Med önskan om ett välsignat 2018 kommer här ett nytt
Navigera.
Herren har skakat om mig de senaste dagarna och det är som han har
behövt väcka mig ur någon slags slummer. Med lite bävan och med fler frågor än svar
vill jag sträcka mig mot en framtid som på många sätt är höljd i dunkel. Jag
vet inte hur det är med dig men min upplevelse är att vi kommit till vägs ände
och det finns ingen tydlig väg framåt och tittar vi bakåt så har historien
kommit ikapp oss. Sätten från det förflutna håller inte måttet. Gårdagens
lösningar och svar kan inte öppna vägen framåt. Omgivna och kringrända på alla
sidor, likt Israels barn vid Röda havets strand, finns det bara en som kan
hjälpa. ”Israels barn blev mycket förskräckta
och ropade till Herren” (2 Mos 14:10) Ur detta rop kommer ett svar från
Herren.
”Säg till Israels
barn att de skall dra vidare” 2 Mos 14:15
Israel var Guds eget folk. Deras kallelse var att gå ut
ur landet Egypten och fira gudstjänst i vildmarken på väg till det land som Gud
hade lovat. I befrielsen från Egypten skulle Gud visa sin makt och härlighet
för hela världen. Det var inte Israels förträfflighet utan Guds storhet som
skulle uppenbaras. Genom Guds makt hade farao till sist låtit folket gå och man
hade inte gått lottlösa utan man tog byte med sig, silver och guld men även
kläder. (2 Mos 12:36) Detta byte skulle komma väl till pass när man skulle fira
gudstjänst. Tabernaklets helgedom, Arkens design, prästernas kläder och djur
att offra förutsatte en rikedom som slavfolket Israel inte hade. Jag tror att
Gud för alla tider vill säga till sitt folk:
”Bekymra er inte för pengar och rikedom.
Allt finns i min hand och jag skall förse er med vad ni behöver för att kunna
fira gudstjänst”.
Guds folk kan bara vara trogna Herren och sin kallelse
när man är fri från bekymmer om pengar. Det gäller såväl privat som församling.
Denna världens makt försöker alltid skrämma oss till underkastelse genom att
hota ta bort vår försörjning, våra tillgångar och inkomster. Det finns en
lockelse till kompromiss, en frestelse att försöka tjäna två Herrar så att vi
kan leva ett ”tryggt” liv genom att inte oroa den världsliga makten och på så
sätt förlora dess bidrag. Oavsett om det är en ”gudomligt tillsatt makt” som
farao menade sig vara eller en demokratiskt vald regering, som den svenska, så
kan aldrig Guds folk lyda den mer än Herren. Genom hela kyrkans historia så har
frestelsen varit att göra ett lite offer till kejsaren för att privat kunna leva
i frid och trygghet. Är det något som vi borde ha lärt oss 2017 så är det att
vi inte kan bygga Guds kyrka bara med världsliga medel och tillsammans med den
sekulära makten. Det är helt enkelt inte vår kallelse. Hela Sveriges kristenhet
brottas med detta allt ifrån frågor kring föreningsbidrag, friskolor, flyktingarbete,
eu-projekt m.m. och inte minst är det detta som ger den före detta statskyrkan,
min Svenska kyrka, sin mycket problematiska roll i vår tid. Kyrkan är inte folkets, kungens, prästernas
eller politikernas kyrka utan Jesus kyrka. Många av oss ser tillbaka på
köttgrytorna i Egypten och tänker att det var bättre förr. Kan du höra att
Herren säger att det är tid att dra vidare, att inte se tillbaka utan att gå vidare
för att möta Herren. För att fira gudstjänst.
Det andra som jag har med mig in i detta årsskifte är att
Herren har lovat att gå före oss. Det är inte den genaste vägarna utan kanske
till och med omvägar. Han leder genom sin närvaro. Vi följer inte principer
eller traditioner utan Herren och han visade sig för Israel som en molnstod om
dagen och en eldstod i mörkare tider, om natten. (2 Mos 13:21) Det var lättare
att urskilja Herren i mörkret då han lyste upp vägen för dem. Vi går mot
mörkare tider, kyligare tider, men frukta inte Guds församling ty då kommer
ljuset att lysa klarare. Här finns det en lärdom som vi aldrig får glömma och
som vi behöver ha levande i dessa tider. Israel skulle följa Herrens närvaro
och om Herren stannade så stannade folket och det var först när Herren drog
vidare som folket kunde bryta upp på nytt.
Utan Herrens närvaro är vi hjälplöst förlorade. Allt vi gör och allt vi
söker måste ha med hans närvaro att göra, gudstjänst, undervisning, diakoni och
mission. Här finns ett eko i Jesus ord ”utan
mig kan ni ingenting göra”. (Joh 15:5) Jag är övertygad att detta måste
vara ledstjärnan för oss när Gud nu kallar oss att dra vidare. Inte ett steg,
inte ett ord och inte en god ambition om inte Herren är med. Aposteln uttrycker
det att ”allt som inte sker i tro är synd”
(Rom 14:23) I den andliga kampen finns alltid en frestelse att kompromissa med
tron och i världen är det sättet att förhålla sig till frågor och till varandra
men i Guds rike behövs någon annan form av respekt och lyhördhet. I mötet med
Herren så blir inte frågan min eller min nästas vilja utan din Herre. När folket
står vid Röda havets strand och Faraos arme tågar upp är det inte deras hand,
samarbete eller taktiska förmåga som kan rädda dem utan Herren. Bara Herren!
Det är han som strider och det är han som öppnar en väg genom havet.
Vägen framåt är omöjlig utan Herren och utan undret. Den
är omöjlig att gå om vi inte gör det i tro och det är lika omöjligt om vi tror
att vi själva skall staka ut den. Den är inte vår väg utan Herrens. Jag vill
uppmuntra dig att läsa Jesaja 35 i sin helhet som ett ord för denna tid men här
återger jag vers 8
”En banad väg ska
gå där, en vandringsled, och den skall kallas ”den heliga vägen”. Ingen oren
skall färdas på den, men den är till för dem. De som vandrar den vägen ska inte
gå vilse, även om de är dårar.”
2018 är ett år där Herren kommer att föra oss vidare. Det
blir ett år av kamp, andlig kamp. Det kommer att bli tufft och det kommer inte
att gå att strida i egen kraft. Men jag tror att om vi är trogna Herren så
kommer han att förhärliga sig på fienden. (Jfr 2 Mos 14:17) Det är ett ord av
allvar och det kommer att kosta på och därför behöver vi stå djupt rotade i
Herren och i hans Ord.
Till sist, vi är kallade att fira gudstjänst och att tillbe.
Detta handlar naturligtvis inte bara om söndag utan att hela vårt liv skall
vara en tillbedjan och en gudstjänst. Men det handlar också om söndagen och att
samlas runt Guds närvaro. Mötet med Jesus i lovsången, bönen, ordet, nattvarden
som upprättar, fyller, förvandlar, stärker och sänder oss är vår primära
kallelse. Det är vårt centrum, vår utgångspunkt och vårt mål. Jag tror att när
Herren kallar oss att dra vidare så handlar det inte om att lämna utan att gå in
i och överlåta oss på nytt till gudstjänst. Att göra det på riktigt som om det
gällde livet. Därför är min bön att Gud skall förlösa kreativitet, tro och låta
eld falla över våra kyrkor och i vår gudstjänst. Låt oss bara komma ihåg att
Guds närvaro, Herrens eld inte faller över ett orent offer./Hans
