträde till Guds närvaro i tillbedjan och bön är ett område där vi kommer få
nya erfarenheter. 2Mos 15 avslutas med att folket kommer till oasen i Elim där
det fanns ett överflöd av vatten och palmer. Även om vi inte sett allt än så
har Gud talat om källor och palmer. Liv och seger mitt i en omgivning där det
är omöjligt att leva. Kontrasten mellan att leva i Guds närvaro eller frånvaro
blir lika tydlig som natt och dag. Då tror jag Gud inte i första hand talar om
människor som tror eller inte utan om församlingar och kristna sammanhang. Församlingen kan få slå läger i
Elim eller vandra i öknen Shur och vi kommer att tydligt märka skillnaden.
(2Mos 15:22-27) Vi känner vinden och den drar oss att gå in, gå vidare och längre./Hans
