Denna sommar har varit fantastisk på många sätt. Det var
längesedan vi fick njuta så mycket av värme och sol. Det kommer att vara
ovärderligt både för folkhälsan och humöret på oss alla fram i höst och
vinter. Det finns så mycket att glädjas
och förundras över och samtidigt, torkan har lett till den största skogsbranden
i modern tid i vårt land. Värmen i vattnet har gjort att drunkningsolyckorna är
många fler än de senaste åren. Jag säger inte detta för att förta glädjen utan
på att göra oss uppmärksamma på oönskade konsekvenser också av det goda och härliga
som vi längtat och bett om. Både vi och naturen har kanske svårt att handskas med sådana omständigheter. Det har lett mina tankar till att fundera över vad som sker när Gud sänder väckelse eller när hans rike bryter igenom med så mycket godhet och välsignelse mitt i en ofullkomlig värld. Ibland när
vi ber om något så får vi mer än vi förväntat oss och vi lever i en tid då Gud kommer att ge oss mer och detta mer
kan vi inte helt hantera. Rent konkret har vi bett om kraft och när Gud
utgjuter sin kraft blir det ”över” vår förmåga.
Vi har under året tagit emot många bilder och tilltal om vind och eld, men
när stormen väl kommer för den oss dit den blåser vare sig vi vill eller inte.
Elden sprider sig och vinden för den till både önskade, oönskade och oanade
platser. Ibland har vi sagt att Gud är försiktig med oss och att Anden är en
gentleman som bara kommer på inbjudan så mycket vi vill. Kanske det inte riktigt är så nu. Något måste gå sönder, brista och fullständigt förvandlas för att kunna bära och ta emot det som Gud har att ge. Jag tror vi är i en tid
där vi får det vi ber om inte efter våra mått och bedömningar utan efter Guds.
Hans mått är fullkomligare och större än allt vi kan tänka eller greppa om. Jag
tror Gud nu påminner oss om att det han gör och ger är mer och större än vad vi
kan hantera själva. Det innebär också att det är med skräckblandad förtjusning
Guds folk får röra sig i hans närvaro. Det finns inget vi hellre vill och
samtidigt är det omöjligt, det sliter och drar, förändrar, spänner och bänder i
oss. Detta sker till dess att Guds större verk får bryta igenom. Det är en smärtsam process att förvandlas.
Några olika tilltal har kommit fram ibland oss de senaste
veckorna. För det första och som jag sagt så finns det en inbjudan till mer
från Gud nu. För att kunna upptäcka det och ta emot det så leder oss Gud in i
något som verkar ta slut och på vägar som tycks omöjliga att fortsätta på. Vi
klara inte av det. Men där vid vägs ände, och först där, finns det en öppning,
en spricka eller smal rämna, ett nålsöga. När en öppning vidare oväntat visar
sig krävs det ett stort mod av enskilda att gå, tränga in i den. När den som ser och har tro för det går
vidare kan andra följa efter och då på andra sidan öppningen visar sig ett
större landskap. Där någon gått före och banat väg är det många som plötsligt kan
vandrar in i det nya och större. Att bryta igenom för med sig frihet och en ny
erfarenhet. En erfarenhet av att vara bärare av ny kraft och en inre
övertygelse. Jag tror att detta nu sker både med församlingen och enskilt med
många. Det kommer att verka som om man
kommit till en återvändsgränd eller till vägs ändå och då, först då, öppnar sig
en väg att gå vidare.
När Israels folk
befriades ur Egypten var uttåget kanske det man vågade hoppas på. Befrielsen
innebar att lämna Egypten. När sedan Faraos armé han upp folket vid Röda havet
övergav hoppet de många. Ingen väg tillbaka och ingen väg fram. Klagan och
uppgivenhet blev resultatet. Men Guds plan var större! Den handlade inte bara
uttåget utan också om befrielse från Egyptens makt och hot. Därför talar Gud
till Mose och befaller honom att räcka ut staven över vattnet och då öppnades vägen så att folket kunde
gå över. Lydnad, mod och tro hos Mose
öppnade en stängd väg för alla och när folket kliver upp från sjöbotten på
andra sidan är Egyptens makt bruten och folket är verkligen fritt. Ingen hade
bilden av att Gud skulle förgöra fienden och från den stunden jublar och dansar
hela folket inför Gud och samtidigt bävar man för att Guds plan och Guds makt
var så mycket större än man kunde hantera. Den följande ökentiden handlade om
att lära sig att förhålla sig till Guds närvaro och Guds storhet. På samma gång
handlade den tiden också om att hela folket skulle bli kända med Gud och
familjära med hans närvaro och ledning. Israels folk blev där ett folk som
uppenbarade Guds väsen i världen. Genom detta lilla folk besegrade Gud alla
fiender hur stora och övermäktiga de än tycktes te sig.
Jag tror att detta är ett mönster som återupprepar sig på många
sätt nu. Om världen skall få lära känna Gud och Guds väsen så måste hans folk
formas av hans kraft och kärlek så att det syns att han som är med och i oss är
större än han som är i världen. (Jfr 1 Joh 4:4) Detta är en tid då Gud gjuter
mod i människor att gå vidare, trots att det verkar omöjligt för att uppenbara
Guds rike och Guds närvaro i vår värld./Hans
