måndag 17 november 2014

Profetisk klarsyn


Novembermörkret sveper in oss i en grå, fuktig och nästan ogenomtränglig klädnad. Det är slutet på kyrkoåret och blickarna riktas framåt. Mot den yttersta tiden och Jesu återkomst. Texterna talar om natten som kommer och de många som somnar. Ett andligt mörker breder ut sig. Paulus talar om mörkret, blindheten, som drabbar en värld som inte vill kännas vid Jesus, världens ljus. Vid flera tillfällen i Navigera har jag tagit upp detta och som ligger så starkt på mitt hjärta. Den profetiska församlingen är samtidens lampa. ”Ögat är kroppens ljus” Matt 6:22 När den lampan slocknar – hur mörkt blir det då inte i världen! (jfr Matt 6:23) Att denna världens ledare, som inte känner Jesus är förblindade är inget att förvåna sig över. Det är en logisk konsekvens av att ha valt bort ljuset eller att inte ha funnit det. Men att det finns församlingar, samfund och kristna ledare som inte ser eller väljer att leva efter denna världens anda är mycket allvarligare. Det får till följd att ljuset slocknar. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” skriver Psalmisten, Ps 119:105. Utan det ljuset går vi vilse och om ledarna saknar det för de hela hjorden vilse. Det är ett stort ansvar och innebär att villfarelsens ande får härja fritt bland Guds folk. Jesus säger att ”Förförelsen måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer”. Matt 18:7 I detta Navigera vill jag dela något som jag blivit påmind om de senaste veckorna. Vi har haft förmånen att vara värdar för kursen ”the Art of hearing God” här i Lysekil. Den kursen bekräftade för mig, det jag skrev om i förra Navigera, att vi lever i ett nytt flöde av den profetiska gåvan och en ny nivå av den profetiska tjänsten. En tid då den profetiska församlingen växer till och blir ett ljus i världen och samtidigt den församling eller troende som föraktar profetian eller släcker den vandrar i mörkret. Gud talar till sina vänner och uppenbarar vad han gör och kommer att göra. I en tid när den profetiska gåvan och tjänsten återupptäcks och återupprättas kan vi förvänta oss att Gud kommer att göra stora saker. Det finns i det profetiska ett vägröjande och förberedande drag som vi ser genom hela bibeln. Tydligast blir det i Johannes döparen, den Elia som skulle komma före Jesus framträdande. Jfr Matt 3 och som också kommer att framträda i den profetiska församlingen och i kött och blod på världens politiska scen före Jesu återkomst. Jfr bl.a. Mal 4:5, Upp 11 Under de senaste veckorna har det slagit mig hur fort saker och ting utvecklar sig nu och vilka dramatiska konsekvenser de för med sig. Jag tror att vi redan börjat smaka det fantastiska som Gud kommer att göra med sin brud, församlingen, i den yttersta tiden. Men vi anar också lidandet och den förföljelse som hör den tiden till. Vi ser den ute världen och skönjer den även här i Sverige. Nu är tid att hålla lamporna brinnande, vaka och i allt göra det som vår Herre Jesus har befallt oss!


För några veckor sedan såg jag en bild av en örn. (Förstår helt och fullt om någon tycker att det blir för mycket örnar)  Den satt på en klippa mitt på ett högt berg. Molnen omslöt örnen så den kunde inte se någonting. En varm uppåtvind svepte utmed berget och örnen inbjöds att fälla ut sina vingar och kliva ut över klippkanten. När den gjorde det fångade vingarna vinden och fågeln lyftes uppåt. Plötsligt steg den ur molnet och såg en strålande himmel och i ett ögonblick svepte dess ögon över milsvida områden och den såg bortanför molnet som hade täckt berget. Visionen gav örnen styrka och den såg långt och skarpt, vägen fram.

När jag först såg bilden så blev det tydligt att det var Andens vind som blåste och att Gud inbjöd oss att sträcka ut våra vingar och låta Anden föra oss upp och fram. Jag levt med den bilden under en tid och jag tror att Gud har börjat förtydliga den för mig. Det har med något som också slagit mig på senare tid, som handlar om motstånd, förföljelse och lidande. I Uppenbarelsebokens 12;e kapitel talas det om kampen mellan Mikael och draken. När Mikael kastar ned draken från himmelen, i kraft av lammets blod står det: ”Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort. När draken såg att han blivit nedkastad på jorden, förföljde han kvinnan som hade fött barnet.” Upp 12:12f  Det finns ett våldsamt, oförklarligt raseri mot Guds folk från djävulen. Det har genom historien drabbat judarna och gör det också idag. Vi behöver klarsyn för att se källan till hatet mot det judiska folket och Israel. Samma källa spyr också ut sin eld mot kvinnans barn – den kristna församlingen. Ju närmare slutet av historien desto större raseri, ju mer irrationellt.

”Men den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan” Upp 12:14 Jag tror att i bilden av örnen jag såg så har vingarna fått namn! Det heter Ordet och Anden! Bara genom Guds Ord och genom den helige Andes kraft kan församlingen bli det Gud har tänkt. Det som hans löfte talar om. Genom Guds Ord och Ande kan församlingen lyfta och få profetisk blick och kraft, samt genomleva och gå stärkt genom den förföljelse som måste komma. Låt oss ta detta på djupaste allvar och meditera över detta med Ordet och Anden. Hur kan vi bli lärjungar och hur kan vi vara församling som bärs upp av Guds ord och av den helige Ande! Utan dessa vingar kommer vi inte ur molnet, men när vi sträcker ut vingarna, Ordet och Anden, har vi allt vi behöver.

Vi vet att djävulen hatar Guds Ord och använder hela sin list och kraft att få oss att lämna det. Han gör allt för att få oss att misstro det. Han gör det genom förföljelse och han gör det genom att relativisera det och förandliga det. Guds löfte är konkreta. Gud menar vad han säger. Hans ord blir, blir kött och blod (Joh 1:14) och de  håller att leva på. Guds ord är sanna och verksamma tills de helt och hållet har uppfyllts. I det konkreta finns den profetiska kraften i församlingen men i det relativiserade och förandligade ordet möter oss kraftlöshet. ”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.” Upp 12:17 Jag har känt en djup sorg och en oro i min ande över debatten om Israel den sista tiden. Guds löfte till Abraham om ett land är en del av Guds folks historia och arv. 1 Mos 15 Om vi barn idag, den kristna kyrkan, relativiserar dessa löften kommer vi att förlora kraften i tron. Tro växer fram där Guds vilja är känd och han uppenbarar sin vilja genom Ordet och sitt folks historia. Relativiserar vi dessa löften gör det att kraften i hans övriga löften mister sin styrka. Det är ingen tvekan om att Israel och Jerusalem kommer att stå i centrum vid tidens slut. Nationerna skall samlas mot Guds folk och hans stad och samtidigt så säger ordet om Abraham: "Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." 1 Mos 12:3  Konkret tror jag det betyder att  det finns en stor välsignelse i att välsigna Israel idag och stå upp för Israel. Det följer ett andligt mörker av att erkänna och stödja dess fiender, de som vill utplåna Israel.
Vem skall avgöra vad som är Guds ord, vad som är hans vilja? Är det vi människor, efter en politisk agenda, formade av tidsandan eller vår egen erfarenhet? Eller skall vi ta klivet ut i den varma uppåtvinden och bäras av Guds ord och Ande? Det är nu, i dessa dagar, vi får säga med Petrus: ”Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige.” Joh 6:68f /Hans